I byggbranschen har vi regler. Vissa är ganska självklara, t ex att man ansvarar för de uppgifter man lämnar ifrån sig. Självklart, men vem lämnade man dem till? När lämnade man dem? Vem tog emot dem och varför? Och varför fastnar en del i hissen? Många frågor och väldigt få svar. Vi få anropa verkligheten.

Sagan om när hisschaktets invändigt mått blev en sanning

På ett projekt jag fick möjlighet att under lång tid både delta i förstudier, program och projektering och sedermera också själva bygget. Inblandad i kubik kan man säga. Ungefär tre år heltidsarbete, för oss rallare så är det väldigt lång tid. Faktiskt är det längre tid än jag varit anställd hos någon arbetsgivare i sträck.

Arkitekten hade antagit ett invändigt mått i hisschaktet, han hade av naturliga skäl lite svårt att själv ta sig in och mäta. Hissen var ju i drift. Vi hade i början arkitektens mått som arbetsmått ändå, tills vidare liksom. Jag ringde en hissfirma som skulle hjälpa oss att kolla förutsättningar för att byta hissen och förlänga den en våning. När man gjorde det så skulle man loda schaktet också, alltså kolla om lutade. En ny hiss är ju så grinig att den inte vill orma sig igenom ett gammalt skevt schakt. Nejdå, rakt och fint skall det va.

Hissfirman mätte och lodade, glada gossar och en inställsam hissarbetsledare som såg möjlighet till en framtida affär. Allting såg fint ut.

Det gick några månader, vi projekterade klart. I hissbeskrivningen stod arkitektens antagna mått. Vi handlade upp jobbet. Alles klahr. Bygget använde den gamla hissen så länge det gick, men efter ytterligare några månaders ombyggnad så var den utriven.

Det gick några månader, vi byggde vidare. Hissfirman kom och började lite vackert som sig bör. Det betyder att det kommer en oannonserad billast med prylar som ingen på platsen vill kännas vid. Några dar senare kom det ett par goa gubbar som skulle skruva ihop en hiss och undrar var deras grejor var. Vi var alltså ett drygt år in i projektet. Då började problemen.

Hisshelvetet fick inte plats. Det fick byggas specialfästen, vi fick planbila bort en stor betongyta och såga ur för de nya fronterna som ju skulle sitta fint som smäck. Dyrt, jobbigt och irriterande.

Varför? Jo, de invändiga mått som arkitekten en gång för länge länge sen antagit hade på något sätt blivit till sanning och smugit sig med ända in till tillverkningen av hissen. Vi som varit så duktiga och måttat och lodat och haft oss. Vi hade däremot inte varit så duktiga på att se till att de korrigerade måtten kom hissleverantören till livs.

Sync-analysen?

Ja, inte kan man hänga arkitekten, och knappast projektören som skrev hissbeskrivningen. Väl? Kanske skulle det stått ”mått kontrolleras på plats” eller någon annan klyscha. Hissleverantören kanske? Nej, tyvärr.

• Naiv optimism? Nej inte jag!
• Okunskap? No.
• Självbedrägeri? Näej.
• Politik? Knappast

Återstår – Dålig projektering och planering. Pinsamt.

(Based on a true story)