Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

Annonser

LEAN Säljtavla – eller att överarbeta en tavla?

 

När jag jobbade på stora konsultbolaget så infördes en ny grej i koncernen, säljtavlan. Lanseringen och internutbildningen för detta måste kostat miljoner, 2 000 ingenjörer bara i Sverige som skulle lära sig sälja bättre. Vi fick till och med gå inspirationsföreläsning med supersäljaren Per Lange. Han är typ megakändis som säljcoach och som underhållning är han verkligen värd att lyssna på. Standup-comedy, fast på riktigt.

Säljtavlan var ett relativt enkelt schema som man ställer upp med tänkbara nya jobb. De delas in i kolumner med procentsatser på chansen att du skall få uppdraget. Systemet är likformigt för alla så att man kan lägga ihop flera tavlor och se en trend avdelningsvis eller ännu större.

Som motvalls kärring och allmän pessimistkonsult så tyckte jag detta var ett fiasko. Ytterligare ett system som sysselsätter folk med onödiga arbetsuppgifter. Det måste gå mängder med tid att fixa sin lilla säljtavla och sen vårda den – du måste ju flytta runt dina tänkbara jobb lite så det märks att du jobbar. Om tavlan faktiskt hjälper dig att dra in mer jobb är underordnat själva administrationen av tavlan. Dessutom har varje byggfirma med minsta självbevarelsedrift, liten eller stor, redan en lista på vilka jobb som är på gång. Varje firma funderar på vilka jobb de skall räkna på, vilka de absolut vill ha och de som inte är så noga. Att det lanseras som en nyhet 2007 på stora konsultfirman är genant.

I LEAN är Överarbete definierat som det femte slöseriet. Jag tror det är väldigt vanligt i stora organisationer att någon långt upp i hierarkin hittar på ett system som teoretiskt funkar bra, men som blir en belastning totalt sett. Det naturligtvis skitbra om man på koncernnivå kan addera tusen säljtavlor och se en trend. Jag kan ha fel, men om 2 000 konsulter sitter och lägger tid på ett system som inte ökar försäljningen, då blir resultatet i stora konsultbolaget sämre. Även om säljtavlorna blir väldigt fina att se på.

Anbuden kostar pengar – och beställaren måste betala

Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.