Det är ju nästan så som jag tänker…

…när Henrik Wallgren skriver om sin tripp till Kvibergs Marknad, han är bara lite bättre på att förklara. Jag har ju svamlat om kvinnor i byggbranschem och jämlikhet(?) ett par dar nu. Eller också inte, jag vet inte riktigt om den röda tråden syns eller ens finns eller om jag är helt ute och cyklar..

Henrik Wallgren är lite favorit här på Syncbloggen, han är ett naturbarn, han är rolig, skriver pjäser och musik. Han är lagom naiv också, tror jag. Han berättar att han följer, först motvilligt, med på spårvagnen tvärs över stan till en förort och en permanent loppmarknad som blivit känd för sin rika förekomst av krimskrams, klenoder och goda korvar i en enda skön röra.  Sen skriver han om Det Nya Sverige som en tillgång. All den kraft och goda mat och energi som finns hos de människor som med eller mot sin vilja flyttat långt hemifrån, ända till Sverige. Lite så tänker jag om kvinnor och andra minoriteter och det faktum att jag tycker vi borde locka fler av dem till vår instängda lilla byggbransch.

Byggblasket skrev om bodrasismen häromdagen, det handlade om hur snacket i byggbodarna blir ganska grovt kränkande men att det ändå accepteras , konstigt nog. Ungefär samma snack gäller med varierande grad av kränkning om kvinnor, bögar och några människotyper till. Den typen av inskränkt beteende beror inte på att det är så många rasistsvin som jobbar på byggen utan på att vi inte släppt in vare sig kvinnor eller invandrare i bodarna. Det är väl egentligen inte ett byggbodsproblem det här, det går säkert att byta ut byggboden mot t ex jaktlaget, bilverkstan, fotbollslaget eller varför inte styrelserummet.

Det är lätt att formulera ett gigantiskt problem med orättvisor, diskriminering och förtryck. Det är lätt att hamna i diskussion om gamla oförätter som skall regleras, hämnd och botgöring som skall utövas. Jag kan förstå varför men tycker att det då blir oöverstigligt att tänka på, jag kanske är lika naiv som Wallgren. Det kanske inte är så svårt? Om vi börjar göra rätt så löser det sig. Väl?

Jag vet fortfarande inte riktigt…

… vad jag babblar om i det här ämnet, men det har hållit igång både Byggblasket och Viktoria hela dan idag. (Har ni inga jobb att sköta?). Viktoria har dessutom kallat in expertis. Smickrande. Det kanske är det som behövs i byggbranschen lite hjälp utifrån. Navelskådning är ju bekvämt och ganska mysigt men det leder ju inte till så mycket tyvärr, det gör det inte. Det är synd att man skall vara bra på just det då.

Medans jag fortsätter fundera på om jag egentligen fattar problemställningen så kan jag ju köra igång autopiloten och berätta om något. T ex om två små föredrag jag var på för något år sen. Det var ett arkitektföretag som vi jobbar ganska tätt ihop med som ordnade. Lite anspråkslöst sådär, italiensk buffé i överflöd, vin och öl, gott kaffe. Och så ett föredrag och lite diskussion. Trevligt och bra.

Första gången var det en professor Annica Dahlström som pratade. Hon har skrivit en bok som heter Könet sitter i hjärnan. Sen har forskat i förtio åt, förmodligen skurit itu rätt många hjärnor och kommit fram till en del saker. Hon var helt klar över att könet sitter i hjärna, hon kunde dessutom tala om att dina sexuella preferenser bestämdes av storleken på någon del (nä, jag minns inte vilken) inne i huvudet. Det var inte något snack, allting var predestinerat där inne i vindlingarna. Hon hade många diagram och siffror som stöd för sina teser, det sa mig egentligen ingenting och det är lite svårt att utöva källkritik i ämnet utan att såga itu några bögar och några vanliga hetero och jämföra själv.

Det roligaste tyckte jag var när Dahlström visade att kvinnor har en mer homogen fördelningskurva på när det gäller intelligens. Bland män finns det fler genier men lika många (fler?) idioter och galningar. Just det stämmer åtminstone med mitt sätt(?) att uppfatta privatkunder i byggbranschen. 🙂 Hej, Berra.

Andra föredraget var helt klart avsett som en motpol till Dahlströms teorier. Kvinnan som höll det var om jag minns rätt jurist. Hon hade varit med i något TV-program och därför lite småkändis. Jag har ingen TV och ganska dåligt minne, så ofint nog så minns jag inte vad hon hette, Google verkar inte veta det heller. Jävla Google, det ju sånt hon skall kunna. Skit samma. Hon hade i alla fall den tydliga övertygelsen att det är vi som föräldrar som formar barnens sätt att vara och utvecklas. Hon menade att vi redan från första stund gör lite annorlunda med pojkar än med flickor, vi gullar i ett annat tonläge, liksom en halv oktav högre med tösen och lite lägre med gossen. Det låter ju egentligen helt koko, men kan mycket väl vara rätt.

Sync-analysen av detta då?

Ja, vi är lite bortom byggbranschen här, men ok. Mina barn utnyttjas ju skamlöst här i bloggen annars också, så va fan. Det är väl ingen hemlighet att pojken är en rabiat traktor/lastbils/grävmaskins-fetischist, han skriker rakt ut när han ser en bil med cool spoiler eller bara en någorlunda pimpad sjuförtio. Allt som låter mycket och har hjul är roligt, bygga saker är rätt ok också. Pojkpojk alltså. Men en gång i tiden var han också väldigt förtjust i att låna syrrans nattlinne och dansa så där vackert så att den liksom snurrade ut från kroppen. Han sa att var en prinsessa, det var jättegulligt. Då var han väl kanske tre år, nu är han fem och skulle aldrig löjla sig på det viset.

Enligt Dahlström så blev min son lastbilsintresserad i stort sett redan när jag och hans mor hade myskväll i september 2003. Enligt juristen som ju glömt namnet på så har jag och några till lärt honom att bli lastbilstokig. I så fall lyckades vi ju faktiskt riktigt bra med uppfostran fram till prinsessdansandet, sen blev vi tråkigt traditionella till slut ändå.

Jag tror så här – Fysiskt är ju våra skillnader uppenbara, inuti är det en mer eller mindre lyckad biokemisk cocktail och en mer eller mindre skrynklig hjärna, vi har våra egenskaper och drifter, sexualdrift kan inte läras in eller ändras. Så långt hänger jag med på Dahlströms linje, men sen följer jag hellre med den andra kvinnan (som jag inte riktigt känner vid namn tyvärr). Rosa eller ljusblå filt på BB, mjukare vaggsång till flickor och tuffare tag med pojkar. Vi börjar tidigt med att stöpa om unika individer i en mall, fantasilöst nog har vi bara två varianter dessutom. Det där kan vi göra bättre.

Ah, jag vet inte….

Jaha. Tydligen gav min naiva genusfundering häromdagen om barnens olika sätt att kommunicera svallvågor ända upp till Norrland. Byggblasket har tidigare ju gjort sina försök att piska upp stämningen lite, och det var väl ett machouppror för typ jättelänge sen och som kanske fortfarande pågår (?) – till vilken nytta vet jag inte. Jag har väl själv tidigare snuddat vid genusperspektiv på byggbranschen i något inlägg, men har egentligen ingen färdig åsikt i frågan. Vet faktiskt inte om jag riktigt har koll på själva frågeställningen eller det konkreta problemet. Att definiera skillnad på kompetens och egenskaper, kanske.

Men men. Det hindrar ju att jag skaffar mig en åsikt eller helt enkelt bara babbla på som vanligt. Jag har varit sämre förberedd på många startmöten och slutbesiktningar och överlevt det ändå.

Lite bakgrund först. Jag representerar alltså gruppen MVM (medelålders vita män), uppvuxen i en hederligt kristen åttabarnsfamilj där föräldraskapet säkerligen bidragit till Alf Svenssons långa tid i Stockholm. Jag är sedan 22 år sambo med modern till mina två barn, vi bor i hus och vi har två bilar. Jag jobbar ganska mycket och är relativt välbetald, min sambo jobbar 70% och tjänar betydligt sämre på sitt jobb i offentliga sektorn. Med andra ord är det förmodligen min röst som saknas i en jämställdhetsdebatt. Så därför stannar detta inom byggbranschen. Okey?

Om man läser inlägget om Ludde och kommentarena så vill Victoria få sitt jobb för sin kompetens, inget annat. Det är fullt förståeligt. Men jag tycker också att om hon och en man med lika bra meriter konkurrerar om en anställning eller position så måste man se till de egenskaper respektive person har, eller de egenskaper man tror att de har.

Generellt i byggbranschen så finns det inga kvinnor i produktionsledet, det går knappast att räkna ens i promille. När jag jobbade på stora konsultbolaget så fanns där ganska gott om tjejer, det var betydligt roligare. Förändringen i hantverkarledet under mina tjugo år kan nog räknas till nollkommanoll procent ungefär. Bland ingenjörer och tjänstemän verkar det ju ändå som att det rör på sig lite.

Byggbranschen i stort verkar ju vilja ha större andel kvinnor, jag vet inte om byggbranschen riktigt har tänkt igenom varför den vill det, kanske bara för att vara lite lagom politiskt korrekt? Jag vet att jag gärna vill ha kvinnor omkring mig. Att de är kompetenta är en förutsättning det är ingen skillnad mot andra medarbetare. Jag behöver inte hjälp med kaffekokning eller att vattna blomkrukor, jag förväntar mig inte att bli ompysslad på det viset. Jag vill jobba och umgås med kvinnor för att kvinnor ofta tänker annorlunda och reagerar på andra sätt. Jag tycker vi behöver friktionen och spänningen mellan könen för att få bort likformigheten och den usla nivån på snacket vid kaffebordet. Det går för övrigt bra att byta ut ordet kvinnor mot valfritt folkslag eller kön. Möjligtvis också skåningar. Helt ärligt.

Nej jag är inte nöjd med detta inlägget. Mest ordbajsande.

Om jag säger så här istället då.

Om byggbranschen rycker upp sig en smula, putsar upp sitt sargade anseende, satsar på att skapa arbetsglädje och stimulerande arbetsmiljö så tror jag att det här kommer lösa sig självt med tiden. Kompetenta kvinnor tar plats bredvid kompetenta män och jobbar tillsammans och bygger bra boende för framtida generationer utan att slita mer än nödvändigt på Planeten Jorden.

– – – – –

OBS – det här inlägget blev till en smärre serie, så fortsätt gärna klicka på nästa inlägg 🙂

– – – – –

Privatkunder – För övrigt anser Sync…

…att alla blogginlägg här senaste tiden om byggarens relation till privatkunden är ett helt planlöst och ganska ostrukturerat försök att hitta en väg genom bekymren som omger hemma-hos-jobben. Källan till problemen sitter nog i en nedärvd kultur av misstro, gamla oförätter och väl inarbetade fördomar om motparten hos både kunderna och byggarna. Historiskt så har det startats krig på just av sådana orsaker så att det blir en och annan entreprenadtvist är kanske inte så konstigt.

En del av problemet är att kundens surt förvärvade tusenlapp tappar så mycket i värde på vägen innan den landar i hantverkarens knotiga näve (om det skall skattas och skrivas kvitton). En annan är att det rör sig om så stora pengar i förhållande till privatekonomin. En inte helt oväsentlig del är att kunden tror sig kunna (eller nästan kunna) utföra jobbet själv och gärna petar i utförande och detaljer.

Så kan man ju hålla på. Länge. Fast jag lägger av nu.

Saken solklar för min del- när det skiter sig så handlar det nästan alltid om bristen på kommunikation i något stycke. Den måste vara tydligare, tidigare och bättre. Informationen från parterna måste vara rätt. Och i det fallet råder inte delad vårdnad om ansvaret – det lägger jag helt och hållet på byggaren.

Privatkunder – byta ut elektrikern?

Saxat från www.byggahus.se

”Många på forumet föreslår ju att man ska byta till en annan hantverkare om man inte är nöjd med den första eller helt enkelt ta in flera offerter. Kanonbra! men hur gör vi som är bundna av husleverantörens val av hantverkare??? vi FÅR INTE ta in någon annan t.ex elektriker för att göra extrajobben utan måste anlita ”ordinarie” elektrikern som har avtalet med huslev. Den här elektrikern är ju given för det här husbygget och har ju ingen anledning att deala några priser med mig som kund. Vi kan ju iofs göra jobben efter slutbesiktningen men det innebär ju att vi måste riva väggar och tak för att komma åt. Känns lite onödigt.”

Detta är en del av ett foruminlägg från en kille som är igång med ett husbygge och gissar att han kan få problem med underentreprenörer som inte duger. Han tror också att han kan få betala dyrt för tillägg och ändringar under byggtiden. Han känner att han är i händerna på presumtivt ondskefulla hantverkare med tvivelaktig heder och moral. Han är med andra ord rökt. Ingen kul start att få på sitt drömprojekt.

I princip har han rätt.

Det här är inget ovanligt, i stort så gäller det samma sak på alla entreprenader som utförs där ett fast pris överenskommits. Entreprenören har både rätt och skyldighet att utföra ändringar och tillkommande arbeten (ÄTA). Kunden kan inte plötsligt kalla in en annan elektriker till som kopplar lite egna trådar här och var, det går inte. Tänker man bara lite längre än näsan räcker så inser man det ohållbara i garantiförhållande och elsäkerhet. Det gäller i princip för alla entreprenadformer och ersättningsformer, det skiljer bara pyttelite hit eller dit. Det är för allas bästa dessutom. Sync Blog återkommer med ett inlägg bara på det ämnet så småningom.

Så vill man ändra något så är det egentligen bara att fråga snällt – Vad kostar det? Passar galoscherna så köper man, annars låter man bli.

Men det finns också en möjlighet att styra priset på ÄTA som i och för sig förutsätter löpande räkning. I nästan alla avtal så finns det ett fastslaget arvode för entreprenören och oftast också hans timkostnad. Arvodet skall läggas procentuellt på hans självkostnad. Jag upprepar självkostnad, det är alltså det han själv betalar. Elektriker brukar gärna använda en prislista på sitt material istället som blir rejält mycket dyrare för köparen. Detta tycker jag är ett jävla okynne. Byggentreprenörer brukar mer ärligt lägga på sitt arvode, oftast något mellan 12 och 20 %. Helt ok för mig. Dock blir det lite jobbigt när arvode läggs på arvode, det blir svårt att förklara det fina med det för en kund som kan åka till Bauhaus och köpa samma grej för samma pengar som entreprenören betalar i självkostnad.

Nåväl. Läser man kommentarerna inlägget så får han blandade råd och tips. Några spär på hans farhågor, någon är ganska klok och råder honom att fråga och diskutera med entreprenören i god tid (!) innan det skall utföras (jag blir alldeles varm i hjärtat av sådana människor). En kommentator säger att elektrikern förmodligen har krupit lågt när han tog jobbet för husfirman, nu kommer han svina för att tjäna något alls på hela jobbet. Suck. Killen som gjort inlägget avrundar med att han nog väntar med ändringar tills bygget är klart, skruvar ner gipsen i sitt då färdiga bygge och fixar det själv. Han konstaterar att det kanske inte blir billigare men att han slipper känslan av att blivit blåst. Grattis till ditt nya hus säger jag då. Dubbelsuck.

Min slutsats – En medveten kund som i god tid meddelar vad han vill ha lyckas bättre, han måste visserligen köpa av elektrikern på plats men inte till vilket pris som helst, egentligen handlar det som vanligt om kommunikation och ömsesidigt förtroende. Så enkelt.

Privatkunder – Bygga nytt, en gång och aldrig mer

Att bygga ett eget nytt hus är inte alla förunnat. De som ger sig på det är ofta medvetna om att det är det ekonomiskt största de gör i livet, det går lätt åt ett par tre miljoner sådär. Det borde ju mana till eftertänksamhet, försiktighet och noggrann planering. Eller?

Nja, det är lätt att bli fartblind. Parkinsons Trivialitetsprincip gäller alltför ofta här, dvs att den tid man ägnar åt ett beslut står i omvänd proportion till storleken på summan det gäller. Det är med andra ord väldigt lätt att sitta hemma vid köksbordet och med ett musklick välja ett uppvärmningssystem för en kvartsmiljon och parkettgolv till ett värde motsvarande en ny bil. Samtidigt kan man vid samma matbord kivas hur länge som helst om det verkligen är nödvändigt att köpa så många dyra inredningstidningar.

Påtagligt ofta är också att ändrade familjeförhållanden är förestående när det skall byggas hus. En av de typiska kunderna till nya villor är en en överoptimistisk man med en gravid fru. Helt ok för min del, gravida kvinnor är ofta starka och beslutsamma. Deras män däremot är inte alltid det. Mannen är helt övertygad om han nästan helt själv skall hinna fixa ett husbygge som normalt tar tretusen arbetstimmar på sin annars så obefintiga fritid, gärna på ett halvår. Barnafödandet blir gärna styrande för originaltidplanen, man vill komma i ordning innan färden till BB. Det är ganska dumt, för den bäbis som kommer ut bryr sig inte det minsta om vilken tapet som sitter på väggen i den alldeles nya barnkammaren. Bäbisen bryr sig inte ens om den får bo i hyreslägenhet ett månader, så det så. Hursomhelst så är det en stark rekommendation att man lever i stabilt och tryggt förhållande när man börjar sitt byggprojekt, för det blir normalt sett ett par tuffa år.

Jag själv har varit byggare i tjugo år, gjort en hyfsad karriär inom byggbranschen och borde ha järnkoll på själva byggandet. Japp. Men när vi för fem år sen bestämde hemma i hyrestrean att vi skulle bygga ett riktigt hus på sommarstugetomten, då hade jag nollkoll på vad jag gav mig in på. Pinsamt men sant. När jag träffar kunder och för all del kompisar som bygger hus, så låter det ungefär likadant. Det är genomgående en lång rad överraskningar, besvikelser och problem som sköljer över en. Det blandas med glädjen av att bryta ny mark och pröva alla sina idéer och blir till en känslomässig berg- och dalbana där förtjusningen lätt går över i illamående. De som jobbar med byggandet åt privatkunder måste vara duktigt medvetna om att det är så, kunden spelar högt och lägger hela sin själ och privatekonomi i bygget. Rollen som jourhavande medmänniska borde vara inskrivet i entreprenadavtalet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, det gäller i högsta grad för husbyggen. En kompis farsa flinade en gång och  sa något cyniskt: ”Man blir nöjd med tredje huset”. Suck, knappast den typen av peppning och uppmuntran som man behöver. Att någon tar sig igenom tre husbyggen i sitt liv utan skilsmässa och privatekonomiskt haveri på vägen känns inte helt troligt. Men det kanske stämmer i sak, det vore ju logiskt att öva ett par gånger innan man lyckas. Jag gissar att det i och för sig var enklare förr, vet inte varför, men jag tror det. Ett fel jag tycker vi gör nu är att vi bygger för stort och för komplicerat. Å andra sidan – kanske kompisens far hade byggt ett par simpla hus med sjuttiotalsstandard, hundratjugo dåligt isolerade kvadratmeter i ett plan med fantasilös planlösning och elradiatorer? I så fall var den tekniska och ekonomiska utmaningen i nivå med en friggebod av god klass 2009.

Nu var inte detta inlägg menat att skrämma någon – tvärtom. Om du ser att du har möjligheten så är det det en fantastisk resa att bygga sitt eget hus. Med rimliga förväntningar, innerlig kärlek till din partner och koll på ekonomin så kan du bli en väldigt glad och lycklig husägare. Och så ett tips från coachen – tapeterna i barnkammaren kan dröja tills ungen har slutat rita på väggarna:)

————————————————

Goda råd till den som ändå vågar:

  • Kill your darlings – de där tokroliga idéerna som man tror man är ensam om och som skall bli så smarta och genomtänkta – Släpp dem! – bygga hus är en vuxengrej.
  • Gör en tidplan och håll dig till den – lätt att säga, svårt att göra. Väldigt viktigt.
  • Var realistisk – en vägg kommer stå snett, spottarna i taket kommer sitta lite fel, parkettgolvet kommer ha minst en repa. Det kommer kallas för patina om ett par år, perfektion är för tråkmånsar.
  • Lev efter franskt ordspråk – ”Du kan vara ovän med din advokat, men bli aldrig osams med din rörläggare” (Fri Sync-tolkningJ)

Ordning och reda – Säljes per timme

Djävelskap! Det händer alltid när jag har haft gott om tid på morgonen. Så trots gott om tid i morse  fram till avresan är jag så dags ändå lite sen. I helgen hade jag glömt tändningen på bilen. Så nu startar inte fanskapet, jag rusar ur kopplar startkablar till bil nr 2 och tappar ett par minuter. Ändå lite nöjd att jag faktiskt löste det under två minuter. Jag hann med tåget. Yes.

En timme senare står jag framför dörren till kontoret. Jag har glömt stoppa på mig nyckeln till kontoret. Kvällen innan har kollegan via SMS försäkrat sig om att jag är på kontoret på morgonen, eftersom han har glömt sina nycklar på landet. Första riktiga dagen efter semestern, skitmycket att göra och det börjar så uselt. Kramp.

JAg sätter mig på cafét och väntar på kollegan. Café Bronos har gott kaffe men ingen större ordning på lokalerna. En gång saknades det ”propphållare”, ni vet den där hylsan till de gamla porslinspropparna. Det såg inte så himla bra ut när hälften av hålen i elcentralen var öppen för små servitrisfingrar att göra sig illa på. Vi tog med en hög med såna hylsor till eftermiddagskaffet och fick en evigt tacksam caféägare och gratis kaffe just den gången. Idag var det vredet på WC dörren som inte funkade, det satt bara en rund tapp i mitten. Man kunde med starka nypor vrida runt den och låsa, så det gjorde jag. Efter jag utfört ärendet så tvättade jag mina händer, det saknades handduk så jag torkade mig hjälpligt på brallorna i vanlig ordning. Mina starka nypor räckte inte till att låsa upp dörren, inte nu när jag fuktat mina händer. En skamsen bankning på dörren och glada leenden hos personal och övriga gäster. Kul. Verkligen. Jättekul.

Till allt elände så hade min telefon fått sig en ovälkommen dusch när jag städade ur poolen i helgen. Det stod inte helt tydligt i telefoninstruktionsboken men jag kan själv så här i efterhand hålla med om att det var dumt att ta meden handdator ner i en bassäng med en högtryckstvätt hängande på axeln. Shit happens. Så min HTC ligger nu för döden, livsuppehållande åtgärder har avslutats och jag kan varken ringa eller kolla mail när jag sitter utelåst från kontoret och inlåst på toaletten. Skit. Skit. Skit.

Därefter förflöt ett flertal timmar utan en enda dumhet från min sida. På plus igen.

När jag kommer hem och kliver av tåget så startar inte bilhel-tet, den har inte fått laddning tillräckligt på färden till stationen. Jag hoppar in i en taxi, åker till sambons jobb och tar hennes bil och är bara en kvart sen till dagis. Yes. När jag svänger in hemma med två trötta barn i bilen så skriker jag rätt ut – NEJ, JAG JU FAN INGEN NYCKEL! Åttaåringen bara tittar på mig och säger – Och jag är jättehungrig. Jag överväger att vända bilen, åka enochenhalv mil till sambons jobb, igen, och hämta nyckeln. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag ändå klev ur bilen och kände på dörren. Min allra käraste sambo hade uppenbarligen koll på läget och hade lämnat huset olåst. Love.

Jag säljer mig själv som projektledare i byggbranschen – ordning och reda, noggrann planering och smarta lösningar, korrekt administration och ekonomitänkande, total kontroll och skarpt tänkande – och det funkar ganska bra faktiskt. Ironiskt då att jag privat levererar klantigheter tillräckligt för att roa alla i bekantskapskretsen om och om igen. Tjena schizofreni, imorgon är en ny dag.

Letter of intent – Discoplanering

Vi vuxna tror ju vi är så himla avancerade när vi håller på med våra viktiga jobbpapper och kontrakt och sånt. Barnen bevisar om och om igen att vi sysslar med saker på lågstadienivå.

När dottern planerade disco härhemma tillsammans med kompisarna nyligen så skrev hon ett program för kvällen, sen har att alla tre signerat och därmed avtalat om hur schemat skall läggas. På vuxendagiset så kallar vi det för Letter of Intent och är ofta märkvärdigt nöjda när det författats och skrivits under.

Samma dag, en kort stund senare. Barnen sprang i flock ut på altanen när någonting dånade flög förbi. Åttaåringen hade två kompisar hemma och de hävdade att det var en satellit som flög förbi. Femåringen som sa att det var två ”krigsflygplan” hamnade i numerärt underläge. Jag som inte sett farkosterna, men väl hört dem, kunde konstatera att det var ett sällsynt besök av jaktplan på ganska låg höjd.

Jag sa att Ludde minsann hade rätt, men stortjejerna stod på sig och hävdade att det var en satellit. Jag försökte förklara vad en satellit är och skillnaden med ett flygplan, men en av dotterns kompisar gav sig inte, hon sa att hon hade bevis! Va? Jodå, hon kom in med en lapp där det stod: – Jag har rette.

Så vad säger man, hon lägger ju fram skriftliga bevis. Eller det kanske inte riktigt är ett bevis men ett dokument som hävdar att hon har rätt och jag har fel, utan att egentligen ha något underlag för det. Hur många juridiska dokument och förhalningsförsök, låt vara lite mer välformulerade och utförliga, har gjorts i större sammanhang med samma klena underlag?

SAAB-chefen och ”balkongstriden”

Sommar, sol och nyhetstorka, då hittar man kul saker i media. Läste ett tips på Bloggfrossa som är på samma tema, lokala nyheter med tveksamt nyhetsvärde kan man säga.   E24 är en sådan lokalblaska på nätet, tror jag. Där kan man läsa att en ganska hög chef på SAAB ägnar fritiden åt styrelsearbete i bostadsrättsföreningen hemmavid. Det går sådär. Den 13 juli så står det om en ”balkongstrid” som pågår, antagonisten är en känd skådespelerska som inte vill framträda med namn. (Läs hela artikeln).

Hemma hos SAAB-chefen handlar det om ganska nybildad förening där några lägenhetsinnehavare valt att förbli hyresgäster. När det skulle köpas balkonger så blev naturligtvis problem. Hyresgäster betalar inte kostnader rätt av, utan det kommer på hyran under en lång tid. Grannarna, de nyblivna bostadsrättsägarna, däremot får slanta ut hundratusen egna pengar.

Det är ingen idealisk situation när en eller några boende blir hyresgäster till sina grannar, som i sin tur blir hyresvärd och fastighetsägare. Det måste inte bli ett problem men det kräver ett visst tänkande från styrelsen och inte så lite ödmjukhet. Det är nog lätt att önska hyresgästen till ett varmare ställe, så att föreningen kan få sälja lägenheten, casha in och minska föreningslånen eller bättra på kassan istället.

Jag tror man kan lista ut ungefär hur snacket har gått i huset och hur förhandlingen med hyregästerna har låtit. Men att bygga balkonger utan balkongdörrar och sen låta balkongerna stå använda måste vara en misslyckad förhandling som slutat med en löjlig princip. SAAB-chefen borde kunna bättre.

Genialt

Jag trodde jag mentalt var i framkant på bygglogistik och de problem som byggbranschen har med transporter och lyft. Artikeln i Byggvärlden den 1 juli gjorde gott slut på den villfarelsen. Tänk att gamla beprövade lösningar ständigt poppar upp som nytänkande, det tycker jag är roligt.

Nu skall jag fan köpa ett luftskepp! Jag vill ha ett eget. Nu.