När jag jobbade på stora konsultbolaget så infördes en ny grej i koncernen, säljtavlan. Lanseringen och internutbildningen för detta måste kostat miljoner, 2 000 ingenjörer bara i Sverige som skulle lära sig sälja bättre. Vi fick till och med gå inspirationsföreläsning med supersäljaren Per Lange. Han är typ megakändis som säljcoach och som underhållning är han verkligen värd att lyssna på. Standup-comedy, fast på riktigt.

Säljtavlan var ett relativt enkelt schema som man ställer upp med tänkbara nya jobb. De delas in i kolumner med procentsatser på chansen att du skall få uppdraget. Systemet är likformigt för alla så att man kan lägga ihop flera tavlor och se en trend avdelningsvis eller ännu större.

Som motvalls kärring och allmän pessimistkonsult så tyckte jag detta var ett fiasko. Ytterligare ett system som sysselsätter folk med onödiga arbetsuppgifter. Det måste gå mängder med tid att fixa sin lilla säljtavla och sen vårda den – du måste ju flytta runt dina tänkbara jobb lite så det märks att du jobbar. Om tavlan faktiskt hjälper dig att dra in mer jobb är underordnat själva administrationen av tavlan. Dessutom har varje byggfirma med minsta självbevarelsedrift, liten eller stor, redan en lista på vilka jobb som är på gång. Varje firma funderar på vilka jobb de skall räkna på, vilka de absolut vill ha och de som inte är så noga. Att det lanseras som en nyhet 2007 på stora konsultfirman är genant.

I LEAN är Överarbete definierat som det femte slöseriet. Jag tror det är väldigt vanligt i stora organisationer att någon långt upp i hierarkin hittar på ett system som teoretiskt funkar bra, men som blir en belastning totalt sett. Det naturligtvis skitbra om man på koncernnivå kan addera tusen säljtavlor och se en trend. Jag kan ha fel, men om 2 000 konsulter sitter och lägger tid på ett system som inte ökar försäljningen, då blir resultatet i stora konsultbolaget sämre. Även om säljtavlorna blir väldigt fina att se på.