Lite så här är det. Vi lullar omkring och låter oss luras av försäljare, den ena efter den andra. Alla är ”art student” och är kompis med den som gjort smycket jag bär runt halsen, de säger – ”come, I show you my work”. Allihop.

Det klart man hänger på då. En fattig konststuderande som kämpar för att få ihop pengar till sina studier, klart man vill se. Eller hur.

Den här unge mannen tog väl hand om oss, han guidade genom hela parken, berättade om symboler och årtal. Lägligt nog så låg hans ”skola” strax intill och vi fick se ”hans” verk, Exakt likadana som alla andras, men ändå. Elefanter och indiska gudar, buddhor och lite annat. Han ville ju egentligen bara visa upp sina gejor, men om vi ville köpa något så kunde han fråga sin ”lärare” om det var ok.

Så vad gör det att det är bluff. Han var en utmärkt guide, han gjorde ett bra jobb som inkastare, vi prutade hänsynslöst, han var nöjd. Han sålde för tre månadslöner.

– – – – – – –

Vi träffade en annan ung man som lustigt nog också var ”art student”, han ville visa sina stenar men – Nej, sa vi, vi skall köpa kläder. Eftersom han såg att vi var goda människor och att han kände i sitt hjärta att vi repekterade honom hjälpte han oss, han visade vilka affärer vi inte skulle handla i – ”thats for tourists, only stupid people buy there”. Så han visade oss till en annan affär, introducerade oss och fixade 5% rabatt på rubbet.

Oj, vad det gick fort att stöka ner den affären. Fyra expediter plus vår vän röjde runt för att hitta det vi ville ha.
Sen gick vi hem till honom och köpte lite mer stengrejer. Förstås.

– – – – – – –

De mest ärliga försäljarna är de  fattigaste, de som säljer krimskrams, tygstycken och sånt på stranden. Där vet man ju vad som gäller.

Man köpa ett tygstycke för 100 rupees. ~16 spänn. Killen till höger har rätt många nu. Han prutar bara lite grann.

Det är en svår balans. Det ingår i spelet att vara tveksam, att pruta och hålla på. Men faktum är att en del saker kostar så för oss futtigt lite pengar, men att det så att samma summa är en dagslön för en arbetare. Vad de kvinorna som säljer tyg på stranden har i lön vet jag inte, det går inte att räkna i vår valuta. Förhoppningsvis får de behålla dricksen.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

Jag fortsätter tanka in lite bilder. texterna kommer efterhand.

När man är på studiebesök så går man mycket. Mycket och långt. Går man omkring i Indien och visar sin bleka mage så får man ta att ungarna stirrar på en.

I Mamallapuram finns The Butter Ball. En helig sten som någon gud lagt i en slänt för att skoja med människorna. Det ser ut som den skall rulla ner när som helst.

Restaurangerna ligger på takterrassermed med ett soltak som skydd. Där kan man både gå på dass och tvätta händerna. Och förstås äta mat.

Hade man varit bara några timmare piggare på morgonen så kan man gå ner på stranden och kolla fiskarna. Annars kan man bara kolla.

En kväll fick komma med vår kompis från hotellet. Hans vän fixade kanongod mat, musik och dans!

Dessutom var en av gästerna massör så han gick en runda och gjorde lite lagom perfekt axelmassage precis innan hemgång.

En mobilkran. Knepig modell, jag vet. Den åker runt på stengårdarna och lyfter stenblock.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.