I början på karriären var jag arbetsledare på stora byggbolaget. 1991 byggde vi om ett kontorshus i Göteborg. Jobbet var taget i utförsbacken, helt säkert till för lågt pris och man hade dessutom kapat fyra månader på tidplanen i upphandlingsskedet. Vi körde två etappers ombyggnad. Arbetsförmedlingen var hyresgäst i huset och skulle flytta över så snart vi var klara med etapp 1. Chefen på Arbetsförmedlingen var en kvinna, kanske 50+, lite andfådd och stressad hela tiden. I samma etapp skulle också en avdelning från Skatteverket flytta in i nyombyggda lokaler. Chefen på Skattekontoret var en man, samma ålder, lugn och sympatisk.

När etapp 1 skulle tas i bruk så var det i vanlig ordning inte helt klart. Ventilationen var inte igång, och värmen funkade tveksamt bra. I april 1992 var det vinter i Göteborg och de nyinflyttade fick bara 16 plusgrader på sina fina kontor. Trots att man hade samma problem så hanterades detta helt olika på respektive våning. När skattechefen frågade om läget och fick svaret att lösningen är ”på gång” så lät han sig nöjas. Hans personal klagade inte, men undrade när det skulle fixa lite värme till dem, inte grinigt utan man bara undrade, liksom. Chefen på Arbetsförmedlingen rörde upp himmel och jord, man skulle ringa huvudskyddsombudet, kontoret skulle bli tvunget att stänga av arbetsmiljöskäl. Praktiskt taget alla på Arbetsförmedlingens kontor verkade anse den låga temperaturen som det allt annat överskuggande problemet, och inget arbete kunde utföras där.

Samma aprilmånad 1992 kom sommaren abrupt, och vi hade plötsligt 28 plusgrader på de nyinflyttade kontoren. Vi hade fortfarande ingen ventilation i ordning. Nu satt tjejerna i skattekontorets reception (tidigare klädda i täckjackor) avklädda till ner till anständighetens gräns, nu med en fläkt på disken. De var fortfarande lika glada men frågade oss om det inte löser sig snart (”på gång” funkade igen). På Arbetsförmedlingen var läget ungefär som förut, men nu 12 grader varmare. Den höga temperaturen gjorde att man inte kunde bedriva sin verksamhet, detta var en allvarlig störning. Huvudskyddsombud och hela köret, omigen.

 Jag har funderat på vad som egentligen skilde de olika kontoren åt, de hade exakt samma bekymmer, men de hanterade detta på helt olika sätt. Jag tror det beror på ledarskap och chefens attityd. Nu skall vi komma ihåg att just arbetsförmedling 1992 inte var speciellt kul. Det var 600 000 människor utan arbete, och inga arbeten att förmedla. Vi kan väl gissa att resurserna att hantera detta inte följde efterfrågan. Nu kanske inte skattekontoret heller hade så glada ”kunder” i sin verksamhet, det ligger liksom i sakens natur. Men de hade nog en normal arbetsbelastning, med ett jämt flöde att arbetsuppgifter. Alldeles nyligen läste jag att just Skatteverket ligger högt på poppis-listan när det gäller myndigheter. Arbetsförmedlingen ligger nästan sist. Sista platsen är för övrigt vikt på lång tid åt Försäkringskassan.

Så frågan är: Var det ledarskapet som skilde dem åt? Jag tror det är en del svaret, men inte hela. Chefen på Arbetsförmedlingen borde fått resurser och hjälp.

Chefens chef har ansvaret för att chefen får resurser och fungerar.