Chefens chef har ansvaret för att chefen fungerar.

I början på karriären var jag arbetsledare på stora byggbolaget. 1991 byggde vi om ett kontorshus i Göteborg. Jobbet var taget i utförsbacken, helt säkert till för lågt pris och man hade dessutom kapat fyra månader på tidplanen i upphandlingsskedet. Vi körde två etappers ombyggnad. Arbetsförmedlingen var hyresgäst i huset och skulle flytta över så snart vi var klara med etapp 1. Chefen på Arbetsförmedlingen var en kvinna, kanske 50+, lite andfådd och stressad hela tiden. I samma etapp skulle också en avdelning från Skatteverket flytta in i nyombyggda lokaler. Chefen på Skattekontoret var en man, samma ålder, lugn och sympatisk.

När etapp 1 skulle tas i bruk så var det i vanlig ordning inte helt klart. Ventilationen var inte igång, och värmen funkade tveksamt bra. I april 1992 var det vinter i Göteborg och de nyinflyttade fick bara 16 plusgrader på sina fina kontor. Trots att man hade samma problem så hanterades detta helt olika på respektive våning. När skattechefen frågade om läget och fick svaret att lösningen är ”på gång” så lät han sig nöjas. Hans personal klagade inte, men undrade när det skulle fixa lite värme till dem, inte grinigt utan man bara undrade, liksom. Chefen på Arbetsförmedlingen rörde upp himmel och jord, man skulle ringa huvudskyddsombudet, kontoret skulle bli tvunget att stänga av arbetsmiljöskäl. Praktiskt taget alla på Arbetsförmedlingens kontor verkade anse den låga temperaturen som det allt annat överskuggande problemet, och inget arbete kunde utföras där.

Samma aprilmånad 1992 kom sommaren abrupt, och vi hade plötsligt 28 plusgrader på de nyinflyttade kontoren. Vi hade fortfarande ingen ventilation i ordning. Nu satt tjejerna i skattekontorets reception (tidigare klädda i täckjackor) avklädda till ner till anständighetens gräns, nu med en fläkt på disken. De var fortfarande lika glada men frågade oss om det inte löser sig snart (”på gång” funkade igen). På Arbetsförmedlingen var läget ungefär som förut, men nu 12 grader varmare. Den höga temperaturen gjorde att man inte kunde bedriva sin verksamhet, detta var en allvarlig störning. Huvudskyddsombud och hela köret, omigen.

 Jag har funderat på vad som egentligen skilde de olika kontoren åt, de hade exakt samma bekymmer, men de hanterade detta på helt olika sätt. Jag tror det beror på ledarskap och chefens attityd. Nu skall vi komma ihåg att just arbetsförmedling 1992 inte var speciellt kul. Det var 600 000 människor utan arbete, och inga arbeten att förmedla. Vi kan väl gissa att resurserna att hantera detta inte följde efterfrågan. Nu kanske inte skattekontoret heller hade så glada ”kunder” i sin verksamhet, det ligger liksom i sakens natur. Men de hade nog en normal arbetsbelastning, med ett jämt flöde att arbetsuppgifter. Alldeles nyligen läste jag att just Skatteverket ligger högt på poppis-listan när det gäller myndigheter. Arbetsförmedlingen ligger nästan sist. Sista platsen är för övrigt vikt på lång tid åt Försäkringskassan.

Så frågan är: Var det ledarskapet som skilde dem åt? Jag tror det är en del svaret, men inte hela. Chefen på Arbetsförmedlingen borde fått resurser och hjälp.

Chefens chef har ansvaret för att chefen får resurser och fungerar.

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?

Ackord – dur eller moll?

För snart 20 år sen började jag på stora byggbolaget. Jag jobbade på ganska stora byggen, och det var konjunktur med viss höjdsjuka (jmf 2007). På firman så praktiserades ackordslönesystemet. Det innebär att man mäter prestationen hos gubbarna och sen sätt lönen efter mätning och förhandling. Systemet är i princip detsamma idag, tror jag. Så långt inga konstigheter, matematik bara.

Innan varje bygge gick igång så skulle det finnas ett underlag som var ett slags ”fast pris” där antalet arbetstimmar i jobbet räknats fram. Det byggde på enhetstider tagna ur kalkylböcker och gemensamma erfarenheter. Inga konstigheter det heller. Så här många timmar finns det, punkt slut.

Var tolfte vecka var det mätning. Då kom fackets representant som bisittare till lagbasen, och företagets löneingenjör som stöd till platschefen. En heldag på platskontoret där man gick igenom nedlagd tid, och stämde av mot underlaget. Hade jobbet gått fort, blev lönen bättre. Om jobbet gått sämre blev det däremot problem, för var ofta någon annans fel. Konstigt. Och aldrig att något lag kunda acceptera att ligga unde snittet.

Under en period var jag arbetsledare på ett bygge där jag hade hand om markarbetena. Inne på bygget rådde ett kaos med dubbelt så många gubbar som planerat, och en havererad tidplan. Jag fick ett gott gäng ärrade gubbar till min lilla del utomhus. En av dem hade varit lagbas på sitt förra bygge och åkte iväg för sista förhandlingen. Han kom tillbaka med beskedet att man fått 95 kr/tim, ganska ordinär timpeng då. Han hade förväntat sig mer, bygget hade gått bra, blivit klart i tid och timmarna i underlaget räckte och blev över. Men platschefen där var stenhård, han hade ingen ambition att vara kompis med någon, trots de goda tiderna. Dagen efter var det mätning på katastrofbygget hos oss. Otroligt nog så gav det 96 kr/tim, en krona mer än det bygget som bevisligen gått bra. När ”min” lagbas frågade företagets löneingenjör om orsaken, så fick han svaret: – Lagbasen här gnällde så mycket.

Nu hör det till saken att platschefen på katastrofbygget var ganska svag, han orkade inte stå emot. Och så är det, tror jag, att den som skriker högst vinner. I goda tider är det enkelt för platschefen att släppa till lite i förhandlingen, och på det sättet höja lönen för gubbarna. I lågkonjunktur drar man åt svångremmen och ackordet går ner, trots att man skruvar gips precis lika fort.

Ackordsystemet som jag känner det premierar bara din egen framfart, inte ditt bidrag det slutliga resultatet. En högljudd lagbas och en svag platschef i högkonjunktur betyder hög lön. En mer lågmäld lagbas och en stentuff platschef blir lägre lön, i lågkonjunktur riktigt låg. Rättvist?

”Övertid? – Jag river den nu”

När jag jobbade på stora byggbolaget så jobbade vi ibland över. Så är det, ibland får man för mycket att göra. En kollega på avdelningen jobbade mycket över under en period, de körde dygnet runt på en arbetsplats. Obekväm arbetstid och en del övertid. Han hittade en blankett att fylla i som kunde skickas med löneredovisningen, den var sällan använd.

Detta gjordes inte ostraffat. Arbetschefen AC ringde till kollegan och frågade vad det här pappret gällde, han hade inte sett ett sånt förut. Kollegan förklarade att han ville ha betalt för OB och övertid. ”Jag river den nu”, var AC’s lösning på problemet. Kollegan kunde glömma OB och övertidsersättning, åtminstone i lönekuvertet.

För så var det, vi fick lösa reglering av övertiden själva. Arbetsledare och platschefer tog inte ut övertidsersättning. Antingen med kompledigt eller med att ta ut grejor från någon leverantör. På den tiden hade järnhandlarn ett bredare sortiment, cyklar och båtmotorer gick lite oftare om man säger så. Jag vet inte hur lång preskriptionstid det är på denna typ av bedrägeri men min sambos cykel var betalning för några av mina timmar någon sen kväll 1991.

Stora byggbolaget sparade några kronor, kostnaderna doldes i den stora mängden fakturor på bygget och vi tog ut det vi tyckte var skäligt. Sannolikt var några mer försiktiga än andra. Ingen skada skedd, typ, lite mindre pengar till statskassan bara. Jag vet inte hur det funkar 2009, men jag har mina aningar.

Jag tycker var och en får ha sin skattemoral, det är inte min poäng. Däremot att arbetsledare och platschefer inte erkändes bättre, att man fick dölja sin övertid, att man inte fick vara korrekt ens om man ville. Det är märkligt och tänkvärt, nu när byggbolagen slår sig för bröstet om kampanjar ID06 som ett sätt att slå ut svartarbetet.

Koka soppa på en spik

På ett projekt Sync ledde hade vi en tävling i soppkokning. Det gick till så att alla entreprenörer och konsulter som ville fick koka soppa till övriga på bygget. Man fick lägga max 800 kr, då skulle det räcka till soppa, bröd, smör och ost.

Målarfirman gjorde en fantastiskt god linssoppa, de slog dessutom budget med marginal, under 10 kr/portion. Den ene murarns fisksoppa vann, lite över budget, mycket god. Den andra murarn överskred budget med 400 %, frångick kravet på soppa. Han grillade femtio skivor fläskkarré, hade gjort poatissallad och köpt två lock riktig öl. Grillfest på taket dagen innan midsommar. Han blev diskad men uppskattad, kan man säga.

Vi kallade det tävling men var en enkel och billig aktivitet som blev mycket uppskattad på bygget. När någon skall koka soppa en fredagsförmiddag i lunch rummet blir det plötsligt en annan miljö i rummet. Det luktar gott och alla är nyfikna på vad det skall bli. Tråkningar och ifrågasättande hör till spelet. Belöningen kommer när 40 pers slickar tallrikarna, frågar efter mer och erkänner att de aldrig kunde tänka sig att du kunde laga något så gott.

Enkelt och gott.

LEAN trädgårdsmöbler

Ett exempel på mindre bra planering av en arbetsplats. 2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och utvändig gips på 6 000 m2 vägg på en industribyggnad. Vi var 10-12 man med våra inlånade, allt som allt på bygget fanns där kanske 200 man.

På vår del av bygget var vi ca 40 man, och vi skulle dela på en bygghiss. Den hissen användes också för materialtransport, så väntetiden var lång om man skulle ner och pissa. Jag gissar att det tog runt 20 minuter att ta sig ner och upp igen, på den tiden med 265 kr/tim alltså ca 80 kr per toalettbesök. Man kan ju hoppas att de flesta går på muggen i samband med rast, men ändå.

Om man räknar med att 40 man fick en extra väntetid på 5 minuter 5 gånger om dagen, en kissepaus, före och efter varje rast samt arbetsdagens början och slut. Då försvinner lågt räknat 30 minuter per man, 20 timmar totalt, ca 5 – 6 000 kr, per dag alltså. En bygghiss kostade då 1200 kr/dag. Det hade, om mina antaganden stämmer, lönat sig med en två-tre bygghissar till på vår del av arbetsplatsen.

En dag när jag åkte till bygget så svängde jag in på en lågprisaffär som sålde allt möjligt. Jag köpte ett trädgårdsbord i plast och 12 stolar. Det kostade runt 600 kr. När jag kom till bygget så fixade jag kaffe och ringde upp till gubbarna och sa att vi tar kaffepausen uppe på bygget. 12 man som skall ha sin 15 minutersfika och som har en väntetid på 10 minuter var varje rast. Sagt och gjort, det blev kaffe, kladdkaka och nya trädgårdsmöbler på plan 9. Det var riktigt fint väder och en rolig stund.

Slutsatsen är att jag kunde köpa nya möbler och en kladdkaka varje dag om vi tog kaffet uppe på plan 9. Det skulle förmodligen bli onödigt mycket trädgårdsmöbler på byggena, för att inte tala om all kladdkaka, om alla besparingar gick till sånt. Men man kanske kan tänka sig något annat. Bygghissar kanske, eller flera arbetsledare på bygget?

Tjejer i byggbranschen

Min sambo T har som vi alla en del egenheter. Hon har t ex ett irriterande drag att ordvitsa hela tiden, till glädje endast för min far. Han lider av samma åkomma. Tyvärr verkar detta överföras på vår dotter. Men T har också egenskaper som jag uppfattar som mer kvinnliga. Hon vill inte ta på sig något hon inte klarar av. Hon måste liksom veta hur man gör innan hon börjar med något.

Män, speciellt män i byggbranschen, har inte det handikappet. Vi säger: – Jajamensan, det fixar jag! Om man nu får frågan om man gjort det förut, eller om man i alla fall vet hur man gör, då är svaret ofta nej. Detta är inget som bekymrar oss byggare särskilt, det brukar lösa sig. Möglar huset om 20 år så gjorde vi väl fel, kanske.

Sambon har ofta generat mig inför andra genom att läsa bruksanvisningar. En gång på en semester med kompisarna tog hon reda på fakta om Italien genom att läsa igenom hela parlören. Detta samtidigt som vi andra försökte få italienarna att förstå svenska. Längst bak i den lilla boken stod en massa bra om hur man ger dricks och hälsar på artigt ett sätt. Skitpinsamt.

Så om byggbranschen behöver fler kvinnor så är det inte för att kvotera bort ett dåligt samvete. Dett fattas helt enkelt en del egenskaper som kvinnor har mer av. Vi behöver fler som läser bruksanvisningen. Please.

”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.