MåsteBordeVillSkullekunna – Styrning mot budget

När jag var liten så kunde man lägga tre kronor på disken i tobaksaffären, sen plockade tanten ihop godis för hela summan. Nuförtiden så plockar man själv och man blir märkligt nog lika överraskad varje gång, ett drygt halvkilo på godisvågen och en femtiolapp är förlorad.
Sync har forskat även i detta.

Jag har aldrig tagit politisk ställning. Jag vill gärna tro att jag är humanist och predikar gärna delaktighet och ansvar, och värnar gärna om de svagaste i sammanhanget. Men jag gör undantag i vissa fall. Och om det gäller att styra mot en budget så behövs en envåldshärskare. När jag tar på den mössan blir jag fyrkantig och lite burdus, och en del kunder vänder sig då istället till någon mer säljande (~inställsam) person.
Men så är det – Skall vi styra mot budget så är det budget som gäller.
Livet är hårt ibland,

 sync-diagram-mastebordevillskullekunna2

Cirkeldiagrammet som lanserades häromdagen representerar alltid hela din budget, 100%. Man kan spika budgeten på ett par olika sätt, antingen slår man fast den direkt, pang bom så här mycket pengar får det kosta. Punkt. Ett annat alternativ är att man adderar alla sina ”måste” med sina ”borde” och sätter av lite till ”vill” och ”skulle kunna”.

Som sagt – antingen slår du fast din budget direkt, eller så plockar du det du vill ha och får veta kostnaden sen. Om det nu inte är en godispåse utan ett hus så är det mentalt ganska smärtsamt att få veta vad det skulle kosta att bygga det du ”vill” och ”skulle kunna” först när du står vid kassan. Du kan då hamna i läget att du plockat en påse godis som du inte har råd att köpa, tråkigt.

Så vad gör man istället då? Jo, man ställer upp fyra kolumner och tar alla aktiviteter (t ex olika byggjobb) och värderar i vilken mån de passar in på måste/borde/vill/skullekunna. Det blir väldigt tydligt hur mycket pengar som behövs för att uppfylla allt ”vill” och ”skullekunna”, men också vilka pengar som behövs för att klara av det du ”måste” och det du ”borde”. Om inte pengarna till allt finns i din plånbok så ser du nu var du kan börja skala bort kostnader (i kolumnen skullekunna, som ni förstått nu).

Slutsats – Har man mycket pengar så kan man göra det man vill, har man ännu mer pengar kan man göra ännu mera. Men har man en begränsad budget så måste man prioritera. Det är här man knyter ihop resonemanget. Ett bra projekt med en nöjd kund skall se ut ungefär som cirkeldiagrammet. Ganska mycket måste, en del borde, en hyfsad andel vill och åtminstone lite grann av skulle kunna.

Vi har då täckt in Jantelagen, luterskt självplågeri och lite lyxkonsumtion. Jag tror nästan vi har definierat ordet lagom!

MåsteBordeVillSkullekunna – Definitioner och filosofi

 

sync-diagram-mastebordevillskullekunna2Sync släppte ju häromdagen ett stycke på detta temat.
Det är nog på sin plats att följa upp detta med bevisföring och bakgrundsmaterial.

Måste göra är:

·Myndighetskrav BBR

·Lagar och regler

·Kundens egen värdering på ”minsta möjliga”

 Borde göra är

·Åtgärder som drivs av miljösamvete för Planeten Jorden

·Bättre närmiljö för den boende

·Åtgärder som betalar sig under en viss tid

Vill göra är t ex

·Större badrum

·Större kök

·Flera rum

·Garage

·Bastu

Skulle kunna göra är

·Lyx och prål

·Tokiga idéer

·Saker som kostar mer än det smakar (för andra alltså)

 

Mer filosofiskt
Det går en slags skamgräns mellan ”Borde göra” och ”Vill göra”. De saker du borde är nästan alltid något som kollektivet mår bra av, t ex miljöåtgärder, eller det som gynnar din plånbok på sikt. De saker du vill är de som gynnar dig själv, sånt som man kan unna sig om det finns pengar över. Prioriterar man vill före borde så är det själviskt och kortsiktigt (står förmodligen i en paragraf i Jantelagen)

Man kan också säga att måste + borde = tråkigt medans vill + skulle kunna = skoj.

 

 

LEAN i Lönneberga

Man kan ju lätt få för sig att LEAN-tänket är något nytt, men det är det inte. Toyota har det sen 40-talet. Men det vore ju lite förmätet av oss att tro att det uppfanns i modern tid. Jag tror faktiskt varje fattig afrikansk bonde känner igen principen, sen några generationer tillbaka. Han eller hon måste använda sina knappa resurser på ett effektivt sätt. Det funkar inte att administrera bort en stor del av omsättningen, det finns inget kapital att binda i ett lager, det finns inte resurser att slösa med.

Emils pappa Anton var säkert utbildad och aktiv i LEAN-tänket. Han anlitade drängen Anton på lång tid och de lärde känna varandra väl. Jag tror att de hade en givande processutveckling över kaffebordet, vi kallar det erfarenhetsåterföring de stämde av med Bondepratikan. Även Lina och Krösa-Maja fanns med i systemet, nödvändiga för att det skulle fungera. Möjligen var det utåt sett ett hierarkiskt patriarkat, men i praktiken måste det funkat nästan som LEAN. Jag har sett filmerna, det är en platt organisation, jag tycker det är solklart.

Jag var på ett seminarium nyligen där Hans Reich från Chalmers pratade om LEAN. Han droppade en del kul saker omkring sig, till exempel citatet av Gustav Möller ”Varje ineffektivt använd krona är en stöld från de fattiga”. Emils farsa var fattig och han grymtade surt när mor i huset slet ut blyertsstiftet i sin dagbok. En ineffektivt använd krona var för honom skillnaden på att gå hungrig eller äta sig mätt.

Jag tror att LEAN är ett alldeles utmärkt sätt att tänka och jobba. Ingvar Kamprad har ju lyckats med en liknande variant, i Småland precis som Anton Svensson. Men principen med resurssnål produktion föddes inte i Småland eller Japan helt nyligen, den måste rimligtvis vara tusen år gammal. Till och med äldre än Astrid Lindgren.

MåsteBordeVillSkullekunna – helt enkelt

Efter lång forskning, mycket skoj och några bedrövelser så kan nu Sync avslöja hur ett projekt skall se ut. På pappret, alltså. Man kan säga att det här är ett försök att bestämma graden av ”nödvändighet” på varje funktion, önskning och idé. Och att ha pengar i projektet som räcker hela vägen.

För i vårt diagram framgår det att vi behöver en budget där 50% täcker det du måste, 25% fyller upp det borde, 15% till sånt du vill göra och ända ha kvar 10% till det där lilla extra som du skulle kunna göra.

Sync diagram - MåsteBordeVillSkullekunna

Sync diagram – MåsteBordeVillSkullekunna

Detta går att applicera på de mesta i livet, men vi håller oss till byggprojekt för bostadsändamål för stunden. De flesta beställare (människor) börjar mentalt sitt projekt med en idé eller möjligtvis ett behov. Direkt hamnar tanken i sektorn ”Vill göra”, i den sektorn kan man få in ett fräckt badrum och stort kök med dubbelugn, kanske en altan i västerläge eller platt-tv’n infälld i väggen. Det är en rolig fas, mäklare och säljare tycker detta är en bra sektor, man börjar spåna och utan att man märker det glider man in i nästa sektor, ”Skulle kunna göra”. Här är det riktigt skoj. Nu kan man planera en altan stor som en hockeyrink, 25 meter swimmingpool i trädgården, en extravåning för barnen eller varför inte ett utekök modell License to grill. Mäklare och säljare följer gärna med hit, och får arkitekten också hänga på kan det bli riktigt livat.

Få människor uppehåller sig särskilt länge i sektorn ”Borde göra”. Här får man fundera på värmepumpar och dränering, tilläggsisolering och fönsterbyten. Inget roligt men sådant som betalar sig med tiden. Miljösamvetet drar en del människor till denna sektor. Mäklaren har dock annat för sig nu.

Ibland finns det saker man ”Måste göra”, laga ett läckande tak eller helt enkelt uppfylla lagar och regler. Bygger du nytt så måste du bygga ett badrum med vissa mått, och du måste bygga ett kök men det måste inte ha dubbelugn. Är det renovering eller ombyggnad så är denna sektor kanske mindre, det beror helt på startläget och din egen värdering av måste. Ett badrum enligt BBR kan väl vara ca 5 m2 som minst med badkar och WC, det är ett måste. I ett badrum borde det finnas en bra förvaring. Många vill ha både dusch och badkar. En del önskar att de skulle kunna få en hel spa-avdelning istället.

Som sagt – Graden av nödvändighet?

——

UPPDATERING: Andra inlägg på samma tema

MåsteBordeVillSkulleKunna – Definitioner och filosofi

MåsteBordeVilleSkullekunna – Styrnining mot budget

Skärpning gubbar? Skärpning allihopa kanske?

Jag tillhör den ironiska generationen och uppskattar på något sätt att  artikeln i Branschnyheter den 1 april. Stadskontoret har konstaterat att byggbranschen inte verkar förbättra sig något nämnvärt.  Inte ens några år efter rapporten ”Skärpning gubbar!” (SOU 2002:115).

Det ironiska ligger både i att det är samma gamla skit vi släpar omkring på, men roligare är att det rubriceras som branschnyheter. Old news. Skåpmat. Vad var det jag sa?. Det är inte svårt att raljera runt det ämnet en stund.

Hade det inte varit första april hade jag gått på det.

Delaktighet och ansvar – för skojs skull

För mig är det i teorin enkelt – delaktighet och ansvar. Om alla inblandade i ett byggprojekt förstår sin roll, om alla förstår att de påverkar och bidrar till det färdiga resultatet, så tror jag att byggprocessen blir bättre. Om alla påverkas, både positivt och negativt, av slutresultatet, av förnöjsamheten hos kundens kund, då är man också intresserad av hur det ser ut när kundens kund flyttar in och tar det man byggt i bruk.

Projektägaren måste ta ett större grepp om hela processen, inte göra en taskig rambeskrivning, handla upp till lägsta pris, pressa tidplanen och gömma sig bakom ABT06. Projektägaren skall synas på bygget, gubbarna skall veta vem han/hon är, det skall vara en människa, inte en organisation.

Alltför ofta så gör man en fragmentarisk insats i ett projekt, du vet inte vad du bygger, inte för vem du bygger, inte vad det skall bli. För att lyckas behöver vi ha en kärntrupp, en linje med människor som finns med från start till mål. En grupp hantverkare, konsulter och ekonomer som är med i startskedet, som sen bygger och som står på rad med mössan i hand den dagen kunden skall flytta in. Sen, för att uppnå upprepningseffekt, skall samma gäng köra nästa projekt, och nästa, osv…

Koppla projektets ekonomiska resultat till gruppens gemensamma förtjänst, skapa ett långsiktigt förhållande, var noga med att alla förstår vaddet  handlar om – pengar. Men så det måste det vara kul också, glöm inte det!

(Jag tror faktiskt jag just beskrivit ett gammalt hederligt byggmästarföretag, som rår om sina trotjänare och bygger hus till sig själv! Så mycket för det nytänkandet!)

Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.

Himmel och helvete – det är bara att välja

Jag var platschef på medelstora byggfirman. Projektledaren startade mötet innan slutbesiktning med en rolig historia.

Det var så att Gud och Djävulen kom överrens att de skulle bygga en bro mellan himlen och helvetet. Sagt och gjort, projektet startade på bägge sidor. Efter ett tag så började brofästet synas på helvetets sida, men än syntes inget vid himlen. Tiden gick och Djävulens brohalva blev nästan klar, men det syntes fortfarande ingenting. Snart var fan lös, och djävulen lite förbannad, så han ringde upp till Gud och gormade:

– Vad fan, det händer ju inget där uppe! Varför bygger ni inte?

Gud svarade lite besvärat:
– Jo, vi vet hur den skall se ut, och vi vet nog hur man gör, men (….besvärad paus) ni har ju alla entreprenörerna hos er.

Stort asgarv bland besiktningsmännen, beställaren och oss entreprenörer. Visst var det med glimten i ögat, men föreställningen om att byggaren är en skurk sitter djupt rotad hos många mer än man tror. En byggkonsult är på något sätt mer hederlig, märkligt nog.

Våra allmänna bestämmelser för i stort alla avtal vi tecknar i byggbranschen, AB04 och ABT06, är självklara för oss. Men förklara för mig varför det i ABK96, som jag använder som konsult, skall vara annorlunda än de övriga. Har ni koll på skillnaden?

Jo, i ABK96 så står det i ingressen att parterna (jag och beställaren) skall  föra en dialog före och under uppdragets genomförande, och visa varandra förtroende och öppenhet i övrigt. Puh! Skönt att man slapp bära det oket när man vara entreprenör (Obs – ironi!)

Jag var på ett seminarium där Joakim Ohlén, som är ordförande i BQR, påpekade att hela avtalsstrukturen mellan beställarna och byggentreprenörerna bygger på misstroende och att man inte är överrens. Och det är klart att om alla projektledare så småningom kommer till himlen och entreprenörerna blir kvar i helvetet så behöver man ha djävligt tydliga avtal.

Jag tror inte detta är en byggjuridisk fråga, man kan inte avtala bort oförstånd och fördomar. Om man skall få ett lyckat projekt så måste man faktiskt ”visa varandra förtroende och öppenhet i övrigt”, skall beställaren trivas bra med sin entreprenör så måste de ”en samstämmig uppfattning om uppdragets syfte, omfattning och kvalitetsnivå” och skall bygget fungera krävs det ”en dialog före och under uppdragets genomförande”.

Klockan på mikron skall gå rätt!

Man kan säga att jag ibland sitter mitt emellan två världar. Å ena sidan beställarens avtal och förhållande till byggentreprenören, å andra sidan projektets relation till kunden som köper och skall flytta in.

I första fallet är det en normal entreprenadjuridisk match som slutar med slutbesiktning och en del åtgärder. Helt enligt boken. I det andra fallet är det människor som gör sitt livs investering, en nystart med stora förväntningar.

När vi bygger bostäder kan det vara jätteproblem om försäljningsmaterialet från mäklarna inte är detsamma som entreprenadhandlingarna.Det låter möjligen självklart, men att få glättiga mäklarbroschyrer att synca med entreprenadhandlingar är inte helt enkelt.  Projektägaren måste göra läxan innan projektets startas, lära känna kunden och tänka sig in kundens situation. Man måste ta reda på vem som kan tänkas köpa. Därmed kan man ju inte utestänga alla andra, men en bra gissning krävs det i alla fall. Bygglobloggarn skrev om detta för ett par dar sen.

Alla som jobbar i ett byggprojekt måste ha inställningen att kunden (som flyttar in) skall bli nöjd. Slutbesiktning av entreprenaden är bara ett internt delmål. Det ögonblick när kunden får nyckeln, låser upp sin dörr och kliver in i bostaden är vår leverans. Det skall vara rent, färdigt och klockan på mikron skall gå rätt! Jag försöker att banka in detta i huvudet på dem vi jobbar med.

Mer kortfattat – beställaren får sina stålar när en nöjd kund betalar, då kan han dela ut till oss andra. Väldigt enkelt.

Face it, byggbranchen! Vi behöver vänner.

Jag fick ett lite överraskande mail häromdagen, min syster ville bli vän med mig. Nu hade vi inga större dispyter sen innan, de första förtio åren har ju gått förhållandevis smärtfritt ändå. Anledningen till hennes förfrågan var att jag öppnat ett Facebookkonto, och där är hon väldigt aktiv, så hon hittade mig. Jag hade bara klåfingrigt kollat lite hur det såg ut, och hur det funkade. Jag hade inte skaffat några vänner. Faktum var att trodde att jag redan var vän med en massa människor, men uppenbarligen på en mer analog nivå.

Kvart i sex i morse så knackade det på dörren hemma hos oss. Det var mina analoga syskon som hade åkt en hyfsad bit hemifrån för att bjuda mig på frukost en helt vanlig tisdag, mitt i livet. De var en rolig överraskning och en trevlig stund. Jag unnar alla människor att få många syskon. Alltså på riktigt då, för på Facebook kan man få jättemånga, men förmodligen är frukost på sängen mer ovanligt i de kretsarna.

Det här blev till ett intressant forskningsprojekt, sponsrat av Försäkringskassans VAB-fond. Två febersjuka barn behövde bara lite uppmärksamhet ibland. Så nu är jag med på Facebook, jag är digital vän med flera av mina syskon och kusiner, möjligen blir jag också vän med en del av mina riktiga vänner (om de svarar på förfrågan). Som bonus fick jag lite koll på gamla vänner som jag inte haft kontakt med på länge. Det var lite skoj faktiskt.

1,9 miljoner svenskar har Facebook, och det är inga problem att köra det som heltidssysselsättning. Problemet är väl att Försäkringskassans bidrag är begränsat (barnen kan ju bli friska!), och det sannolikt är en tveksam nytta att ha Facebook igång när du arbetbar med annat. Men som förströelse sent på kvällen (istället för bloggande) och som lättsamt sätt att upprätthålla sociala kontakter utan att behöva umgås så funkar det bra.

Eftersom den här bloggen handlar om byggbranschen så är min fråga:
– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?