Välkommen till nya kontoret

Vi har hyrt in oss på nytt kontor. Vi har ju fram tills nu suttit gratis i ett stort tomt hus som vi hoppas snart skall byggas om. Eftersom vi är konsulter och lite fina i kanten vill ju inte gärna sitta kvar där när arbetarklassens hejdukar kommer och börja riva och stöka runt. Det skulle kunna störa vårt kaffesnobberi och vårt ansträngande och mycket viktiga arbete med att starta om den jävla datorn som trilskas hela tiden. Nä fy.

Så vi vi packade portföljen (symboliskt alltså – kollegan har ju faktiskt ryggsäck) och drog till Järntorget. Centralt och lätt att hitta. Tji fick vi.

Vi hittade ju in, lite koll har man ju. Men om vi hade sagt till en kund eller sammarbetspartner eller annan individ att komma dit då hade det kört ihop sig. Man möts av det här. Entrén till vårt nya kontor är dörren till vänster i bild, fint va? Helt ok men totalt omöjligt att komma dit. Byggare är dåliga på att kommunicera. Jag vet.

Sync´s nya kontor - Välkommen

om man går ditåt då?

Sync´s nya kontor - hitåt kanske?

Ja – ehh – kanske…?

Sync´s nya kontor - Vaffan, vi kollar denna vägen!

Kolla en skylt med hänvisning! var?

Sync´s nya kontor - dumma mig att jag inte såg den direkt!

Där! Den är säkert 10×32 cm, den syns nästan på tre meters håll.

———

Det här är en blogg om byggbranschen. Huset i detta inlägget ägs av kommunen och förvaltas av ett kommunalt bolag, lokalerna hyrs ut kommersiellt. Jag kan ställa mig utanför och räkna gubbar och maskiner och säga ungefär hur mycket bygget omsätter varje dag. Budget för att göra ett par hänvisningsskyltar som skulle kunna fungera skulle förmodligen sticka iväg upp i höjd med kostnaden för sockerbitarna och mjölken man har till kaffet.

Fastighetsägaren har betalande hyresgäster, hyresgästerna har kunder och besökare. Byggentreprenören har ansvar för arbetsmiljö och människors säkerhet. Det krävs egentligen så lite och ändå blir det fel. Det är pinsamt, uselt och precis som vanligt.

———

För övrigt är vi grymt glada för det nya kontoret. Bygget i fråga skall bli en rockklubb med scener, bar och rubbet. Vi är fett nöjda med det.

Sync är ett geni - jag vet :)

Byggare är svin…

Vi har ju ett rykte om oss i byggbranschen att vara lite grisiga och buffliga. Arga som bin, listiga som rävar och hal som en riventreprenör är ju kända epitet.

Jag tycker i och för sig att många av de jag har i min närhet mer är lite nallebjörngosiga och oftast snälla som små lamm. Men men, livet är väl inte alltid en bal på slottet. Vår entreprenadjurist blev liknad vid en terrier häromdagen. Jag satt jämte och imponerades men skulle nog hellre säga bulldog.

——-

Nu är ju Sync, Byggblasket och Svensk Byggtjänst och några till ganska så klara med att det är kommunikation som är branschens största problem. Så därför är det med allra största glädje som vi här på Sync Blog kan presentera – trumvirvel – den som löser hela skiten. Hepp!

Helt otippat så fanns personen i fråga på en papperlapp klistrad på insidan av ett bilfönster i Älvängen, strax utanför Göteborg, här i Sverige, på Planeten Jorden.

Take or leave it – men kom ihåg vem som löste gåtan.

——–

Annars är fredag här på allvar ganska snart….

Ibland är det bra om det blir lite dåligt

Det sa Joakim Ohlén, ordförande för BQR. Han pratade på ett seminarium på Byggcentrum för några månader sedan. Jodå, det är ju inte bra om det bara är bra hela tiden, så visst är det bra om det blir lite dåligt ibland, men det vore väl bättre om det blev mindre dåligt ändå, för så dåligt som är nu är inte bra. Man kan lätt snurra in sig i det resonemanget. Jag tror i alla fall att han menade att det är bra att vi får fundera lite på vad vi håller på med i byggbranschen och hur vi gör och agerar.

”Hela vårt regelsystem bygger på misstro” sa han också, Joakim Ohlén.
(Sync uppmärksammade en artikel i Byggvärlden på samma tema)

Jovisst är det så. AB04/ABT06 förutsätter att parterna har olika mål och olika uppfattning. Partneringavtal och samarbeten mellan entreprenör och beställare är istället framtiden för byggbranschen menar Ohlén. Kanske är det så.

Sync tycker det är lustigt att vi ser det som en nyhet att man använder sitt kontaktnät och jobbar i förtroende med dem man litar på. Det sättet att genomföra sina projekt måste funnits sen stenåldern, AB04 är en ättling till något som sattes på pränt för kanske sextio år sen. I sammanhanget kanske AB04 är mer ny än Partneringtänket?

Men det kanske inte är så konstigt att regelsystemen är som de är, de finns ju för att avgöra det frågor som uppstår på vägen, men som man inte är överens om. Det finns mig veterligen inget i AB04/ABT06 som hindrar en entreprenör och en beställare att komma finfint överens och bli ömsesidigt nöjda med ett projekt. Våra regelböcker är skrivna av branschens parter och har växt fram allteftersom, det många kloka människor som bidragit. Möjligtvis så kan jag tycka att den lilla lilla skillnaden mot ABK96 är märkligt ändå.

———-

Det kanske inte är fel på det som står skrivet utan hur vi använder det?

———-

Styrelsen och medlemmar i ljuv förening

Sync jobbar en del med bostadsrättsföreningar och det är känt problem bland byggare att just det kan vara krångligt. Många boende upplever inte sig själva som delägare (beställare) i projektet (man ser sig själv som konsument). Skillnaden mellan fastighetens krav och den enskildes intresse blir lite besvärande emellanåt.

Många styrelser har inte tiden eller kunskapen att driva projekt, att förvalta en fastighet är egentligen en lång rad av aldrig sinande små byggprojekt. Tyvärr börjar man ofta glatt utan projektledning och med tveksam prioritering med att vända sig till en entreprenör med en ofullständig förfrågan och vag uppfattning om vad som måste göras. Och som man frågar får man svar. Sen är cirkusen igång.

Det krävs en bra dos med pedagogik från vår sida och ännu mer tålamod för att det skall funka. Som projektledare kan det vara svårt att motivera alla timmar som går åt. Tusen kronor i timmen för att förklara saker om och om igen känns lite besvärligt ibland. Det är ofta mycket enklare att jobba för en professionell fastighetsägare, den saken är klar. Den enkla vägen är som bekant mindre spännande så Sync fortsätter träget att bearbeta sina brf-styrelser.

Det skiljer dramatiskt i storlek på föreningar, det finns små med bara några enstaka lägenheter och det finns stora med flera hundra boende. De allra flesta vi träffar på är någonstans mitt på skalan eller lite mindre. De föreningar som funkar bäst, som jag ser det, är de där de boende umgås, dricker vin och pratar med varandra. Då faller det sig naturligt att alla fattar hur badrumsrenoveringen och annat kommer att funka. Lite enkel vardagskommunikation och ömsesidig förståelse.

—————

Recept på framgångsrik förening. Mycket mat och dryck! Ordning och reda på underhållsplanen och stambytena. Mycket umgås och diskussion, då funkar det.

Styrelsen i förening

Sync Blog halkade i ett inlägg in på hur en styrelse i en förening kan funka. Fortsätter på det ämnet här.

Själv har jag just lämnat kassörsuppdraget i vägföreningen hemmavid. Vi har 4 km grusväg att underhålla, det kommer femton fakturor på snöskottning och sandning, två gånger om året kommer bidrag från stat och kommun. Föreningen omsätter kanske femtio tusen om året, det mesta bidragsfinansierat men numera så krävs det också ett mindre tillskott från medlemmarna. Egentligen ett pyttelitet jobb, men ändå betungande och skönt att slippa.

Jag tror att det är så ganska ofta i vägföreningar och bostadsrättsföreningar och andra föreningar som man oförskyllt hamna i på grund av sitt val av adress. Som ofta i här i livet så är det många i en förening som i efterhand vet hur saker borde gjorts, och emellanåt är det rätt många som tycker sig veta hur saker borde göras framöver. Men det är inte lika många som anmäler sig som frivilliga att göra det, att faktiskt ta på sig ansvaret eller bördan att sitta i styrelsen, att vara den som ringer till bonden som skall skotta snön och sanda den isiga vägen.

De som vet allra bäst efteråt hur saker borde gjorts är också av någon anledning samma personer som sitter tysta på årsmötet om de nu alls vågar sig dit. Personer som värjer sig in i döden att ta på sig något uppdrag eller ansvar, men behåller rätten att helt ogenerat gnälla och agera besserwisser in absurdum.

Sync jobbar en del med bostadsrättföreningar. Vi skojar ibland på jobbet om detta och säger att de som sitter i en bostadsrättförenings styrelse är de personer som vägrade minst på årsstämman. Så är det inte alltid, ibland är det duktiga, hängivna och intresserade människor. Det är då inte så sällan företagare och chefer, människor som är vana att bestämma och leda.

Byggbranschen kommer i kontakt med bostadsrättsföreningar eftersom de ju förvaltar en mängd fastigheter. Det byggbranschen är bra på funkar oftast ganska fint – lämna anbud, utföra entreprenader och underhåll. Men det som behövs innan dess är lite ömsesidig förståelse för hur saker och ting fungerar, en bra förklaring för varför det tar lite tid för styrelsen att fatta beslut och den nyktra självinsikten att man inte riktigt greppar allt själv. Samtidigt måste byggarna begripa vad som är viktigt för de boende, t ex att kunna sova till kl 7.15 eller gå torrskodd över gårdsplanen utan att riskera livet mellan schaktmaskinerna. Där skiter det sig, gång efter annan.

————-

Sync funderar på att öppna en efterlängtad hotline – jourhavande människa/byggprojektledare (1 000kr/tim).

Underlag för beslut – när hände det?

Började ju på det här med lämnade uppgifter häromdagen, får väl fortsätta på det.

Ibland uppstår en sanning som alla godtar och jobbar efter, t ex att stammarna i huset måste bytas. Ibland finns det grund för detta men inte helt sällan sker det utan att man egentligen har underlag för beslutet. Det kan vara någon med en förflugen tanke som sagt något till en annan som sen säger till en tredje att den förste sagt att (…) och att det verkar ju logiskt och den tredje inblandade tycker att i så fall är det väl ganska klart för den förste (som egentligen bara spånade lite) är ju en person som varit med förr, han vet ju vad han snackar om, liksom.

Förmodligen ganska vanligt. ett litet skvaller som växer från öra till mun och blir en allmänt känd sanning till slut. Lite inslag av Kejsarens nya kläder är heller aldrig fel. Om alla andra snackar stambyte så vill man ju inte vara den som inte begriper.

———-

Brf Gamle Svarten ligger i centrala stan, ganska nybildad förening, ganska färsk styrelse. Alla är överens – stammarna måste bytas. Ok. Vem bestämde det?

Jag jobbar som projektledare med den föreningen och deras underhållsplan och de jobb som skall utföras närmaste åren. Stambytet var för dem självklart. När jag frågade på vilken grund den övertygelsen vilade så blev det irrande blickar och svävande svar om vem som sagt vad. Det fanns egentligen ingen utredning eller ens ett utlåtande om stammarnas kondition. Någon hade i något protokoll sagt att stambyte var aktuellt och sen blev det ett faktum långt senare.

Det är inte lätt för lekmän att veta sånt. Jag får samma känsla när det gäller bilar. Jag tycker inte om bilar. Jag har en granne som gärna talar om exakt vad det är för fel på min bil. Tyvärr kör han en kombo han på dåligt minne och uselt ölsinne så ibland kommer det dessutom motstridiga uppgifter. Hela tiden väldigt initierat men tveksamt trovärdigt. Hur fan skall jag veta vad som är fyllesnack och vad som är sanning?

———-

Här har vi byggare ett enormt ansvar. Vi måste lämna rätt information och dessutom göra den lättsförstådd och komplett. Vi behöver också tänka ett steg längre och lista ut vad mottagaren skall ha informationen till, egentligen.

Ett bra sätt kan vara att bekräfta skriftligt istället för att gå omkring och babbla bullshit och fikonspråk som låter bra men innehåller luft och tveksamheter. Tydligt och enkelt istället. Jag börjar nog med det imorgon.

Än finns det hopp…

en av de bloggar jag gärna läser är lite inne på Syncbloggens budskap.

Skönt med lite positiv feedback så här på en fredag. Inte till mig iofs men ändå:)

Kvalitetsansvaret är väl gemensamt?

Lennart på Byggbloggarna radar upp exempel på hur egenkontrollen ständigt utförs slumpartat/slarvigt/bedrägligt. Så är det. Jag avundas dem som har fått bra ordning på sitt kvalitetssystem, som har fått att bli ett verktyg som hjälper och förbättrar. Jag har raljerat om det här på bloggen som en skitsak, men det är det inte även om jag säger så ibland.

Lennart har också skrivit om vem som utses, vilken roll han spelar i sammanhanget. Ofta är det självklart att det är projektledaren som blir KA. I riktigt stora eller komplicerade projekt kan det vara en speciellt utvald, kanske till och med oberoende. I mindre projekt har det tidigare ofta varit entreprenören, det är väl slut med det nu, tror jag. I vilket fall så är hans relation till projektet, till beställaren och till entreprenören av viss betydelse. Lindrigt uttryckt alltså.

Så långt håller jag med Lennart.

Den som tar på sig uppdraget att vara kvalitetsansvarig enligt PBL, han tar på sig en hel del. Rent teoretiskt så skulle det kunna vara ett rent skrivbordsuppdrag, man behöver bara häfta ihop egenkontroller från entreprenörer och konsulter, samla in några kråkor i sin fina kontrollplan och sen fylla i ansökan om slutbevis. Klart utan problem. Så enkelt i teorin.

Men.

Det funkar ju inte så. Beroende på sin egen roll i projektet så vistas han på själva brottsplatsen mer eller mindre ofta. Han är mer eller mindre inblandad i den dagliga verksamheten. Han vet med andra ord vad som pågår. Eller inte pågår då kanske om vi pratar egenkontroll.

Som byggledare eller projektledare har man ju det tveksamma nöjet att bevaka budget för projektet men också för sig själv, att söla sin egen tid på kontroll av egenkontroll känns inte alltid bra. Om egenkontrollen dessutom känns som en belastning för gubbarna på bygget så lägger man ett ok till på redan tyngda axlar. Framdriften av bygget och att undvika den värsta paniken varje morgon klockan 06.45 blir överordnat den där pappersexercisen som man ju också skulle göra. Vi tar det sen, helt enkelt.

Jag tror det behövs en beställare med lite stake som inte bara säger att egenkontrollen är ett villkor för att fakturan skall betalas, utan att han också gör allvar av det och att han desutom markerar att han inte sparar in på timmarna för sin KA. Jag tror att det behövs en KA som tar på sig Stålex-dojjor och går ut i början av ett bygge och lär känna folket på platsen, talar om varför han finns och vad han förväntar sig av dem. Han måste skaffa sig förståelse och respekt och naturlig plats i systemet. Det enda som fattas sen i så fall är väl i så fall korrekta handlingar, en rimlig byggtid, någorlunda bra betalt, god soppa och vackert väder för att det skall bli ett alldeles väldigt bra bygge, kvalitativt sett.

Kvalitetsansvaret för vår leverans är gemensamt. Alla har del i det stora bedrägeriet eller den fina kvalitén, vilket av dem som nu blir resultatet.

Zlatan eller Torbjörn

Jag försöker hitta goda exempel på något jag inte riktigt vet så mycket om men ändå snurrat in mig i senaste dagarna. Jämställdhet, integration och annat för oss byggare okända ämnen. Det började med ett rätt fånigt antagande fortsatte lite mer på allvar och fundering innan det blev mer lättsamt igen igår.

Nu idag är ju Zlatan ganska så aktuell kan man säga, och vi kan därför ta fotbollen som ett bra exempel. Jag är ju inprogrammerad blåvittare och har utan betänkligheter fört över det på mina barn. Är man rättrogen så har man bara en gud – i detta fallet heter han Torbjörn Nilsson.

Det börjar bli så länge sen som han spelade att många Zlatanfans inte nånsin vare sig sett Torbjörn eller hört talas om honom. Så om Torbjörn är gud för några av oss så är Zlatan ändå helt ok. Riktigt bra faktiskt.

När Torbjörn vann UEFA-cupen med Blåvitt 1982 så var laget fyllt med svenska gossar (Wernersson, Svensson, Carlsson, Fredriksson, Holmgren, Nilsson, Strömberg, Hysén, Corneliusson). Laget hade dessutom en hel hög med Glenn, vilket gett oss göteborgare en trygg identitet. Då fanns det inte så många Ibrahimovic. Inte i Blåvitt och inte i svensk elitfotboll.

Torbjörn blev proffs i Tyskland, det gick väl någorlunda men inte så bra som det borde gjort. Det Zlatan har i självförtroende hade Nilsson i ödmjukhet. Han kom hem till Blåvitt, blev bekväm och trygg och brilljerade igen. När Torbjörn var mentalt ömtålig och försiktig så är Zlatan brutalt kaxig och självsäker. Utan att jämföra deras kompetens som fotbollsspelare så är det lätt att konstatera att deras andra egenskaper har påverkat enormt mycket.

Om man kollar i laguppställningen på svenska landslaget nu så ä det inte längre bara de namn som Blåvitt hade i början på åttiotalet. Det är ännu tydligare på ungdomsnivån, tror jag.  Nu har vi skön samling med rötter på många håll i världen. Kompetenta och målmedvetna killar har slagit sig in i finrummet, både med hjälp av skicklighet och av attityd. Så skulle jag önska att det blev även i byggbranschen. Fast inte bara killar då…

Det är ju nästan så som jag tänker…

…när Henrik Wallgren skriver om sin tripp till Kvibergs Marknad, han är bara lite bättre på att förklara. Jag har ju svamlat om kvinnor i byggbranschem och jämlikhet(?) ett par dar nu. Eller också inte, jag vet inte riktigt om den röda tråden syns eller ens finns eller om jag är helt ute och cyklar..

Henrik Wallgren är lite favorit här på Syncbloggen, han är ett naturbarn, han är rolig, skriver pjäser och musik. Han är lagom naiv också, tror jag. Han berättar att han följer, först motvilligt, med på spårvagnen tvärs över stan till en förort och en permanent loppmarknad som blivit känd för sin rika förekomst av krimskrams, klenoder och goda korvar i en enda skön röra.  Sen skriver han om Det Nya Sverige som en tillgång. All den kraft och goda mat och energi som finns hos de människor som med eller mot sin vilja flyttat långt hemifrån, ända till Sverige. Lite så tänker jag om kvinnor och andra minoriteter och det faktum att jag tycker vi borde locka fler av dem till vår instängda lilla byggbransch.

Byggblasket skrev om bodrasismen häromdagen, det handlade om hur snacket i byggbodarna blir ganska grovt kränkande men att det ändå accepteras , konstigt nog. Ungefär samma snack gäller med varierande grad av kränkning om kvinnor, bögar och några människotyper till. Den typen av inskränkt beteende beror inte på att det är så många rasistsvin som jobbar på byggen utan på att vi inte släppt in vare sig kvinnor eller invandrare i bodarna. Det är väl egentligen inte ett byggbodsproblem det här, det går säkert att byta ut byggboden mot t ex jaktlaget, bilverkstan, fotbollslaget eller varför inte styrelserummet.

Det är lätt att formulera ett gigantiskt problem med orättvisor, diskriminering och förtryck. Det är lätt att hamna i diskussion om gamla oförätter som skall regleras, hämnd och botgöring som skall utövas. Jag kan förstå varför men tycker att det då blir oöverstigligt att tänka på, jag kanske är lika naiv som Wallgren. Det kanske inte är så svårt? Om vi börjar göra rätt så löser det sig. Väl?