Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)

Baka kaka = bygga hus

När hon bakar så upprepar min dotter något hennes mamma lärt henne:

”Man får inte glömma att blanda i lite kärlek, också”

(Åh, pappas flicka)

 Sen har hennes mamma visserligen lärt henna andra saker också.

”Man får inte glömma av att smaka på smeten”

säger hon och slickar glatt i sig halva skålen. (Då är hon mammas flicka)

Vi som bygger hus måste komma ihåg att blanda i lite glädje, kärlek och omtanke i våra projekt. Vi måste tänka på att vi bygger för människor som skall bo eller arbeta i huset. Vi måste tänka på att det är människor som skall bygga huset, människor som ägnar en stor del av sin vakna tid med att arbeta i ditt/mitt projekt. Människor mår bra av att skratta och äta tillsammans och få vara synliga och uppskattade. Inte synliga som en siffra i en arbetskraftsstapel på hur många som behövs nästa vecka/månad/år, utan synliga som en viktig del i stort sammanhang.

Jag tror att om man tar hänsyn till dagishämtningar, sjuka barn, farmors födelsedag och fredagsfikat så får man mångfalt tillbaka.