Igår var det fredag

ja, och fredagen drog över några timmar, typ fyra faktiskt. Man kan säga att den våldsförde sig lite lördagen som är lite ynklig och stukad just nu. Men det ärr det värt, det var ju kalas. Takstolskalas.

Sync projektleder en vindsombyggnad åt en bostadsrättsförening och nu var det dags att kalasa lite. Byggarn fick ordnat lite bord, bänkar och stolar, städat bygget och gjort fint värre. Beställaren ordnade en gedigen dryckesbuffé. Sync fick fixa mat, det kan vi ju bra men fuskade denna gången. Mycket jobb och kort om tid så vi fick ta lite  hjälp.

Ordföranden i föreningen hör nog lite dåligt så för säkerhets skull hade han skaffat en musikanläggning som kunde funkat för en rockkonsert på Ullevi. Det blev en tung rockn´roll-kväll, hehe. Sync likealot.

Råa ytor med provisoriskt utlagda skivor på golven, bygglampor och värmefläktar, maten uppställd på en plyfaskiva, drickat på en gipsskivepaket. Det är tacksam miljö att ställa till med kalas inne på ett bygge som är mitt uppe i allt. De boende i huset får ju inte komma upp annars så det var mycket nyfiket frågande och undrande varför man gör si och hur man gör så. Jag gillar mixen av byggubbar och civilister som sällan rör sig på byggen, det blir ett skönt möte.  Klipper in lite bilder nedan – festen så som jag minns den…

Platschefen och Synckollegan

Beställarens ombud

Dags att gå hem nu?

Annonser

Vemod och omöjliga förväntningar

Mats på Svensk Byggtjänst har startat helgunderhållning. Sync pausar från rekrytering av dagisbarn och ingenjörer och lägger in en vemodig eftertanke.

Jackson Brown är en gammal hjälte, han debuterade 1972 tror jag. Halva Sync var i London för ett par år sen för att gå på konsert. Jackson ensam med gitarrer och piano är magiskt. Jämnårig med Springsteen, men mer romantisk och vemodig. Här är hans exit song, den spelades sist på konserterna, The Load Out/Stay live 1978.

En text från låten Farther On som ligger nära hjärtat på mig när jag försummat min familj, misskött mitt jobb och bara ägnat mig åt navelskådning och helt fel saker:

“To those gentle ones my memory runs
To the laughter we shared at the meals
I filled their kitchens and living rooms
With my schemes and my broken wheels
It was never clear how far or near
The gates to my citadel lay
They were cutting from stone some dreams of their own
But they listened to mine anyway

I’m not sure what I’m trying to say
It could be I’ve lost my way
Though I keep a watch over the distance
Heaven’s no closer than it was yesterday
And the angels are older
They know not to wait up for the sun
They look over my shoulder
At the maps and the drawings of the journey I’ve begun”

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

LEAN Dans

Jag är en vit heterosexuell man i 40-årsåldern, jag dansar bara om jag är på gränsen till alkoholförgiftning. Skälet är sannolikt en kombination av blygsel, hämningar och viss brist på taktkänsla (rent fysiskt alltså).

Våra byggföretag styrs till stor del av medelålders vita män, man kan nog gissa att det är större dominans av medelålders vita män än genomsnittet i samhället och i andra branscher. Jag kan ha fel där, skall kolla det någon gång.

Våra byggföretag beter sig därför som medelålders vita män gör. De dansar inte om det inte är alldeles utan kontroll. LEAN-tänkandet bygger på en ödmjuk inställning där man vågar erkänna sina misstag (och bli belönad för det) och är modig nog att på skakiga ben lära sig något nytt. Det kräver att du lyssnar på alla inblandade och är snål med gemensamma resurser men generös med dig själv.

Det finns ju ett talesätt att ”allting går som en dans”. Det betyder att allt flyter, inget strular och man känner en glädje och tillfredsställelse. Så ett är dags för byggbranschen att ställa ifrån sig groggen på bardisken, lämna grabbgänget och bjuda upp. Bjud gärna upp en dam för de är för få i byggsvängen, men viktigast är att man leandansar. 

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Girl-power på riktigt

på Peters Byggblogg kan vi få en fredagslåt ibland. Sync vill gärna bidra lite också.

Indigo Girls är girl-power på riktigt, det är två tjejer från USA som gör musik med fantastiska texter, akustiska gitarrer och suveräna röster. I Elton John-covern Mona Lisa and Mad Hatters briljerar de stort men har mängder med bra eget som t ex Come On Home.

Det finns en vers i den låten som är smärtsamt vacker:
“There is fire there is lust
Some will trade it all for someone they could trust
There’s a bag of silver for a box of nails
It’s so simple the betrayal
Though it’s known to change the world and what’s to come”

Lite längre in i låten – nästan ännu bättre (eller sorgligare):
I hear the owl in the night
I realize that some things never are made right
By some will we string together here
Days to months and months to years
What if everything we have adds up to nothing.

40-årskrisen kommer närmare…

… när Bruce Springsteen kan sälja ut tre konserter utan att jag ens vet att han kommer till Sverige. Nå, det kan jag leva med men nyss fick jag SMS från bröderna i som är i Helsingborg på långhelg med Eldkvarn. De meddelar glatt att MAuro Scocco och Tomas Andersson Wij står i baren och stärker sig. Nu när gammelfarbröderna i Eldkvarn rullat igång så toppar de laget med sina kompisar. Fan vet om inte Peter LeMarc kommer också.

Jag har sett vad som kan hända när LeMarc och Eldkvarn kommer upp tillsammans. Och Mauro Scocco är gravt underskattad som rockare. Jag såg Ratata 1987 på Varbersg Fästning, det var bland det tyngsta jag sett av något svenskt band. Han är en av landets bästa låtskrivare också, klipper in klassikern Jackie nedan.

Faktiskt kan jag få samma känsla när vi drar ihop våra kontakter på ett bygge. Glada skratt och vänner som träffas efter lång tid isär, och samarbetet fortsätter som om det aldrig varit avbrott. Sync har just nu en beställare som befinner sig mitt i denna känsla av kärlek och samhörighet med en massa coola byggjobbare. Krögarn som vi hjälper har vett på att uppskatta enkelheten i att ringa den man litar på. Han ser att det blir resultat, och han har riktigt roligt själv.