Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.

Annonser

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

Chefens chef har ansvaret för att chefen fungerar.

I början på karriären var jag arbetsledare på stora byggbolaget. 1991 byggde vi om ett kontorshus i Göteborg. Jobbet var taget i utförsbacken, helt säkert till för lågt pris och man hade dessutom kapat fyra månader på tidplanen i upphandlingsskedet. Vi körde två etappers ombyggnad. Arbetsförmedlingen var hyresgäst i huset och skulle flytta över så snart vi var klara med etapp 1. Chefen på Arbetsförmedlingen var en kvinna, kanske 50+, lite andfådd och stressad hela tiden. I samma etapp skulle också en avdelning från Skatteverket flytta in i nyombyggda lokaler. Chefen på Skattekontoret var en man, samma ålder, lugn och sympatisk.

När etapp 1 skulle tas i bruk så var det i vanlig ordning inte helt klart. Ventilationen var inte igång, och värmen funkade tveksamt bra. I april 1992 var det vinter i Göteborg och de nyinflyttade fick bara 16 plusgrader på sina fina kontor. Trots att man hade samma problem så hanterades detta helt olika på respektive våning. När skattechefen frågade om läget och fick svaret att lösningen är ”på gång” så lät han sig nöjas. Hans personal klagade inte, men undrade när det skulle fixa lite värme till dem, inte grinigt utan man bara undrade, liksom. Chefen på Arbetsförmedlingen rörde upp himmel och jord, man skulle ringa huvudskyddsombudet, kontoret skulle bli tvunget att stänga av arbetsmiljöskäl. Praktiskt taget alla på Arbetsförmedlingens kontor verkade anse den låga temperaturen som det allt annat överskuggande problemet, och inget arbete kunde utföras där.

Samma aprilmånad 1992 kom sommaren abrupt, och vi hade plötsligt 28 plusgrader på de nyinflyttade kontoren. Vi hade fortfarande ingen ventilation i ordning. Nu satt tjejerna i skattekontorets reception (tidigare klädda i täckjackor) avklädda till ner till anständighetens gräns, nu med en fläkt på disken. De var fortfarande lika glada men frågade oss om det inte löser sig snart (”på gång” funkade igen). På Arbetsförmedlingen var läget ungefär som förut, men nu 12 grader varmare. Den höga temperaturen gjorde att man inte kunde bedriva sin verksamhet, detta var en allvarlig störning. Huvudskyddsombud och hela köret, omigen.

 Jag har funderat på vad som egentligen skilde de olika kontoren åt, de hade exakt samma bekymmer, men de hanterade detta på helt olika sätt. Jag tror det beror på ledarskap och chefens attityd. Nu skall vi komma ihåg att just arbetsförmedling 1992 inte var speciellt kul. Det var 600 000 människor utan arbete, och inga arbeten att förmedla. Vi kan väl gissa att resurserna att hantera detta inte följde efterfrågan. Nu kanske inte skattekontoret heller hade så glada ”kunder” i sin verksamhet, det ligger liksom i sakens natur. Men de hade nog en normal arbetsbelastning, med ett jämt flöde att arbetsuppgifter. Alldeles nyligen läste jag att just Skatteverket ligger högt på poppis-listan när det gäller myndigheter. Arbetsförmedlingen ligger nästan sist. Sista platsen är för övrigt vikt på lång tid åt Försäkringskassan.

Så frågan är: Var det ledarskapet som skilde dem åt? Jag tror det är en del svaret, men inte hela. Chefen på Arbetsförmedlingen borde fått resurser och hjälp.

Chefens chef har ansvaret för att chefen får resurser och fungerar.

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?