Etikettarkiv: macho

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

Du kan ta Stefan

Det var sommaren 1990, jag jobbade som arbetsledare på det stora byggbolaget. Arbetschefsgruppen skulle åka på ”studiebesök” (=sprit och umgås) i Malmö och Köpenhamn. Vi var väl ca 20 st. Precis innan resan hade en av platscheferna blivit befordrad till arbetschef. Så vi hade två AC med oss, vår chef AC1 och en nybliven AC2.

Tåget från Göteborg hade knappt lämnat perrongen kl 10 på morgonen innan första groggen hälldes upp. Framme i Malmö hade alkoholen tunnat ut blodomloppet på cheferna, kan man säga. På lunchen så kivades AC2 lite vänskapligt med AC1, han försökte köpa över en del av oss till hans nya arbetschefsgrupp. Han lockade med högre lön och förmåner, allt med en glimt i ögonvrån. Jag skulle få en tusing mer, inte dåligt. Kollegan B var också attraktiv. Då vaknar AC1 till och säger högröstat:

– B får du inte, M (jag alltså) får du inte, du kan ta Stefan!

Stefan såg ut som han skulle börja gråta. Hade jag fått den kommentaren hade jag grinat, den saken är klar. Stefan var en kollega, drygt tjugo år, som aldrig riktigt kommit in i gänget. Han kunde uppfattas som lite stroppig och dryg, men jag är säker på att det var osäkerhet och dåligt självförtroende som var hans problem. Möjligen passade han inte så bra som arbetsledare i alla fall.

Jag har berättat detta som en skröna många gånger, mest om spriten och den grymt okänsliga kommentaren. Nu hör jag till dem som tror att AC1 innerst inne är en god människa, men burdus emellanåt och vid tillfället rejält packad. När jag nyligen hade gamla chefer på lunch så pratade jag och kollegan B om detta. Vi skrattade åt gamla minnen, men tyckte synd om Stefan för den grymma sågningen även nu 18 år senare. Då sa kollegan B:
– Men det var väl inte det värsta? Det värsta var ju att ingen av oss andra sa något.

Och visst är det så. Där satt vi 20 personer, den med högst rang smädade en längst ner i hierarkin, och vi andra satt tysta och såg på. Jag kanske kunde skylla på min ringa ålder, kollegan B var relativt ny platschef, några kanske inte uppfattade vad som sades, alla har en ursäkt. Så där satt vi hela gänget, och ingen räddade Stefan.

Så om du, Stefan, läser detta så ber jag om ursäkt nu, jag borde sagt ifrån. Då.

Annons
Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 februari 2009

Publicerat i

Sync´s musikval

Kommentarer

Lämna en kommentar

Girl-power på riktigt

på Peters Byggblogg kan vi få en fredagslåt ibland. Sync vill gärna bidra lite också.

Indigo Girls är girl-power på riktigt, det är två tjejer från USA som gör musik med fantastiska texter, akustiska gitarrer och suveräna röster. I Elton John-covern Mona Lisa and Mad Hatters briljerar de stort men har mängder med bra eget som t ex Come On Home.

Det finns en vers i den låten som är smärtsamt vacker:
“There is fire there is lust
Some will trade it all for someone they could trust
There’s a bag of silver for a box of nails
It’s so simple the betrayal
Though it’s known to change the world and what’s to come”

Lite längre in i låten – nästan ännu bättre (eller sorgligare):
I hear the owl in the night
 I realize that some things never are made right
By some will we string together here
Days to months and months to years
What if everything we have adds up to nothing.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören ställde frågan

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1998. Efter en, för min del, lyckad inspektion från Arbetsmiljöverket, så fick jag en bra kontakt med inspektören. Han tyckte bygget var i god ordning, men han jagade vår beställare med kravet att byta till 90-gips (det var 1998, barn – innan dess var gipsen 120 cm bred). Av någon märklig anledning så var det dyrare att bygga med 90-gips då, och projektledaren tyckte inte om ordet dyrare. Han förlorade den matchen mot AV.

Inspektören ifråga gick förbi platskontoret en kväll, förmodligen på väg till hockey i Scandinavium intill, han såg att jag satt kvar, knackade på och klev in. Vi snackade lite om allt möjligt, sen frågade han något som sitter och gnager i huvudet på mig 10 år efter.

”Hur är det med din arbetsmiljö, då?”

Jag hade aldrig tänkt den tanken, (att platschefer också har en arbetsmiljö att tänka på?).

Tre timmar efter att gubbarna gått hem, hålögt stirrande in i datorn och med högar av dåliga samveten på skrivbordet och i telefonsvararen, så var jag förmodligen rätt blek. Jag borde ju också varit på väg till hockeymatch eller hemma med mina barn (just då fanns inte mina barn, men jag kunde ju varit hemma och gjort barn:)).

Tyvärr är jag genetiskt felkodad när det gäller kvällsarbete, men har bättrat mig enligt en väldigt partisk bedömare. Barnen blev ju till till slut och jag är mycket mera hemma. Även mentalt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

13 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Tjejer i byggbranschen

Min sambo T har som vi alla en del egenheter. Hon har t ex ett irriterande drag att ordvitsa hela tiden, till glädje endast för min far. Han lider av samma åkomma. Tyvärr verkar detta överföras på vår dotter. Men T har också egenskaper som jag uppfattar som mer kvinnliga. Hon vill inte ta på sig något hon inte klarar av. Hon måste liksom veta hur man gör innan hon börjar med något.

Män, speciellt män i byggbranschen, har inte det handikappet. Vi säger: – Jajamensan, det fixar jag! Om man nu får frågan om man gjort det förut, eller om man i alla fall vet hur man gör, då är svaret ofta nej. Detta är inget som bekymrar oss byggare särskilt, det brukar lösa sig. Möglar huset om 20 år så gjorde vi väl fel, kanske.

Sambon har ofta generat mig inför andra genom att läsa bruksanvisningar. En gång på en semester med kompisarna tog hon reda på fakta om Italien genom att läsa igenom hela parlören. Detta samtidigt som vi andra försökte få italienarna att förstå svenska. Längst bak i den lilla boken stod en massa bra om hur man ger dricks och hälsar på artigt ett sätt. Skitpinsamt.

Så om byggbranschen behöver fler kvinnor så är det inte för att kvotera bort ett dåligt samvete. Dett fattas helt enkelt en del egenskaper som kvinnor har mer av. Vi behöver fler som läser bruksanvisningen. Please.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 januari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Macho?

Ett upprop gjordes för ett tag sen i Byggvärlden. Det handlar om att ta död på machojargongen i byggbranschen. SVD och Byggblasket fyller på med mer på samma tema. Budskapet är ungefär detsamma – Att kvinnor är sällsynta på byggena och det beror bland annat på att vi byggare kommunicerar och agerar på ett grabbigt sätt som nedvärderar eller sårar kvinnor. Sorgligt. Att det skall vara en fråga, alltså. Evolutionen har ju inte besvärat oss byggare nämnvärt i övrigt, så det kanske är så.

Men jag känner inte igen mig – är jag omgiven av bara icke-macho gubbar? Nej.
Är det så att vi är macho som byggare eller som män i allmänhet? Knappast.
Är snacket mindre sexistiskt och raljant där det bara jobbar kvinnor? Tror inte det.
Vi hade ovanligt många tjejer på senaste bygget. Diskriminerade? Hör av er, snälla!

Fysiskt borde det inte vara något hinder för kvinnliga hantverkare. Om man ser sig om i världen så är det inte männen som gör det hårda kroppsarbetet, så den myten kan vi släppa. På tjänstemannasidan behövs snabba ben, tålamod och 95 % kommunikation (inkl humor). Jag känner hundratals kvinnor som passar till det. Bland byggkonsulter behöver vi bara använda kroppen till långsam förflyttning mellan olika fikamöten. Detta gynnar möjligen oss vita medelålders män, men om vi skall riva strukturer så varför spara just den?

Jag är inte helt klar med min forskning i mänskliga hjärnan och barns utveckling av behovet att antingen bygga hus eller vårda sjuka människor. Men min uppfattning så här långt är att det rör sig om en nedärvd kulturell skillnad som vi inte bara kan besluta om att den skall upphöra. Men jag tror inte heller att byggnadsarbetare är mer inskränkta än andra folkslag (typ bilreparatörer eller fotbollsspelare). Ditt kön, dina sexuella preferenser eller din etniska härkomst spelar ingen roll, men du behöver kunna kommunicera. Du skall inte behöva ta skit från någon, men du måste klara av snacket.

Det behövs några föregångare som tar matchen och vi grabbar behöver en spark i röva och börja bete oss som folk. Som vanligt så har beställaren en viktig uppgift, han (för det är oftast en han) kan sätta ribban. Han kan ägna en stunds uppmärksamhet åt de tjejer som kommer ut på bygget. Vi andra behöver bara skärpa oss.