Tillgänglig för sittkissare

Sync är emellanåt med och roddar ombyggnader av restauranger och andra publika lokaler. När vi bygger nytt och bygglovspliktigt så gäller det att uppfylla tillgänglighetskraven. Så gott det nu går.

Entrén är ofta svår. Ibland ligger lokalen en halv trappa ner ifrån gatan, ibland är det ett granitsteg eller två upp från trottoaren. Det är alltid en avvägning av hur mycket vi skall göra för att rullstolsburna skall komma in. Sen gäller det att bygga ett bra HWC, det brukar funka bättre.

Det brukar inte vara så svårt att övertyga krögare om att bygga bra HWC, det ligger liksom i kvaliteten på restaurangen att det finns schyssta dass som funkar för alla. Värre då att bygga ramper på trottoarer eller montera trapphissar, det brukar bli bygglovsbekymmer och utrymmesbrist.

Det är när vi bygger alltså. De restauranger som redans finns i verksamhet kan ju se ut nästan hur som helst.

——

Sync har en ny favoritrestaurang. Indisk mat, stora portioner, välkryddat och en krögare som charmigt säger att han lagar ”bästa maten i stan, antagligen i hela landet!”. Sen skrattar han gott. Obekymrad och nöjd med vårt smicker.

Vi vet inte om han vet att den förre kocken på det stället togs av daga i en ”uppgörelse i den undre världen”. efter det var det stängt länge…

Det enda som inte får full poäng av Syncs testpanel är just restaurangens WC. Om man jämför med vad vi måste bygga i en ny restaurang är det komiskt.

Här rullar ingen rullstol in. Det står en stolpe mitt i, det är så trångt att man måste luta sig mot stolpen när man pissar. Sen finns den nivåskillnad strax fram WC-stolen så man får liksom stå en bit ifrån och sikta ordentligt. Inte lätt.

Nu är jag ju så trygg i min manlighet att jag kan sitta ner och kissa, men för alla andra tuffingar i byggbranschen kan det bli problem. Machoattityd kan vara ett handikapp.

——

”Övertid? – Jag river den nu”

När jag jobbade på stora byggbolaget så jobbade vi ibland över. Så är det, ibland får man för mycket att göra. En kollega på avdelningen jobbade mycket över under en period, de körde dygnet runt på en arbetsplats. Obekväm arbetstid och en del övertid. Han hittade en blankett att fylla i som kunde skickas med löneredovisningen, den var sällan använd.

Detta gjordes inte ostraffat. Arbetschefen AC ringde till kollegan och frågade vad det här pappret gällde, han hade inte sett ett sånt förut. Kollegan förklarade att han ville ha betalt för OB och övertid. ”Jag river den nu”, var AC’s lösning på problemet. Kollegan kunde glömma OB och övertidsersättning, åtminstone i lönekuvertet.

För så var det, vi fick lösa reglering av övertiden själva. Arbetsledare och platschefer tog inte ut övertidsersättning. Antingen med kompledigt eller med att ta ut grejor från någon leverantör. På den tiden hade järnhandlarn ett bredare sortiment, cyklar och båtmotorer gick lite oftare om man säger så. Jag vet inte hur lång preskriptionstid det är på denna typ av bedrägeri men min sambos cykel var betalning för några av mina timmar någon sen kväll 1991.

Stora byggbolaget sparade några kronor, kostnaderna doldes i den stora mängden fakturor på bygget och vi tog ut det vi tyckte var skäligt. Sannolikt var några mer försiktiga än andra. Ingen skada skedd, typ, lite mindre pengar till statskassan bara. Jag vet inte hur det funkar 2009, men jag har mina aningar.

Jag tycker var och en får ha sin skattemoral, det är inte min poäng. Däremot att arbetsledare och platschefer inte erkändes bättre, att man fick dölja sin övertid, att man inte fick vara korrekt ens om man ville. Det är märkligt och tänkvärt, nu när byggbolagen slår sig för bröstet om kampanjar ID06 som ett sätt att slå ut svartarbetet.

Vem vill bo i en SUV?

Bilbranschen ska få miljarder för att utveckla miljöfordon (och begrava gamla dåliga affärer). Det verkar som finanskrisen kom lägligt, vi konsumenter som krävt att få åka SUV en längre tid nu verkar har ändrat inställning. Biltillverkarna har utan knot spottat ut energislukande bilar, större och tyngre, med ännu mer krockkuddar och monsterstereo med surround.
”Pimp my ride” liksom, fast direkt från fabrik.

Nu undrar jag om det kan komma en kris som kan få byggbranschen att sluta bygga SUV:ar för oss att bo och arbeta i? Vi bor på 40-50 m2/person och några av oss har en kontorsplats som tar 25m2, fast vi är jämt på språng. Vi får inte bygga ett hus utan hiss till andra våningen och vi måste bygga en parkeringsplats för varje ny lägenhet, även om den är i centralaste centrala stan där ingen kan bil ändå. Nästan ingen kan bygga hyresbostäder med lönsamhet. Vem är det som är för dyr? Snickaren kanske, eller är det projektledaren, nej det måste vara arkitekten?!

Det finns nog skäl att sänka arvodet för fler av oss, men det hjälper inte. Vi bygger för omständligt och komplicerat, för stort och lyxigt. Vi göder för många led i materialhanteringen, vi kör materialet på för många lastbilar, och vi kastar för mycket av det dyra materialet i sopcontainern p.g.a. dålig planering och sena ändringar.

Om jag vill bygga en Smartcar att bo i, så funkar inte det med BBR (Boverkets Byggregler), men det är helt ok med en SUV. Varför?