Det här har väl egentligen inte så mycket med Berra att göra, men nu har jag ju börjat så jag får väl fortsätta.

Ja i alla fall.

Konversation tog plats en morgon för ett tag sen när jag körde barnen till skola och dagis. Jag satt naturligtvis med headsetet i örat och några superviktiga telefonsamtal på gång. Man är ju projektledare för allt i världen.

——-

Åttaåring: Du pratar ju alltid i telefon när vi åker bil! Vi får ju aldrig lyssna på musik.
Jag: Ja, det är ju mitt jobb.
Åttaåring: Då tycker jag du skall byta jobb!

——

Kanske det.

Hon har en förmåga att träffa hårt på mina ömma punkter, min åttaåring, hon säger sånt som snörper ihop hjärtat på mig och det där dåliga pappasamvetet blir smärtsamt påtagligt.

Denna veckan är det sportlov här och jag som lever i min egen lilla bubbla fattade inte ens att det var så innan nämnda åttaåringen lite lätt sorgset frågade om inte jag skulle vara ledig något alls när det var lov. På jobbet är det mycket, visst, men inte mer än att jag kunde ha bokat ett par dar ledigt och åkt till badhuset eller skidbacken eller godisfabriken eller muséet eller vad det nu kan vara som lockar barnen för stunden.

Undrar om det räcker med att byta jobb för att bli mer närvarande pappa och medveten om omgivningen?

——

Undrar vad en byggare måste göra för att Berra skall få förtroende för byggbranschen igen?

Färdigt?

Rätt?