Ackord – dur eller moll?

För snart 20 år sen började jag på stora byggbolaget. Jag jobbade på ganska stora byggen, och det var konjunktur med viss höjdsjuka (jmf 2007). På firman så praktiserades ackordslönesystemet. Det innebär att man mäter prestationen hos gubbarna och sen sätt lönen efter mätning och förhandling. Systemet är i princip detsamma idag, tror jag. Så långt inga konstigheter, matematik bara.

Innan varje bygge gick igång så skulle det finnas ett underlag som var ett slags ”fast pris” där antalet arbetstimmar i jobbet räknats fram. Det byggde på enhetstider tagna ur kalkylböcker och gemensamma erfarenheter. Inga konstigheter det heller. Så här många timmar finns det, punkt slut.

Var tolfte vecka var det mätning. Då kom fackets representant som bisittare till lagbasen, och företagets löneingenjör som stöd till platschefen. En heldag på platskontoret där man gick igenom nedlagd tid, och stämde av mot underlaget. Hade jobbet gått fort, blev lönen bättre. Om jobbet gått sämre blev det däremot problem, för var ofta någon annans fel. Konstigt. Och aldrig att något lag kunda acceptera att ligga unde snittet.

Under en period var jag arbetsledare på ett bygge där jag hade hand om markarbetena. Inne på bygget rådde ett kaos med dubbelt så många gubbar som planerat, och en havererad tidplan. Jag fick ett gott gäng ärrade gubbar till min lilla del utomhus. En av dem hade varit lagbas på sitt förra bygge och åkte iväg för sista förhandlingen. Han kom tillbaka med beskedet att man fått 95 kr/tim, ganska ordinär timpeng då. Han hade förväntat sig mer, bygget hade gått bra, blivit klart i tid och timmarna i underlaget räckte och blev över. Men platschefen där var stenhård, han hade ingen ambition att vara kompis med någon, trots de goda tiderna. Dagen efter var det mätning på katastrofbygget hos oss. Otroligt nog så gav det 96 kr/tim, en krona mer än det bygget som bevisligen gått bra. När ”min” lagbas frågade företagets löneingenjör om orsaken, så fick han svaret: – Lagbasen här gnällde så mycket.

Nu hör det till saken att platschefen på katastrofbygget var ganska svag, han orkade inte stå emot. Och så är det, tror jag, att den som skriker högst vinner. I goda tider är det enkelt för platschefen att släppa till lite i förhandlingen, och på det sättet höja lönen för gubbarna. I lågkonjunktur drar man åt svångremmen och ackordet går ner, trots att man skruvar gips precis lika fort.

Ackordsystemet som jag känner det premierar bara din egen framfart, inte ditt bidrag det slutliga resultatet. En högljudd lagbas och en svag platschef i högkonjunktur betyder hög lön. En mer lågmäld lagbas och en stentuff platschef blir lägre lön, i lågkonjunktur riktigt låg. Rättvist?

”Övertid? – Jag river den nu”

När jag jobbade på stora byggbolaget så jobbade vi ibland över. Så är det, ibland får man för mycket att göra. En kollega på avdelningen jobbade mycket över under en period, de körde dygnet runt på en arbetsplats. Obekväm arbetstid och en del övertid. Han hittade en blankett att fylla i som kunde skickas med löneredovisningen, den var sällan använd.

Detta gjordes inte ostraffat. Arbetschefen AC ringde till kollegan och frågade vad det här pappret gällde, han hade inte sett ett sånt förut. Kollegan förklarade att han ville ha betalt för OB och övertid. ”Jag river den nu”, var AC’s lösning på problemet. Kollegan kunde glömma OB och övertidsersättning, åtminstone i lönekuvertet.

För så var det, vi fick lösa reglering av övertiden själva. Arbetsledare och platschefer tog inte ut övertidsersättning. Antingen med kompledigt eller med att ta ut grejor från någon leverantör. På den tiden hade järnhandlarn ett bredare sortiment, cyklar och båtmotorer gick lite oftare om man säger så. Jag vet inte hur lång preskriptionstid det är på denna typ av bedrägeri men min sambos cykel var betalning för några av mina timmar någon sen kväll 1991.

Stora byggbolaget sparade några kronor, kostnaderna doldes i den stora mängden fakturor på bygget och vi tog ut det vi tyckte var skäligt. Sannolikt var några mer försiktiga än andra. Ingen skada skedd, typ, lite mindre pengar till statskassan bara. Jag vet inte hur det funkar 2009, men jag har mina aningar.

Jag tycker var och en får ha sin skattemoral, det är inte min poäng. Däremot att arbetsledare och platschefer inte erkändes bättre, att man fick dölja sin övertid, att man inte fick vara korrekt ens om man ville. Det är märkligt och tänkvärt, nu när byggbolagen slår sig för bröstet om kampanjar ID06 som ett sätt att slå ut svartarbetet.

Koka soppa på en spik

På ett projekt Sync ledde hade vi en tävling i soppkokning. Det gick till så att alla entreprenörer och konsulter som ville fick koka soppa till övriga på bygget. Man fick lägga max 800 kr, då skulle det räcka till soppa, bröd, smör och ost.

Målarfirman gjorde en fantastiskt god linssoppa, de slog dessutom budget med marginal, under 10 kr/portion. Den ene murarns fisksoppa vann, lite över budget, mycket god. Den andra murarn överskred budget med 400 %, frångick kravet på soppa. Han grillade femtio skivor fläskkarré, hade gjort poatissallad och köpt två lock riktig öl. Grillfest på taket dagen innan midsommar. Han blev diskad men uppskattad, kan man säga.

Vi kallade det tävling men var en enkel och billig aktivitet som blev mycket uppskattad på bygget. När någon skall koka soppa en fredagsförmiddag i lunch rummet blir det plötsligt en annan miljö i rummet. Det luktar gott och alla är nyfikna på vad det skall bli. Tråkningar och ifrågasättande hör till spelet. Belöningen kommer när 40 pers slickar tallrikarna, frågar efter mer och erkänner att de aldrig kunde tänka sig att du kunde laga något så gott.

Enkelt och gott.

LEAN trädgårdsmöbler

Ett exempel på mindre bra planering av en arbetsplats. 2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och utvändig gips på 6 000 m2 vägg på en industribyggnad. Vi var 10-12 man med våra inlånade, allt som allt på bygget fanns där kanske 200 man.

På vår del av bygget var vi ca 40 man, och vi skulle dela på en bygghiss. Den hissen användes också för materialtransport, så väntetiden var lång om man skulle ner och pissa. Jag gissar att det tog runt 20 minuter att ta sig ner och upp igen, på den tiden med 265 kr/tim alltså ca 80 kr per toalettbesök. Man kan ju hoppas att de flesta går på muggen i samband med rast, men ändå.

Om man räknar med att 40 man fick en extra väntetid på 5 minuter 5 gånger om dagen, en kissepaus, före och efter varje rast samt arbetsdagens början och slut. Då försvinner lågt räknat 30 minuter per man, 20 timmar totalt, ca 5 – 6 000 kr, per dag alltså. En bygghiss kostade då 1200 kr/dag. Det hade, om mina antaganden stämmer, lönat sig med en två-tre bygghissar till på vår del av arbetsplatsen.

En dag när jag åkte till bygget så svängde jag in på en lågprisaffär som sålde allt möjligt. Jag köpte ett trädgårdsbord i plast och 12 stolar. Det kostade runt 600 kr. När jag kom till bygget så fixade jag kaffe och ringde upp till gubbarna och sa att vi tar kaffepausen uppe på bygget. 12 man som skall ha sin 15 minutersfika och som har en väntetid på 10 minuter var varje rast. Sagt och gjort, det blev kaffe, kladdkaka och nya trädgårdsmöbler på plan 9. Det var riktigt fint väder och en rolig stund.

Slutsatsen är att jag kunde köpa nya möbler och en kladdkaka varje dag om vi tog kaffet uppe på plan 9. Det skulle förmodligen bli onödigt mycket trädgårdsmöbler på byggena, för att inte tala om all kladdkaka, om alla besparingar gick till sånt. Men man kanske kan tänka sig något annat. Bygghissar kanske, eller flera arbetsledare på bygget?

Tjejer i byggbranschen

Min sambo T har som vi alla en del egenheter. Hon har t ex ett irriterande drag att ordvitsa hela tiden, till glädje endast för min far. Han lider av samma åkomma. Tyvärr verkar detta överföras på vår dotter. Men T har också egenskaper som jag uppfattar som mer kvinnliga. Hon vill inte ta på sig något hon inte klarar av. Hon måste liksom veta hur man gör innan hon börjar med något.

Män, speciellt män i byggbranschen, har inte det handikappet. Vi säger: – Jajamensan, det fixar jag! Om man nu får frågan om man gjort det förut, eller om man i alla fall vet hur man gör, då är svaret ofta nej. Detta är inget som bekymrar oss byggare särskilt, det brukar lösa sig. Möglar huset om 20 år så gjorde vi väl fel, kanske.

Sambon har ofta generat mig inför andra genom att läsa bruksanvisningar. En gång på en semester med kompisarna tog hon reda på fakta om Italien genom att läsa igenom hela parlören. Detta samtidigt som vi andra försökte få italienarna att förstå svenska. Längst bak i den lilla boken stod en massa bra om hur man ger dricks och hälsar på artigt ett sätt. Skitpinsamt.

Så om byggbranschen behöver fler kvinnor så är det inte för att kvotera bort ett dåligt samvete. Dett fattas helt enkelt en del egenskaper som kvinnor har mer av. Vi behöver fler som läser bruksanvisningen. Please.

”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.

Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)