Kanske.
Jag kan tyvärr inte avslöja varför jag kommit fram till det, men en sanslöst smart idé jag fick häromdagen kan lösa ett svårt problem i på temat Grannsämja. Vi får se om ett par dar.
—–
Sync jobbar med byggprojekt lite här och där, ofta i tidiga skeden där detaljplan och bygglov är på tapeten. När man gör det så får man hantera grannar, deras synpunkter och tyckanden. Det är bra, viktigt och rätt att alla berörda får en chans att yttra sig. Det är en balansgång mellan olika intressen och ofta en pedagogisk uppgift som kräver tid och att man lär känna varann. Kaffe och bulle funkar bra här, det löser inte problemet men är gott liksom.
Men. Det behövs två för att få till en någorlunda bra tango.
Vi hade en kund som gjort allt rätt. Ett villaområde i stans utkant, en tillbyggnad plus ett garage. Helt enligt planbestämmelser. Närmsta grannen är av typen att han inte hälsar på någon, är inte med på kräftskivan och han stör sig på lekande barn. Han har själv nyss byggt till och fick ett vänligt godkännande av sina grannar (mina kunder). När dessa grannar skulle göra samma sak så överklagar han – sista dagen innan laga kraft – i en skrivelse till kommunen. Fegisen vågar inte ens gå tjugo meter in till grannen och förklara eller lämna en öppning för diskussion. Tråkigt och långdraget.
Brorsan Anjo har skrivit detta sen han pratat med Abbes farsa som har just detta problemet. läs det, det är en annan vinkel på det än vi byggare har, vi som mest räknar pengar och timmar.
Sync bakar bullar och kokar kaffe så länge. Vi skall snart övertyga ett helt villaområde att vi vet bäst vad de behöver 😉
Ja, sittandes under ett träd luktandes på blommorna. Där är det gott att leva. Det har jag sett på TV.
Andra trivs bäst i skogen, i köket eller i trädgården. Några vill bara ligga i sängen, alla vill väl ligga på något sätt mer eller mindre…
Många trivs bäst hemma i soffan, med chips och DVD.
——
Byggnadsarbetare trivs bäst på jobbet. Det verkar ju knepigt. Det går bra att förklara det i i kommentarsfältet nedan.
Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.
????
Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.
——-
Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.
Vi har hyrt in oss på nytt kontor. Vi har ju fram tills nu suttit gratis i ett stort tomt hus som vi hoppas snart skall byggas om. Eftersom vi är konsulter och lite fina i kanten vill ju inte gärna sitta kvar där när arbetarklassens hejdukar kommer och börja riva och stöka runt. Det skulle kunna störa vårt kaffesnobberi och vårt ansträngande och mycket viktiga arbete med att starta om den jävla datorn som trilskas hela tiden. Nä fy.
Så vi vi packade portföljen (symboliskt alltså – kollegan har ju faktiskt ryggsäck) och drog till Järntorget. Centralt och lätt att hitta. Tji fick vi.
Vi hittade ju in, lite koll har man ju. Men om vi hade sagt till en kund eller sammarbetspartner eller annan individ att komma dit då hade det kört ihop sig. Man möts av det här. Entrén till vårt nya kontor är dörren till vänster i bild, fint va? Helt ok men totalt omöjligt att komma dit. Byggare är dåliga på att kommunicera. Jag vet.
om man går ditåt då?
Ja – ehh – kanske…?
Kolla en skylt med hänvisning! var?
Där! Den är säkert 10×32 cm, den syns nästan på tre meters håll.
———
Det här är en blogg om byggbranschen. Huset i detta inlägget ägs av kommunen och förvaltas av ett kommunalt bolag, lokalerna hyrs ut kommersiellt. Jag kan ställa mig utanför och räkna gubbar och maskiner och säga ungefär hur mycket bygget omsätter varje dag. Budget för att göra ett par hänvisningsskyltar som skulle kunna fungera skulle förmodligen sticka iväg upp i höjd med kostnaden för sockerbitarna och mjölken man har till kaffet.
Fastighetsägaren har betalande hyresgäster, hyresgästerna har kunder och besökare. Byggentreprenören har ansvar för arbetsmiljö och människors säkerhet. Det krävs egentligen så lite och ändå blir det fel. Det är pinsamt, uselt och precis som vanligt.
———
För övrigt är vi grymt glada för det nya kontoret. Bygget i fråga skall bli en rockklubb med scener, bar och rubbet. Vi är fett nöjda med det.
Sync sorterar just nu ut liken i garderoben och det lustiga filurerna som inte fanns men ändå spelade någon slags roll. Läs serien från början.
På en rörfirma för länge sen så fanns det gubbe. Eller egentligen – en i högsta grad fiktiv gubbe. Firmans glada delägare hade spikat upp ett par brallor, stålexdojor, en tröja och en keps på väggen. Sen hade man ritat öga öga näsa mun – och vips – så hade man fått den som behövdes. Fattar ni?
Jo, för på skylten jämte stod det:
”Kära kunder, denne gubben kan ni få direkt, de andra på firman kan dröja lite.”
Jaha.
Där stod jag som ett fån – avslöjad – kund som jag var. Alla de gånger jag ringt och jagat gubbar som måste komma genast, mitt bygge var ju vikigast, och inte kunde väl jag ha planerat det så mycket bättre heller, nej, som offer för omständigheter och all världens jävla otur så måste jag väl för h-e stå först i kön till direktservice på en VVS-firman? Eller?
Jag har väl snuddat vid det där ämnet förut, det att många av oss förutsätter att alla andra har lediga resurser i beredskap och en vilja att släppa allt för att lösa just vårt problem. Skall det funka så får det faktiskt hänga en gubbe på en krok. En på varje firma. Minst.
———
Det här var för ungefär femton år sen men jag fattade budskapet typ nu.
Tack för det, Rörteam Hansson & Melin (R.I.P.)
Först ut i Sync´s serie om låtsas-gubbar på riktigt är en klassiker i våra kretsar. Fejk-professorn.
Professorn jobbade på Handelshögskolan och hade köpt den dyraste lägenheten i ett projekt där jag halkat in som platschef. Han hade ju jobbet runt hörnet så han var ofta på bygget. Trevlig som fan. Aldrig sura miner. Han beställde en öppen spis, blev inte nöjd, vi slog ner den och byggde en ny, han var inte riktigt hundra nöjd, vi slog ner och byggde en ny. Kostnaden på en halv miljon svalde han enkelt. Han var en drömkund, trevlig och belevad, han accepterade alltid kostnaderna efter sparsam diskussion.
Vid ett tillfälle så satt vi och gick igenom den blivande belysningen och andra elfrågor. När det blev tal om inbrottslarmså sa arbetsledaren för elentreprenörn att de minsann inte jobbade med Falks och sådana firmor som lurar in kunderna i långa avtal med dyra månadsavgifter. Då klippte professorn till med att han varit VD för Falks i två år. Elektrikern blev ganska så spak då.
När bygget var klart och han skulle flytta in så försvann han. Han var tvungen att dra till USA ett par veckor, visst inga bekymmer. Men tiden gick och det började kännas i magen på projektägarna, någonting var fel. Mäklarn började kolla igenom sina papper. Professorn hade aldrig betalt handpenningen, det strulade med något, men mannen var ju trovärdig, välbeställd och professor. Ha!
Han försvann från jordens yta. Projektägaren tog en UC på honom. Lysande! Betalningsanmärkningarna fyllde tre A4-sidor! Han hade alldeles säkert V.I.P-kort hos Kronofogden också. Inkomsterna var mer blygsamma, milt utryckt.
Mannen var en bedragare. Det märkliga var att det var helt utan egen nytta, han hade ju inte tjänat en krona på detta, bara iscensatt en happening och fått vara ompysslad kund i ett exklusivt byggprojekt ett litet tag.
Han hade inte pengar nog att ens ärligt åka spårvagn, faktiskt.
——-
Nej, och han var inte professor heller. Tack för att du frågade 🙂
Jag är ju en naiv drömmare som gärna lever i ett parallellt universum lite så där lagom laidback och skönt, på flykt undan otäckheter och trilskande kaffemaskiner. I den riktiga verkligheten är ju lite svårare att få in i samma feelgoodflow.
Mullbergaskolan finns fast inte riktigt på riktigt, bara på låtsas men den finns på nätet. Jag läser, skrattar och imponeras. Häromdagen gjorde rektor Wallenfors ett inlägg på Newsmill. Det är en seriös debatt-sight. Det var stor humor. Fejk-rektorn fick in ett så underbart inlägg om Revolutionen mot Evolutionen. Redaktören på Newsmill måste tyckt det varit bra att få in en sån tok-skalle, det skulle ju ge mycket trafik. Tji fick han/hon.
Inlägget plockades bort, rektorn skrek om censur på sin blogg, Newsmill skämdes. Att ingen på Newsmill reagerade när den där A. Anka gjorde samma sak för ett par veckor sen är knepigt? Konstigt, det måste ju varit något liknande.
Sync finns på riktigt i alla fall. Också. Jag lovar.
Jag (står upp): Hej, jag heter Sync, jag är koffeinmissbrukare.
Alla (på en gång): Hej Sync!
——-
I går var det fredag, då jobbade jag. Arbetet i gruvan är hårt och man får unna sig det lilla goda man kan. Till exempel kaffe. Som god representant för byggbranschen – byggentreprenör, egenföretagare, projektledare, byggstädare, byggbloggare – så tänkte jag redovisa mitt kaffeintag under fredagen den 6 nov 2009.
——-
Jag började hemma vid halv sju med att koka halva 10-koppars moccabryggaren.
En knapp halvliter svart gift, mildrat lite av mjölkersättningen som vi har hemma i kylskåpet.
(det här är ingen blogg om hushållsarbete – så släpp den kladdiga köksbänken och gå vidare i livet!)
Första kaffet svepte jag stående i hallen, medans åttaåringen klädde på sig, letade efter sin skolväska, undrade var läxan var och förhandlade huruvida det var nödvändigt med mössa eller inte. Sen åkte jag tåg. Jag skulle åka vidare med en byggentreprenör norrut för att kika på ett möjligt projekt. Han skulle komma till stationen ”…så tar vi en kopp och en fralla där!” sa han också.
Han dröjde en kvart, under den kvarten tog jag en latte med extra styrka på Espresso House. 37 jävla spänn!
När byggaren kom så skulle vi ju ha en macka också. Jag beställde en scones (?) och apelsinjuice. Vad säger killen bakom disken då? Jo, att om jag skall något pålägg på min scones (plural?) då är det billigare att köpa en hel frukost. Ok, visst, kör på det. Då frågar han vad jag vill ha för kaffe. Ääh, vanligt svart, svarar jag då utan större intresse.
Så, jag äter min scones, dricker min juice och när jag har gjort det så smuttar jag på min släta kopp svart kaffe.
Det finns ingen njutning kvar, inget koffeinsug att stilla, jag bara fortsätter för att det finns.
——-
Tre timmar senare – vi sitter på vårt nya kontor och äter hämt-sushi. Jag fixar kaffet i vår nya presso-bryggare. Vi har haft kontoret ett par dar och har inte hunnit släpa dit några grejor direkt, men ändå ser min mugg ut så här. Muggen som köptes på IKEA i onsdags, packades upp på torsdagen och är använd en gång. Jävla skitmugg. Geggan i botten och årsringarna på insidan behöver bara lite varmt vatten för att avge koffein.
Märkligt – Jag kan vara Kvalitetsansvarig (KA) för ett hundramiljonersbygge med ganska hårda krav. Kvalitetskravet på kaffet verkar inte hänga med i det uppdraget. Jag suger i mig vad fan som helst. Om jag hade varit på något bygge så skulle jag kunnat ta det sista ljumna kaffet i en plastmugg, mickrat det och druckit med en grimas. Om jag jag suttit på fina konsultkontoret med de små kopparna så hade jag slurpat i mig all espresso som ställts fram. Ställer någon fram en vattenkokare och gevalias pulverblask så dricker jag det med, jag gillar det inte men jag dricker det.
Kvantitetsansvarig. Så är det. Jag har blivit Kvantitetsansvarig för kaffekonsumtion.
——–
Det här är en blogg om byggbranschen, detta inlägg är inte på något sätt en generalisering om byggprojektledare.
Det finns ett flertal te-drickare på byggena, faktiskt.
Sync Blog 