Där dörrar dör

Sync jobbar en del mad gamla hus. Ibland kommer ju den där floskeln ”…om väggar kunde tala”.

Ibland kan väggar det, ibland talar väggarna mycket.

Om man skrapar bort ytan så kan det finnas lager av historia och minnen därunder. Det är få förunnat att få uppleva det och skithäftigt när det händer. Det kan bli till en bok om dem som bott i huset, om kärlek och människor genom tiderna.

Även dörrar kan säga en del om historien.

—-

När vi byter tamburdörrar i hyreshus däremot är romantiken ganska långt borta. Då är det rationell logistik, säkerhetsklass, ljudklass och lägsta pris som gäller. Typ Daloc Standard Classic Basic med fejk-ekfanér och sjutillhållarlås. Inte mycket myspys där inte.

Fram till nu då.

Min bror Anjo har precis tagit adjö av sin dörr.

Vackert och värdigt. Jag har passerat den dörren många gånger, okänslig som jag är har jag missat dess personlighet. Jag ber om ursäkt för det.

——

Rädda Kinesiska muren – Sync äter ju där ofta

OBS detta upprop gäller lokalt i Göteborg – det finns ytterligare en mur som är kinesisk. Den ärr vad jag vet inte rivningshotad.

——

En debattartikel i dagens GP tar upp det igen, det är Yimby som ligger bakom den. Den eventuella rivningen av ett hus som härbärgerar restaurangen Kinesiska muren. Jag tror väl att Merkurhuset strax intill har ungefär samma läge, har dålig koll på det..

För den som bor utanför 031-området så är det alltså gamla kåkar som några vill riva för att göra plats för nya hus, och som några vill bevara för att vi oftast uppskattar historien och kvalitén i det gamla. Alltså ungefär precis som vanligt. Det har upprepats hundratals gånger och kommer att ske igen.

——

Som projektledare med erfarenhet av ombyggnader av gamla hus och dessutom ofta sittandes på fastighetsägares högra sida i budgetarbetet så kan jag avslöja att det hela inte är så enkelt. Det kostar fläsk att bygga om, helt enkelt. Det är mycket enklare att räkna nytt. Man maximerar yta (=pengar) och bygger rationellt (?). Att äga en fastighet är en ständigt pågående affär som har en direktavkastning på sista raden. Avkastningen bestämmer värdet på fastigheten, det är väldigt enkelt. Det ryms på ett ganska simpelt excelblad.

Som tur är så är inte allt lika enkelt. Men att låta byggprojektledare och fastighetsekonomer sköta stadsplaneringen hade varit en smärre katastrof.

Gamla hus uppskattas av många för att de är just gamla, de har fått en viss patina, de äger en själ, de har en historia. Med väldigt få undantag så lyckas man inte bygga något nytt med någonting i närheten av den känslan.

Att rädda  huset Kinesiska muren kräver en kostsam grundförstärkning och en rejäl renovering, det kommer att kosta många sköna miljoner. Kravet att bygga för att klara vatenståndet om 20-30 år är inte enkelt att lösa. Så att kräva det av en fastighetsägare för att bevara stadsmiljön och kulturhistoriska värden åt oss andra är inte helt självklart. Det problemet är inte nytt på något sätt.

Men. Det är min absoluta övertygelse att stadsdelen blir mer trivsam om man bevarar de befintliga husen och smyger in det nya på ett bra sätt. Om man dessutom slutar med att planera in massor av parkeringsplatser så blir det bättre ändå.

——

Jag är som sagt inte glasklart övertygad än. Det argument som just väger över till bevarandet är att det i restaurangen Kinesiska muren faktiskt serveras en av det bättre luncherna i området.

En generöst tilltagen buffé med sushi, thai/kinamat, glass till efterrätt och finska pinnar till kaffet! Allt detta för 75 spänn!

Samtliga på företaget Sync står på barrikaderna för att bevara det. Både jag och kollegan alltså. Detta trots våra uppenbara problem med ökande gravitation och hängbröst på medelålders vita män. 🙂

——

Sync med stormsteg på väg in i framtiden

Jag startade veckan med ett besök på arkivet. Stadbyggnadskontoret har nästan alla gamla ritningar på nästan alla gamla hus som vi nästan alltid skall bygga om eller ändra på.

Jag har besökt arkivet ganska regelbundet i tjugo år och blivit lite skadad. Jag har slutat klaga på att allt ligger på mikrofilm. Ett ålderdomligt system med maskiner som säkert var nya när arkivet öppnade någon gång under andra världskriget. När allt annat finns på nätet, CD-skivor och fotoalbum är hopplöst ute, vi mailar och läser ritningar kors och tvärs med våra telefoner – då är det här nästan overkligt gammalt.

Så plötsligt händer det.

Kvinnan bakom disken som jobbat där i mer än tjugo år frågar om jag inte vill se dem på skärmen istället (alltså datamaskinsskärmen!)

– Gärna, säger jag, har ni äntligen skannat in allt nu? (med min allra vänligaste ironi)

– Fast, det finns ju inga datorer lediga, säger hon då lite sorgset. Nä, alla tre var upptagna. Jag fick snällt starta upp ångmaskinen.

(Alla andra ca en miljard datorer i världen är väl upptagna med internet så att använda dem var ju inte att tänka på.)

 

Hur gammal var gubben?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. I butiksplanet låg en fin lokal som så småningom skulle bli restaurang, den hade tidigare varit apotek. Apoteket stängde mitten sjuttiotalet, jag tror det var 1974.

En dag mitt på bygget så klev det in en liten, liten gubbe. Han gick runt i den blivande restaurangen och kikade. Jag hade platskontoret intill så jag såg honom gå omkring. Jag gick fram och frågade vem han söket. Det visade sig att han för länge sen jobbat på apoteket. Vi pratade en stund och han berättade att han jobbat på apoteket i 35 år.

På detta projektet hade antikvarien i vanlig ordning gjort en djupdykning i arkiven, husets historia var dokumenterad så långt det gick. CSI Miami hade knappast kunnat hitta mer information. Det fanns bland annat en del fotografier från apoteksverksamheten som pågått länge i huset. Apotekspersonal från början av seklet som poserade bland glasburkar och karaffer. Nu hade jag en man framför mig som jobbat där, och hur gammal var han? Om han jobbat i 35 år, apoteket stängde 1974, så måste han börjat där ungefär i samband med andra världskrigets utbrott. 65 år senare så står han och jag och pratar och jag, snabbtänkt som få, tar inte reda på telefonnummer, jag tar inte reda på hans namn.

Så om du, gamle man, mot förmodan surfar runt och läser Sync Blog nu så kan du väl höra av dig. Jag vill höra din historia, ordentligt.

”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).