Bygg mera viltstängsel

– – – – –

Konstnären Tina Frausin är en bekant till mig. Bland mycket annat så broderar hon på stängsel.

Innovativt och roligt.

– – – – –

Annonser

Indien, Island och resten av världen

Vi kom hem från Indien i tisdags. Fyra timmars tidskillnad gjorde det lätt att gå upp fem på morgonen, svårt att umgås vaken med familjen efter sju på kvällen.

Jag slipar på ett inlägg som sammanfattar Indienresan. Funderar samtidigt på en bok om allt som hänt de sista tre månaderna, osannolikt och märkligt. Pysslar dessutom om en ToDo-lista längre än  Ganges, dumt nog ägnar jag mer tid åt att skriva listan än att beta av och avsluta det som redan står på den.

Anyway. Jag undrar vad som försigår på Island.

Att det fanns några bloggläsare i Indien senaste veckan är inte så konstigt, mina reskompisar var förstås oroliga att de framställts ofördelaktigt. Men varför sitter någon eller några på Island och klickar byggblogg för det vilda?

Jag vill för övrigt gärna åka till Island.

Våra närmast planerade resor är en svartklubbsrunda i Prag i vår, en doftochsmak-oddyssé genom Kairos gränder till hösten och en mosquito-match i Guyana, Sydamerika nästa vinter.

Island? Kanske kan bli under 2013?

– – – – – – –

Fotnot:
Statistiken över var klicken kommer ifrån har inte funnits förut, alla klick verkar inte heller spårbara geografiskt så jag vet inte, kanske har Sync varit Big in Japan eller halvstor på Island länge. 🙂

Indien – Det är bra nu

Ja, det är bra.

Det kan vara i betydelsen att livet här funkar, att man kan lunsa runt här i några månader utan problem. Käka ris, hänga på stranden, ta en öl, käka ris, osv.

Det kan också vara i betydelsen – det är bra nu, dags att åka hem. 35 graders hetta är lite too much, mosquitos och sänglopporna käkar upp mig och jag är alldeles för långt bort från min familj.

Jag vill åka hem. Lägligt nog gör vi det ikväll. Strax före midnatt lokal tid checkar vi in, klockan elva i morgon landar vi på Landvetter. En stund senare kommer jag hem till min älskade, brunbränd och utvilad. Bara en kort timme senare är barnen hemma från skolan. 🙂

När kramats färdigt skall jag ta itu med allt jag skjutit upp sista tiden.

– – – – – – –

Arbetet på stengården är avslutat. det betyder inta att allt är klart, färdigt och fulländat. Bara nästan.

En del av grejorna åker hem i låda. Den indiska tullen kräver att man fotar alllting och bilägger till fraktsedel. Sannolikt med syfte att förhindra att man smuglar ut kulturskatterna ur landets historia.

Nå, de här stenbitarna kommer formodligen passera även den mest nitiske tjänstemannen…

När de här stenbitarna och några till når Sverige har vi varit hemma i minst sex veckor. De skall passera tullen och åka båt bra länge, sen packas om och skickas runt.

Jag gosar ner mig i businessfåtöljen och åker raka vägen hem och räknar med att vara hemma 1 pm swedish local time.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

Indien – kommersen, försäljarna och konstiga pengar

Lite så här är det. Vi lullar omkring och låter oss luras av försäljare, den ena efter den andra. Alla är ”art student” och är kompis med den som gjort smycket jag bär runt halsen, de säger – ”come, I show you my work”. Allihop.

Det klart man hänger på då. En fattig konststuderande som kämpar för att få ihop pengar till sina studier, klart man vill se. Eller hur.

Den här unge mannen tog väl hand om oss, han guidade genom hela parken, berättade om symboler och årtal. Lägligt nog så låg hans ”skola” strax intill och vi fick se ”hans” verk, Exakt likadana som alla andras, men ändå. Elefanter och indiska gudar, buddhor och lite annat. Han ville ju egentligen bara visa upp sina gejor, men om vi ville köpa något så kunde han fråga sin ”lärare” om det var ok.

Så vad gör det att det är bluff. Han var en utmärkt guide, han gjorde ett bra jobb som inkastare, vi prutade hänsynslöst, han var nöjd. Han sålde för tre månadslöner.

– – – – – – –

Vi träffade en annan ung man som lustigt nog också var ”art student”, han ville visa sina stenar men – Nej, sa vi, vi skall köpa kläder. Eftersom han såg att vi var goda människor och att han kände i sitt hjärta att vi repekterade honom hjälpte han oss, han visade vilka affärer vi inte skulle handla i – ”thats for tourists, only stupid people buy there”. Så han visade oss till en annan affär, introducerade oss och fixade 5% rabatt på rubbet.

Oj, vad det gick fort att stöka ner den affären. Fyra expediter plus vår vän röjde runt för att hitta det vi ville ha.
Sen gick vi hem till honom och köpte lite mer stengrejer. Förstås.

– – – – – – –

De mest ärliga försäljarna är de  fattigaste, de som säljer krimskrams, tygstycken och sånt på stranden. Där vet man ju vad som gäller.

Man köpa ett tygstycke för 100 rupees. ~16 spänn. Killen till höger har rätt många nu. Han prutar bara lite grann.

Det är en svår balans. Det ingår i spelet att vara tveksam, att pruta och hålla på. Men faktum är att en del saker kostar så för oss futtigt lite pengar, men att det så att samma summa är en dagslön för en arbetare. Vad de kvinorna som säljer tyg på stranden har i lön vet jag inte, det går inte att räkna i vår valuta. Förhoppningsvis får de behålla dricksen.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

Indien – människorna, maten och en mobilkran

Jag fortsätter tanka in lite bilder. texterna kommer efterhand.

När man är på studiebesök så går man mycket. Mycket och långt. Går man omkring i Indien och visar sin bleka mage så får man ta att ungarna stirrar på en.

I Mamallapuram finns The Butter Ball. En helig sten som någon gud lagt i en slänt för att skoja med människorna. Det ser ut som den skall rulla ner när som helst.

Restaurangerna ligger på takterrassermed med ett soltak som skydd. Där kan man både gå på dass och tvätta händerna. Och förstås äta mat.

Hade man varit bara några timmare piggare på morgonen så kan man gå ner på stranden och kolla fiskarna. Annars kan man bara kolla.

En kväll fick komma med vår kompis från hotellet. Hans vän fixade kanongod mat, musik och dans!

Dessutom var en av gästerna massör så han gick en runda och gjorde lite lagom perfekt axelmassage precis innan hemgång.

En mobilkran. Knepig modell, jag vet. Den åker runt på stengårdarna och lyfter stenblock.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

Indien – Livet på stengården går vidare

I brist på tid emellan alla viktiga programpunkter så droppar jag i alla fall lite bilder från stengården. Texterna finns i mitt huvud men jag är lite bysy for the moment 🙂
(dessutom är det 35 grader varmt och knappt ens svalkande att hoppa i Bengaliska Viken – säker 30 grader i vattnet)

På stengården finns det mängder med annat som andra påbörjat, avslutet och briljerat med.

– – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

 

Indien – In memory of…

Ödet är grymt ibland. I december 2004 knuffade ödet runt kontinentalplattorna lite och en tsunami bildades. I TV-rutan hemma i Sveroge såg vi de hemska bilderna och resebolagens presschefer fick vara med i TV och prata om alla svenskar som saknades, nästan allt fokus på Thailand då för det var där svenskarna badade.

Här i Chennai rullade vågen också in. I den lilla parken utanför mitt hotellrum finns det flera minnesplatser för de som omkom.

Hade inte ödet velat annorlunda så hade vi haft med ytterligare en god vän på resan. Om inte jag hade varit i Indien idag så skulle jag varit på hans dotters begravning där hemma. Om inte livet och döden kommit emellan så hade allt varit bra.

– – – – – –

På måndagskvällen blev vi bjudna på middag hemma hos vår värd, Stefano Beccari. Han hyr ett hus en bit från shoppinggatan, dit går nog inte turisterna särskilt ofta. Även om det är genant att glutta in hos folk så kan man ju inte låta bli att kika in.

Stefano hade dukat uppe på sin takterrass. Här är ju husen så praktiska att man bygger ett utomhusvardagsrum och alltmöjligtplats på taket, väldigt praktiskt. Och väldigt trevligt att sitta i 24 plusgrader och en svag bris och softa.

Och det kan jag säga – dat är hög klass på hämtmaten här. Indiskt på riktigt.

Vi satt många timmar, åt gott och pratade om allt. Stefano är sjuttio fyllda och en vagabond sen barnsben. Han är konstnär, utbildad i ekonomi med ett politiskt intresse, så dat saknades inte samtalsämnen. Indisk politik och historia förstås, varför man hellre har tre personer som bär grus på ett fat på huvudet än köper en skottkärra och sparkar två av dem.

Indien är enormt och Stefano menar att man inte kan kallas för ett homogent land. 1,3 miljarder människor, 28 delstater med egna lagar och styrelseskick, mängder med olika språk. Eftersom vi blandade in Afrika också i diskussionen fick vi väl med halva planeten. Berättelser om kvinnlig omskärelse, lejonjakt, massajhövdingens 22 fruar, jämställdhet i konstvärlden, jämställdhet överhuvud taget. Och döden.

Enligt Stefano så är indierna coolare vad gäller döden än vi nordbor. Vi ser det som en linjär resa och en oundviklig död, möjligen toppat med en himlafärd för dem som tror på den vägen. Indierna är mer övertygade om att vi kommer tillbaka i annan form, livet upprepar sig och man får nya chanser.

Jag vet inte, jag tror inte riktigt på vare sig det ena eller det andra. Jag är bra på logiskt resonemang och riskanalyser, kan kan göra jättefina punktlistor och rita upp en projektplan grafiskt så alla förstår, men jag vet inte vad jag skall säga för att trösta den förlorat sin dotter.
– – – – – –