Jag hade i egen firma nöjet att bygga allt för en fabrikör i livsmedelsbranschen. Det började med inredning av nya lokaler 1994, sen fortsatte det med allt, högt och lågt, stort och smått.

2004 var det aktuellt med ett mycket större projekt på fabriken och jag kände att jag behövde hjälp. Jag vände mig till en projektledare med rutin och pondus. Han kunde lätt uppfattas som tuff, på gränsen till elak, men jag tror han ställde högsta kraven på sig själv.

Fabrikörn är en säregen person, han hade en ledarstil som kanske beskrivas som lekledare/kompis/lustigkurre – Management by lattjolajban. Lite professorsimage, tankspridd och slarvig men helt genialisk säljare och produktutvecklare. Fabrikörns kompanjon hade ordning och reda som sin uppgift, han var ödmjuk och aldrig särskilt elak chef. På deras kontor var det sällan tråkigt. Tramsande och skojande ingick liksom i grundtemat. Avslappnad stämmning kan man säga.

Min projektledarkollega som väl hade en mer militärisk syn på ledarskap frågade mig om de alltid höll på det viset. Jag svarade att jovisst, men företaget är extremt framgångsrikt och lönsamt, så något måste de göra rätt. Då säger han:

– Jo, men ibland fungerar det trots ledarskapet, inte på grund av.

Kanske är det så. Men jag vill tro att ledarskapet var en del i framgången. Även om det här företaget hade fantastiska produkter och goda marginaler, så sålde varorna sig inte själva. Något måste ledarskapet betytt något för framgången. Den energi och den stämning som fanns i företaget kom helt säkert av chefernas sätt att vara. Jag kan inte tänka mig att företaget blivit ens hälften så framgångsrikt om man praktiserat kadaverdisciplin och nollvision på tramskontot.