Kanske.
Jag kan tyvärr inte avslöja varför jag kommit fram till det, men en sanslöst smart idé jag fick häromdagen kan lösa ett svårt problem i på temat Grannsämja. Vi får se om ett par dar.
—–
Sync jobbar med byggprojekt lite här och där, ofta i tidiga skeden där detaljplan och bygglov är på tapeten. När man gör det så får man hantera grannar, deras synpunkter och tyckanden. Det är bra, viktigt och rätt att alla berörda får en chans att yttra sig. Det är en balansgång mellan olika intressen och ofta en pedagogisk uppgift som kräver tid och att man lär känna varann. Kaffe och bulle funkar bra här, det löser inte problemet men är gott liksom.
Men. Det behövs två för att få till en någorlunda bra tango.
Vi hade en kund som gjort allt rätt. Ett villaområde i stans utkant, en tillbyggnad plus ett garage. Helt enligt planbestämmelser. Närmsta grannen är av typen att han inte hälsar på någon, är inte med på kräftskivan och han stör sig på lekande barn. Han har själv nyss byggt till och fick ett vänligt godkännande av sina grannar (mina kunder). När dessa grannar skulle göra samma sak så överklagar han – sista dagen innan laga kraft – i en skrivelse till kommunen. Fegisen vågar inte ens gå tjugo meter in till grannen och förklara eller lämna en öppning för diskussion. Tråkigt och långdraget.
Brorsan Anjo har skrivit detta sen han pratat med Abbes farsa som har just detta problemet. läs det, det är en annan vinkel på det än vi byggare har, vi som mest räknar pengar och timmar.
Sync bakar bullar och kokar kaffe så länge. Vi skall snart övertyga ett helt villaområde att vi vet bäst vad de behöver 😉
Jag gillar roliga citat, talesätt och ordspråk. En kollega och god vän bjöd på denna.
”Jag har inga problem att ta kritik, så länge den inte är befogad”
——-
Ja, sittandes under ett träd luktandes på blommorna. Där är det gott att leva. Det har jag sett på TV.
Andra trivs bäst i skogen, i köket eller i trädgården. Några vill bara ligga i sängen, alla vill väl ligga på något sätt mer eller mindre…
Många trivs bäst hemma i soffan, med chips och DVD.
——
Byggnadsarbetare trivs bäst på jobbet. Det verkar ju knepigt. Det går bra att förklara det i i kommentarsfältet nedan.
Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.
????
Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.
——-
Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.
Jag startade veckan med ett besök på arkivet. Stadbyggnadskontoret har nästan alla gamla ritningar på nästan alla gamla hus som vi nästan alltid skall bygga om eller ändra på.
Jag har besökt arkivet ganska regelbundet i tjugo år och blivit lite skadad. Jag har slutat klaga på att allt ligger på mikrofilm. Ett ålderdomligt system med maskiner som säkert var nya när arkivet öppnade någon gång under andra världskriget. När allt annat finns på nätet, CD-skivor och fotoalbum är hopplöst ute, vi mailar och läser ritningar kors och tvärs med våra telefoner – då är det här nästan overkligt gammalt.
Så plötsligt händer det.
Kvinnan bakom disken som jobbat där i mer än tjugo år frågar om jag inte vill se dem på skärmen istället (alltså datamaskinsskärmen!)
– Gärna, säger jag, har ni äntligen skannat in allt nu? (med min allra vänligaste ironi)
– Fast, det finns ju inga datorer lediga, säger hon då lite sorgset. Nä, alla tre var upptagna. Jag fick snällt starta upp ångmaskinen.
Jag har varit inne på det här förut, Familjen AB och våra brister i styrning mot budget.
Som Sync – The Big Bad Projektledare – så ägnar jag dagarna åt att skälla, locka, pocka, raljera och håna på samma tema mest hela tiden. Vi behöver hitta det vi Måste göra först, sen tar vi det vi Borde gör, när det är gjort så tar det vi Vill göra. Finns det fortfarande pengar kvar så kan kunden få en pool på taket, men det är ytterst sällan det blir så.
Syncs diagram för budgetarbete är stenhårt och väldigt funktionellt.
Men. Hemma är det en annan sak.
——–
I torsdags var det dagen innan barnbidraget, det är en dålig dag rent lividitetsmässigt kan man säga. Då kommer kvinnan som jag delar budgetansvaret med hem från affären. Hon har lagt sina sista hundralappar på ICA. Hon köpte det här:
Notera att det är blodpudding med, det räknas i vissa kretsar som tveksam mänsklig föda. Men jag tycker det är gott och sambon säger att det är nyttigt. Billigt är det ju i alla fall.
Sync följer vad som som skrivs på Yimby. I Göteborg alltså. Stockholm har jag inte haft koll på förut, det känns så långt bort på något sätt.
Men. Nu har det hänt. Ett länktips om Jan Jörnmark ledde till ett inlägg på Yimby Stockholm som han gjort nyligen. Det handlar om hur riksintressena för kulturvården är en tickande bomb för fastighetsägare och i förlängningen förkommuner och skattebetalare. Har man en väldigt lång stund över så kan man läsa hela inlägget, men också kommentarerna. Det är många som har åsikter och Jörnmark svarar flitigt och tålmodigt.
Fan vet om Jörmark har rätt i allt, men det verkar ju onekligen underbyggt med forskning. Tyvärr har jag lite för mycket annat att tänka på just nu, men så snart det blir tid så skalla jag skaffa mig en egen åsikt i ämnet.
Yimby Stockholm åker in i bloggrulladen och Sync börjar studera en tidigare helt vit fläck på kartan i östra Sverige.
Näste man som skojat friskt på låtsas. Läs serien från början.
Han dök upp från ingenstans, trevlig svensk man av äldre årsmodell. Enligt egen uppgift var hans största problem att hans båt (skepp?) inte kom in i gästhamnen, den var 90 meter lång och fick stanna utanför Älvsborgsbron. Han behövde i alla fall ett schysst boende för sina tvillingsöner som skulle börja på Chalmers. Vi hade just fått ledigt en lägenhet på 370 m2 för syndigt många miljoner skulle passa som hand i handske.
Mäklarn gjorde sig till och inkvarterade honom på bästa hotellet, den stora båten var ju bara på väg men inte framme än. Arkitekten och jag, som var projektledare, gjorde dyra timmar för anpassningar och justeringar. Allting klaffade perfekt. Men bara nästan.
Just det. Det var för bra för att vara riktigt ok. Vi gick omkring och undrade hur en svensk stenrik miljardär kunde poppa upp helt okänd för oss. Gissningarna blev krystade. Mäklarna började ana oråd, projektägaren som är en luttrad man sov allt sämre. Arkitekten som är seglingsintresserad hade frågat köparen i allmänna ordalag om sånt som seglare snackar om. Gubben hade då blandat ihop Tall Ships Race med Americas Cup. Lite svårt att tro att han höll på med kappsegling på elitnivå då, som han själv sagt sig göra.
Sen – som i reklamen – plötsligt hände det. Flax. Projektägaren är på en rätt fancy restaurang med bekanta och – se på fan – där sitter köparen vid bordet jämte och dinerar i sin ensamhet. De språkas och säger på återseende på måndag. Då skulle miljonerna och lägenheten byta ägare.
Senare på kvällen kommer en servitris diskret till min vän, projektägaren, och frågar försynt om han känner mannen som suttit vid bordet bredvid. Han hade tyvärr missat att betala notan innan han lämnade stället!
—–
Betänk läget – köparen var en (förmodat) mycket betydelsefull kund, han hade kostats på en hel del under några veckor, han skulle betala en ansenlig summa pengar ett par dar senare och projektägaren hade naturligtvis hade redan fjärilar i magen. Vad väljer man i det läget?
—–
Sync Blog 