Vissa har lite svårt med språket.

Min telefon till exempel. Min telefon är sådär ultramodern, det är inte en Iphone men bra nära, det är en Android. Google och gmail funkar fint som fan, snabbt och lätt. Man kan ta kort och spela in film, den har vattenpass och ficklampa, man kan lyssna på musik och faktiskt också ringa en kompis om det behövs. Men fantastiska telefonen har sina brister, den kan inte svenska så bra.

Även om den lär sig snabbt så blir det en del fel också. När man skriver in text så liksom gissar den vad det skall bli, den visar upp alternativ och det lyser grönt på det som min telefon tror mest på. Och ibland hittar den rätt, men ibland tror den sig veta bättre än jag och byter ut till ett annat ord som jag inte tänkt mig riktigt. Ibland känner den inte till ordet alls och då lyser det grinigt orange. Det är precis som att den blir sur och tycker att jaja – have it your way, sucker. Om jag trycker på den orangea markeringen så blir telefonen glad igen, den säger saved och sen kan den det ordet liksom. Lätt som en plätt, det är så den lär sig. Duktig idiot måste man säga.

Är som jag lite för snabb kan det bli fel. Exempel – jag skickade detta till en god vän som jobbat alltför hårt hela hösten, levererat duktigt till slut och gjort sig förtjänt av en åtminstone småskalig kollaps.

Jag: hur gick det?

Han: Det gick bra! jag ringer senare

Jag: Bra, drick vin och ta hand om den föraktade familjen. prio nr 1 nu

——-

Snyggt, jävligt snyggt. Min telfon hjälpte till att rätta mitt ”försakade” till ”föraktade”. Jag tror det är sådana missar som orsakar världskrig.

Som tu var såg jag felet själv först, så jag hann skriva och rädda situationen

Jag: Försakade familjen. Försakade. inte föraktade. Jåvla stavnongprokram. Kan bli heltokigt…

——-

(som god representant för praktiskt taget hela byggbranschen kan jag säga att det inte helt är någon annans fel. Inte alltid)