Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.
Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.
Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.
Här uppstår nu några frågor:
· Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?
· Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?
· Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?
· Har vi svårt att planera saker långt i förväg?
· Har vi svårt att lära oss vissa saker?
Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.
Sync Blog 
Jag har en känsla av att ett av de större problem som byggbranschen har är, att ingen vågar bestämma.
Det är många ”kockar” men ingen vill ta ansvar för ”sleven”.
Jag har bara jobbat i 25 år, men när det förr fanns en platschef med vilja och pondus, flöt jobben på ett helt annat sätt.
Nu är allt så ”mysigt”, och alla ska bestämma tillsammans.
( jag är uppvuxen med Staffan Westerberg och hans ”vilse i pannkakan”, om det kan vara en orsak till min ståndpunkt)
Jag tror inte att det är så fantastiskt farligt att göra små misstag under en byggprocess. ”Om man inte gör någonting, gör man heller inga fel”, verkar idag vara en devis för många.
Visst, det är pengar det handlar om, men den tid det tar när ingen tar beslut, kostar också.
Det är kanske en sak, man kan lära av utvecklingsstörda,
Spontanitet under ansvar.
Jag brukar roa min omgivning med en åsikt – ”Det är bättre med en väl fungerande diktatur, än en dålig demokrati”.
Det är en lek med ord, diktatur har ju negativ klang minst sagt och demokrati ser vi normalt som en självklarhet. Men om det blir utslätat och ingen varken vågar bestämma eller ta ansvar, då blir det ju en dålig demokrati.
Jag tror vi har blandat ihop medbestämmande med inflytande, det blir lätt en oklar organisation med vilsna chefer. Alla får tycka och delta, men det är en som fattar beslutet.
Jag brukar roa mig genom att leka med min penis! 😀
Det viktiga är att bägge är med på det.