Ja, sittandes under ett träd luktandes på blommorna. Där är det gott att leva. Det har jag sett på TV.
Andra trivs bäst i skogen, i köket eller i trädgården. Några vill bara ligga i sängen, alla vill väl ligga på något sätt mer eller mindre…
Många trivs bäst hemma i soffan, med chips och DVD.
——
Byggnadsarbetare trivs bäst på jobbet. Det verkar ju knepigt. Det går bra att förklara det i i kommentarsfältet nedan.
Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.
????
Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.
——-
Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.
Jag startade veckan med ett besök på arkivet. Stadbyggnadskontoret har nästan alla gamla ritningar på nästan alla gamla hus som vi nästan alltid skall bygga om eller ändra på.
Jag har besökt arkivet ganska regelbundet i tjugo år och blivit lite skadad. Jag har slutat klaga på att allt ligger på mikrofilm. Ett ålderdomligt system med maskiner som säkert var nya när arkivet öppnade någon gång under andra världskriget. När allt annat finns på nätet, CD-skivor och fotoalbum är hopplöst ute, vi mailar och läser ritningar kors och tvärs med våra telefoner – då är det här nästan overkligt gammalt.
Så plötsligt händer det.
Kvinnan bakom disken som jobbat där i mer än tjugo år frågar om jag inte vill se dem på skärmen istället (alltså datamaskinsskärmen!)
– Gärna, säger jag, har ni äntligen skannat in allt nu? (med min allra vänligaste ironi)
– Fast, det finns ju inga datorer lediga, säger hon då lite sorgset. Nä, alla tre var upptagna. Jag fick snällt starta upp ångmaskinen.
Jag har varit inne på det här förut, Familjen AB och våra brister i styrning mot budget.
Som Sync – The Big Bad Projektledare – så ägnar jag dagarna åt att skälla, locka, pocka, raljera och håna på samma tema mest hela tiden. Vi behöver hitta det vi Måste göra först, sen tar vi det vi Borde gör, när det är gjort så tar det vi Vill göra. Finns det fortfarande pengar kvar så kan kunden få en pool på taket, men det är ytterst sällan det blir så.
Syncs diagram för budgetarbete är stenhårt och väldigt funktionellt.
Men. Hemma är det en annan sak.
——–
I torsdags var det dagen innan barnbidraget, det är en dålig dag rent lividitetsmässigt kan man säga. Då kommer kvinnan som jag delar budgetansvaret med hem från affären. Hon har lagt sina sista hundralappar på ICA. Hon köpte det här:
Notera att det är blodpudding med, det räknas i vissa kretsar som tveksam mänsklig föda. Men jag tycker det är gott och sambon säger att det är nyttigt. Billigt är det ju i alla fall.
Sync följer vad som som skrivs på Yimby. I Göteborg alltså. Stockholm har jag inte haft koll på förut, det känns så långt bort på något sätt.
Men. Nu har det hänt. Ett länktips om Jan Jörnmark ledde till ett inlägg på Yimby Stockholm som han gjort nyligen. Det handlar om hur riksintressena för kulturvården är en tickande bomb för fastighetsägare och i förlängningen förkommuner och skattebetalare. Har man en väldigt lång stund över så kan man läsa hela inlägget, men också kommentarerna. Det är många som har åsikter och Jörnmark svarar flitigt och tålmodigt.
Fan vet om Jörmark har rätt i allt, men det verkar ju onekligen underbyggt med forskning. Tyvärr har jag lite för mycket annat att tänka på just nu, men så snart det blir tid så skalla jag skaffa mig en egen åsikt i ämnet.
Yimby Stockholm åker in i bloggrulladen och Sync börjar studera en tidigare helt vit fläck på kartan i östra Sverige.
Sync har nytt kontor, som sagt. Där finns mycket roligt folk i huset. Alla är inte i byggbranschen.
Nu är det så att jag har jobbat länge i byggsvängen, sett ganska mycket och provat på en del dumheter. Ändå blir man förvånad. ibland.
Idag när jag stormade in på kontoret så mötte jag en installation som direkt väckte den här tanken
– Någon har knarkat och gjort ett rörjobb!
Inte jag – nej – jag gör ju inte rörjobb.
Nej, ingen nykter rörläggare sätter ihop sina rör på det här sättet. Ingen rörläggare jag känner målar sina avloppsrör ljuslila. Alla rörläggare jag känner verkar plötsligt ganska tråkiga.
Våra nya grannar på kontoret däremot, det verkar vara sköna lirare.
———
Nästa vecka så får vi glögga med dem också, Sync funderar på att ha efterfest för att röka in det nya kontoret och få det ännu mer hemtrevligt.
Veckan som gick här på bloggen var ju på låtsas. Låtsas-inläggen var dock helt sanna och finns på riktigt.
Sync har lite mycket just nu, det startade fler projekt än väntat, överaskande och roligt. Sen har vi ju några gamla problem lagda på hög att tas omhand när det blir som mest att göra. Det kommer möjligen gå ut över kärnverksamheten bloggen. På riktigt.
————
Låtsasvärlden inne i fantansin finns ju som tur är kvar för att närsomhelst formas till det man vill för stunden önskar eller behöver. När jag var riktigt liten så hade jag en låtsas-kompis som hette Kajsa. Kajsa var en kille som var med och ställde till sattyg i största allmänhet, han bodde oftast i tvättstugan. Min bror hade Lomben som bodde i Lombenskåne, det fanns en hel gäng med kompisar till honom också om jag minns rätt. Jag tror varken Kajsa eller Lomben varit så aktiva på sista åren men då var de säkert viktiga för oss och roliga för omgivningen.
I byggbranschen har vi en mängd stora och svåra problem som med bara lite fantasi egentligen är ganska lätta att reda ut. Jag vet att jag lätt svävar iväg som byggfilosof och önsketänkare – Men det kanske är det som saknas? – ett naivt ifrågasättande utan att behöva räkna hem den ekonomiska vinsten.
Utan att ha något chans Nobelpris i ekonomi så låtsas jag helt fräckt att det blir lönsamt om vi slösar mindre, gör mindre fel, blir lite gladare på vägen och när Någon Annan är identifierad (=vi själva!) och gör det han skall så vi slipper lämna ansvaret till Ingen. Det funkar i min fantasi, i alla fall.
————
Vi har hyrt in oss på nytt kontor. Vi har ju fram tills nu suttit gratis i ett stort tomt hus som vi hoppas snart skall byggas om. Eftersom vi är konsulter och lite fina i kanten vill ju inte gärna sitta kvar där när arbetarklassens hejdukar kommer och börja riva och stöka runt. Det skulle kunna störa vårt kaffesnobberi och vårt ansträngande och mycket viktiga arbete med att starta om den jävla datorn som trilskas hela tiden. Nä fy.
Så vi vi packade portföljen (symboliskt alltså – kollegan har ju faktiskt ryggsäck) och drog till Järntorget. Centralt och lätt att hitta. Tji fick vi.
Vi hittade ju in, lite koll har man ju. Men om vi hade sagt till en kund eller sammarbetspartner eller annan individ att komma dit då hade det kört ihop sig. Man möts av det här. Entrén till vårt nya kontor är dörren till vänster i bild, fint va? Helt ok men totalt omöjligt att komma dit. Byggare är dåliga på att kommunicera. Jag vet.
om man går ditåt då?
Ja – ehh – kanske…?
Kolla en skylt med hänvisning! var?
Där! Den är säkert 10×32 cm, den syns nästan på tre meters håll.
———
Det här är en blogg om byggbranschen. Huset i detta inlägget ägs av kommunen och förvaltas av ett kommunalt bolag, lokalerna hyrs ut kommersiellt. Jag kan ställa mig utanför och räkna gubbar och maskiner och säga ungefär hur mycket bygget omsätter varje dag. Budget för att göra ett par hänvisningsskyltar som skulle kunna fungera skulle förmodligen sticka iväg upp i höjd med kostnaden för sockerbitarna och mjölken man har till kaffet.
Fastighetsägaren har betalande hyresgäster, hyresgästerna har kunder och besökare. Byggentreprenören har ansvar för arbetsmiljö och människors säkerhet. Det krävs egentligen så lite och ändå blir det fel. Det är pinsamt, uselt och precis som vanligt.
———
För övrigt är vi grymt glada för det nya kontoret. Bygget i fråga skall bli en rockklubb med scener, bar och rubbet. Vi är fett nöjda med det.
Ja, mitt i Sync genomgång av låsasfigurerna i byggbranschen så händer det saker på riktigt också. Sync Blog finns nästan fysiskt nu.
Jo, det kanske inte är skäl att stoppa pressarna direkt och sopa rent framsidan på Aftonbladet för att få värsta scoopet. Kanske inte. Men Sync har gjort debut som underhållare. Ett arkitektkontor bad om ett föredrag om entreprenadjuridik i allmänhet och vad de själva borde bli bättre på när de gör sina handlingar. (Känslan är på ett ungefär = Här ligger en gravad hund.)
Vi tänkte ha det en timme ungefär och sen lite after-work med gott vin och så, säger arkitektchefen då.
Aha, tänker jag. Jag skall vara den som gör alkoholen avdragsgill denna gången. Nåväl, vad är en bal på slottet?
———–
Nu är det här inget Sync tar lätt på. Frågar en arkitekt på viset – Vad borde vi bli bättre på? – så har han skitit i ett blått skåp. Det blir en lång timme. Ojojoj.
Sync har ju dessutom polare som backar upp – en här på bloggen tidigare nämnd jurist som inte backar för lite hårda tag – han kommer stå snett bakom och dra till på volley om någon börjar ifrågasätta. Ha.
————
Jag tänkte börja med att fråga hur ofta de vet vad det är för entreprenadform de ritar för, handläggarna vet säkert men alla de andra som får en begränsad uppgift att lösa, vet de? Hur ofta vet de vem som skall använda handlingen de just producerar, och vet de vad den egentligen skall användas till?Naturligtvis frågar jag hur ofta det är som de har läst AF-delen. Det tänkte jag toppa med att fråga hur ofta (om någonsin?) som de vet hur ersättningsformen är i entreprenaden, löpande eller fast. Poängen är att jag tycker man måste begripa hur handlingen du upprättar skall användas, av vem dem skall användas och i vilket syfte den skall användas.
När jag varit lagom spydig så klipper vi till med att allt som produceras (skisser i tidigt skede, sms från arbetsplatsen om måttsättning fönster, tankspridda telefonsamtal, idéer kläckta på språng) kan användas i en juridisk tvist. Rättare sagt – när det blir tvist då gräver någon fram det du gjort, sagt, antytt, missat, gissat och mörkat. Det är inte roligt med tvister.
Sen har jag skrämts färdigt.
Efter det infaller förmodligen som en del kallar för Finsk stämning. Lite obehagligt, lite pinsamt och ganska tyst. Då tänkte jag clowna lite, förklara entreprenadformerna helt annorlunda än vanligt och beskriva hur en platschef egentligen har det (han som skall använda deras ritning). Blogga lite lajv liksom. Då blir nog skoj igen.
————-
Sen blir det vin. det är ju i alla fall skoj, helt säkert.
Sync Blog 