Pedagoger och kommunikatörer som kan snickra?

Jag var inhyrd platschef på ett ombyggnadsprojekt, det skulle bli nya bostadsrätter. I huset fanns det uthyrda lokaler i källarplanet, bl a ett galleri. I galleriet skulle vi göra en lite manöver, riva den gamla hissen, bygga en ny hissgrop intill den gamla och röra runt lite på galleristens lilla kontor. Galleristen var en glad och gemytlig man med få bekymmer i livet verkade det som och affärerna gick också enligt uppgift (skvaller alltså) finfint.

Jag hade gjort en liten tidplan och bestämt tid med galleristen, tre veckor ganska stökigt arbete skulle det bli. Galleristen var fortfarande glad och gemytlig så vi körde igång. Vi bemannade med två äldre herrar, snickare med förflutet inom allmännyttan och tyvärr inte riktigt taggade för ett sådant attackprojekt som det här innebar. Dagarna gick, det var det ena problemet efter det andra, inget ville sig riktigt alls. Tidplanen sprack direkt.

Jobbet i galleriet var en pytteliten del av det stora projektet och det fick ingen mer kärlek av mig när jag lämnat över det i händerna på snickarna, tyvärr. Efter fem veckor och många fler bedrövelser så sprang jag förbi, såg eländet och konstaterade faktum. Galleristen inte lika gemytlig och glad längre. Nästa dag flyttade jag på de äldre snickarna till ett för dem bättre ställe i huset. Sen ringde jag in mina ”egna” gubbar, jag hade ju firman och anställda själv också.

Snickarna O och K kom dit, jag förklarade för dem innan att det som gäller här är att ni galleristen skall vara nöjd innan ni åker härifrån. Vi klev in på galleriet, gick igenom vad som var kvar att göra, snickarna snackade och galleristen verkade glad igen. Snickarna lämnade platsen med löfte att komma tillbaka två dagar senare och köra klart.

Dagen efter så träffar jag galleristen. Man skulle kunna tänka sig att han kunde vara lite grinig när vi dragit över tidplanen med 100% och avbrutit arbetet för att invänta ny bemanning. Men nejdå, han sa istället:

– Fan vilka bra gubbar, riktigt bra.

OBS, detta var alltså innan de faktiskt svingat hammaren eller ens druckit kaffe på platsen. Allt som galleristen behövde var en timmes genomgång, att någon lyssnade på honom och visade att han blivit förstådd. Förtroende och trovärdighet återställd i en handvändning. Love it.

———

(häromdagen skrev jag om att vi skall anställa pedagoger och kommunikatörer, när jag tänker på det så hade jag ju anställt sådana redan för tio år sen. Att de var snickare dessutom förenklade det hel lite…)

———

3 reaktioner på ”Pedagoger och kommunikatörer som kan snickra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s