Den trägne bloggläsaren vet att jag under en period byggde mycket för en korvhandlare. Han var exeptionellt bra på att marknadsföra sina produkter. När han hade total dominans på ölkorvar modell 30-centimeter så lanserade han självplockkorv – små, korta stumpar av samma korv blev en ny produkt.

Marknadsföringen? – Ät mindre korv! eller – Min är mindre än din!

(vet inte varför jag kom att tänka på det, men det ger sig säkert längre ner i texten.)

– – – – – –

Så till allvaret – en debattartikel i dagens GP.  Anneli Hulthén och Anna Johansson (S) skriver om sin syn på bostadsbyggandet.

Jag tar mig friheten att skala bort den politiska pajkastningen, fokuserar istället på faktiska innehållet och kopplar det till min vardag och kanske till Syncinlägget om planer häromdagen. Here we go.

Hulthén/Johansson listar problemen, inget nytt i sig. Unga göteborgare har liten möjlighet att få lägenhet och bor kvar hos föräldrarna. Utsocknes studerande har lika dåliga förutsättningar förstås. Näringslivet har bekymmer att locka folk till regionen när det saknas attraktiva bostäder.

Dessutom är det ett socialt misslyckande att vi inte kan fixa bostad åt dem som flytt eller flyttat från andra delar av världen, det bromsar integration och förlänger tiden på flyktingförläggningar.
(OBS – (s) var mer försiktiga i sin formulering, jag är mer radikal i den frågan)

Så, bristen på bostäder drabbar i någon mån alla och kostar samhället duktigt mycket pengar i uteblivna intäkter (näringslivet) alternativt onödiga kostnader (sociala problem).

– – – – – –

Orsakerna som Hulthén/Johansson ser det är två. Överklaganden och bristen på statligt stöd.

Eeeh, statligt stöd är inte min favoritlösning.  Möjligtvis kackar jag i eget bo här men så fort det finns en reform som ger möjlighet att plocka hem bidrag så anpassar byggbranschen sig snabbt, dock utan att det egentligen blir så mycket billigare i slutänden eller för den sakens skull så mycket mer bostäder byggda. Nuff said.

Problemen med överklaganden av bygglov och detaljplaner är mer påtaglig. När vi satt på lunchsamtal i förra veckan med ett gäng fastighetsägare, ett par arkitekter och en politiker från Byggnadsnämnden, så var en annan fråga ännu mer aktuell – svårigheten att ändra en detaljplan överhuvudtaget.  I debattartikeln skriver man att man måste ”våga okonventionella vägar att komma igenom det snåriga regelverket”. Det rimmar väldigt dåligt med vad vi i branschen upplever i realiteten.

Faktiskt så snuddar man i debattartikeln vid några lösningar som är intressanta.

• ” Vi kan tillåta högre hus som ger fler bostäder på samma yta. Vi kan driva på ombildning av vindar och andra utrymmen till lägenheter.”
  Ja, det är poppis att kalla det förtätning. Jag gillar det jag med, men bromsen ligger i de sega detaljplanerna, höga krav på tillgänglighet och buller gör det ännu svårare. Det krävs mer mod hos dem som ger bygglov och de behöver uppbackning från politikerna.
• ”Vi kan till exempel pröva att importera färdiga lägenhetsmoduler för snabb montering.”
  Ja, det är poppis att kalla det industriellt byggande när man hittar på system. Jag gillar det jag med, men bromsen ligger i att bygglagstiftningen ritar allt större, dyrare hus åt oss och att vi tycker att 50 m² per person är en normal bostad, det alltså drar åt samma håll, dyrare. Moduler, industriellt, systemtänkande – whatever – skall vi bygga billigare så måste något mer fundamentalt ändras.

– – – – – –

Slutklämmen andas optimism – ”Vi tror dialogen med byggindustrin kan bli bättre om vi lägger manken till”.

Ja. Prata och äta luncher och sånt är viktigt.

Men sen måste man göra något också. Det är inte lätt.

– – – – – –

För länge, länge sen skrev jag detta om detta.