Nej inte jag. Där råder ingen tvekan.
Nej, nu gäller det en annan Mackan. Och en kärleksförklaring. Tror jag.
Jag tror det är på riktigt, det vara ett svårt fall av ironi beyond Killinggänget, möjligen är det lite av allt.
Vackert är det i alla fall. Läs själv.
—–
(Och välkommen till Göteborg Nisse, ta med Marcus också så fixar vi ett jobb till honom här 🙂 )
—–
Det här har väl egentligen inte så mycket med Berra att göra, men nu har jag ju börjat så jag får väl fortsätta.
Ja i alla fall.
Konversation tog plats en morgon för ett tag sen när jag körde barnen till skola och dagis. Jag satt naturligtvis med headsetet i örat och några superviktiga telefonsamtal på gång. Man är ju projektledare för allt i världen.
——-
Åttaåring: Du pratar ju alltid i telefon när vi åker bil! Vi får ju aldrig lyssna på musik.
Jag: Ja, det är ju mitt jobb.
Åttaåring: Då tycker jag du skall byta jobb!
——
Kanske det.
Hon har en förmåga att träffa hårt på mina ömma punkter, min åttaåring, hon säger sånt som snörper ihop hjärtat på mig och det där dåliga pappasamvetet blir smärtsamt påtagligt.
Denna veckan är det sportlov här och jag som lever i min egen lilla bubbla fattade inte ens att det var så innan nämnda åttaåringen lite lätt sorgset frågade om inte jag skulle vara ledig något alls när det var lov. På jobbet är det mycket, visst, men inte mer än att jag kunde ha bokat ett par dar ledigt och åkt till badhuset eller skidbacken eller godisfabriken eller muséet eller vad det nu kan vara som lockar barnen för stunden.
Undrar om det räcker med att byta jobb för att bli mer närvarande pappa och medveten om omgivningen?
——
Undrar vad en byggare måste göra för att Berra skall få förtroende för byggbranschen igen?
Färdigt?
Rätt?
…och man kan konstatera att vi ligger i fas med tiden. Någorlunda. I alla fall jag.
Dagens Industri har en artikel om en undersökning av vad folk tycker är viktigt för att få hög status.
Sync vill ju inte missa chansen att kolla av det hela internt, status är viktigt för oss medelålders vita män. Även om nu inte Sync´s uppfattning om vad som bygger status är densamma som listan i DI så funkar det väl som en slags omvärldskontroll ändå. Så jag har gjort en ganska avancerad excelsnurra som alla två på kontoret fått fylla i. Resultatet av min enkät finns härunder. 62 % status. Inte illa för en medelålders lantis ändå.
——
Alla borde få minst ett nytt syskon i vuxen ålder. Jag känner en som fick fyra systrar en lördag förmiddag. Lyllos hon.
Min sambo hade tre systrar fram till januari 2002. Fyra tjejer som tagit hand om varandra genom en tuff barndom, tighta som få andra. Då presenterades de plötsligt för en halvsyster. De skedde på en vernissage, styvmoder till alla dessa systrar är en konstnär och säregen figur, hon låg bakom kuppen. Vi visste att halvsystern fanns för all del, men det hade aldrig varit aktuellt att ta kontakt med henne.
Jag missade första mötet i galleriet (jobbade förstås!) men har förstått att det var en smula chockartat och lite förläget och pinsamt. Men bara ett par veckor senare satt hon hemma i vår stora soffa och började ta igen 35 års missat syskonskap med sina systrar. Hon bytte från ensambarn till att vara syster till fyra för henne helt okända människor. Det tog ett par timmar, sen var det klart. Fyra tighta systrar blev fem tightare systrar.
Det var sju år sen. Den nya systern och hennes man är nu en lika självklar som naturlig del av vår familj. Deras barn är nästan jämnåriga kusiner till våra barn. Familjerna träffas på barnkalas, sommarstället och gårdsfester. Systrarna hinkar ibland rödvin på grekiska restauranger, och får prata ostört utan barn och män närvarande men förmodligen pratar de om just barn och män. Det känns helt självklart och skulle inte kunna vara på annat sätt. Vi borde skicka ett tackkort till den tokiga styvmodern.
Så vad kan byggbranschen lära sig av det här?
Kanske att det finns en massa halvsyskon som irrar runt, halvsyskon som skulle förgylla din familj och din vardag.
Sjuåringen fyller åtta idag den 28 maj.
Igår struttade hon runt hemma, som vanligt naken, och konstaterade glatt: – Min mage är så tjock och fin!
Jag skrattade gott. Då sa hon: – Den är ju så fin!
Hon blev nu en förebild för alla de kvinnor, tjejer och andra som inte tycker om sin kropp. Jag tycker det är märkligt och lite sorgligt att så många inte är bekväma med sin egen lekamen. Om man som jag följer en del bloggar så är det tydligt. Tjejbloggare droppar alltsom en bisats ibland om sig själv som lite för tjock/tung/fet/stor. Det här är kvinnor med humor, distans och insikt. Ändå kan de inte låta bli att dissa sig själva. En kvinna väldigt nära mig (som inte bloggar) gör samma sak. När hon uppfostrar vår f.d. sjuåring låter det annorlunda däremot, då är den tjocka magen helt ok.
…och nu följer en något krysta övergång till byggbranschen…
Jag tror att byggbranschen också kan lära av sjuåringen. Vissa hanterar branschens problem på ett maniligt sätt – förnekelse, skojar bort det, sysslar med annat. Andra gör på det kvinnliga sättet – ältar extrakilona för sig självmen fortsätter käka godis som förut.
Kanske vi skulle kunna vara mer distanserade? Vi kan väl konstatera att vi har vissa brister, men vi är faktiskt bäst i Sverige på det vi gör. Typ
Svensk Byggtjänst har tillsammans med Universum låtit göra en undersökning om hur unga ser på byggbranschen. Budskapet är att vi måste konkurrera om den kvalificerade arbetskraften framöver. Erik Hellqvist, överste chef på Byggtjänst, förklarar närmare. Svensk Byggtjänst har gett ut en idéskrift som man kan ladda ner och bli inspirerad av. Det är bra.
Min bloggkollega Byggblasket har skrikit sig hes om varumärket Byggbranschen, och radat upp exempel på varför folk har anledning att tycka illa om byggare och fastighetsbolag. De något äldre gubbarna på Byggbrahus hittar pinsamma fel på nybyggda hus. Peter startar ett upprop mot machokulturen. Rörmok avslöjar att allt är ungefär lika tokigt som vanligt. Byggvärlden och Byggindustrin har ständigt nya artiklar om dumheter i branschen. Syncbloggen kan ju också bli lite grinig ibland. Inte så lockande för någon.
Lite mer positiv anda när var det när Krusbeth gästbloggade på Veckans Affärer, (jag förutsätter att hon fortsätter på en annan adress;)). Hon chefar på ett konsultbolag i Stockholm och var inne på temat med tjejer i byggbranschen, eller snarare bristen på tjejer, kvinnor och systrar. Hon verkar ha lyckats hyfsat väl i sitt företag i konsultbranschen. Jag var själv för inte så länge sen anställd på en större konsultfirma och hade rätt många kvinnliga kollegor, och det var nog den största fördelen med den arbetsplatsen (manliga kollegor kom på en hedrande andra plats). Många tjejer var det, det tyckte jag i alla fall själv, jag räknade inte men det var en stor andel. Som entreprenör hade jag bara haft en kvinnlig kollega och märkligt nog jobbade just hon just där på konsultbolaget när jag började. Världen är liten. Och konsulterna är en liten del av den stora byggbranschen.
Så det är väl dags för lite positiv image – Sync tycker så här
Sync Blog startar härmed Positiva Veckan. Syftet är att locka unga och gamla människor till byggbranschen, män och kvinnor, svarta och vita, utvecklingsstörda och normalstörda, skoltrötta ADHD-ungdomar och toppstudenter. Den byggbloggare som missar chansen att haka på är en fegis.
Mats på Byggbloggarna har hakat på i underhållningsbranschen. Han skall presentera bra musik med någon slags relation till byggandet, tror jag. Bra idé. Sync kan hjälpa till lite här med.
Tomas Andersson Wij är en svensk rockare som skrivit De gröna vagnarna, en låt som Springsteen skulle varit stolt över (hittar den inte på youtube, men väl ett smakprov från TAW’s hemsida.). I Blues Från Sverige sjunger han rakt ur folksjälen och in i hjärtat. Texten rymmer dessutom lite stadsplanering. Yimby kan ju ha den som ledmotiv, vet ja.
Det är en tidig morgon och dimman hänger mellan träden
Jag går ensam genom Jesusparken och hör Malmö vakna
För sådär 40 år sen åt sig grävskopor genom staden
Och man stöpte den nya sköna världen i cement och glömska
Sen när husen stod skinande höga gick Malmöpampen
med partinål på finkostymen och dränkte sig i sundet
Jag vet inte varför men tokstollar brukar börja prata med mig. Det spelar ingen roll om det är ute på gatan, på bussen eller om jag är på kontoret. De hittar mig ändå. Kaka söker maka? Vem vet?
En gång när jag jobbade på medelstora byggfirman så hade vi kontoret i Frihamnen i Göteborg. Det är inget ställe man råkar gå förbi, man kommer dit i ett ärende, inte annars. En kväll när jag är ensam kvar på kontoret och sitter längst in i datarummet (detta var 1996 och vi hade just skaffat datorer, coolt va?). Jag hör att någon rör sig i korridoren och siste kollegan gick för en stund sen så jag kollar ut. Där kommer en lagom tjock man i sina bästa år med en plastpåse i handen och lurig uppsyn. Han frågade om det var Stena Line’s kontor. Nej, tyvärr.
Han var faktiskt lite större än jag, så lite skraj blev jag också. Det fanns ingen anledning till det, för han var from som ett barn. Frommare faktiskt för barn kan vara ganska jobbiga. Han kom i alla fall in med sin plastpåse och packade upp innehållet. Han hade gjort ett förslag till kösystem för Stena Line som såg både komplicerat och genialt ut. Nu vet jag inte om Stena har behov av en sådan lösning, men visst är det spännande att han hade tänkt ut något.
En annan gång så var vi ute hela familjen. Sjuåringen var då bara tre år och femåringen var bara bebis. Ja, ni fattar, det var fyra år sen. Han kom dragandes på en tomdunk i ett snöre. Han visslade och smackade till dunken och behandlade den ganska likt en hund faktiskt. Intressant minst sagt. Självklart stannade vi för en stunds konversation. Vi klappade dunken och frågade vad den hette, sjuåringen som då var fyra hade redan då humor så det räckte för detta skådespel. Den synbarligen galne manen saknade de flesta av sina tänder och han saknade förmodligen också förmågan att sköta personlig hygien. Men han hade en glasklar blick när han förklarade att barn har en förmåga att ta till sig allt fram till ca tre års ålder. Efter det så grumlas sinnet och man formas av kulturella normer och andra dumheter. Han förklarade detta vältaligt och välformulerat, värdigt en Chalmersprofessor. Kusligt.
Inte mycket senare så träffade vi på ytterligare en snedseglare. Vid Vasaplatsen i Göteborg så börjar han prata med oss, och vi stannar glatt hela familjen. Igen. Denna person hade andra talanger. Han kunde alla namnsdagar, blåvitts spelschema för hela säsongen och möjligtvis så visste han också vad han själv hette. Om jag minns rätt så visste han också vad våra namn betydde. Killen hade koll, i och för sig kanske bara på just det med namn och datum, men han hade koll.
Kanske var dessa människor sjuka, kanske var det superintelligenta hjärnor som gått överstyr. Kanske så går någon av dem omkring med lösningarna på de stora problemen här på Planeten Jorden, det vore ju förjävla dumt om vi missade det bara för vi tror att tokiga människor är korkade.
Sync hade fest i julas, det var skojigt. Det var behövligt för hösten hade varit sorglig på många sätt. Våren har på sätt och vis varit lika bedrövlig men ändå lite ljusare, några har blivit arbetslösa, några har gått omkull, men i stort rullar det ändå. Det var snart ett halvår sedan kalaset, men den festen har uppenbarligen satt sina spår. Jag blev påmind om detta två gånger om i veckan som gick.
Först var det officiellt besked om kärlek. Betongpumpchefen gick hem från festen tillsammans en mina gamla tjejkompisar, och i veckan så outade de det som några av oss redan visste – de var officiellt ett par. Intressant fenomen att själva kungörelsen sker vi Facebook där man först får veta att det har en relation, för att nästan direkt få ny information att nu minsann också är ett par. Det gör ju oss skvallertanter arbetslösa – jag vet inte om jag gillar Facebook än.
Andra kopplingen till julmyset var när jag träffade målarbasen häromdagen. Det var egentligen inget roligt sammanhang, vi har en gemensam kund med svåra ekonomiska problem, men det stoppade inte den glade mannen från en fin historia. Målarn är väl sextio fyllda och hade nog tänkt lämna över till någon för ett tag sen, men jag tror att han hör till den sortens chef/ägare som ändå känner att han vill åka ner till firman halv sju varje dag. Förmodligen så sitter han där igenom denna lågkonjunkturen också, bara för att se till att det flyter.
Hursomhelst – han berättade att han i taxin hem från julkalaset åkte med en utländsk kvinna i sextioårsåldern, förmodligen driftig och duktig med egen rörelse. De satt och pratade om allt och inget, målarn berättade att han ägde en målarfirma med 40 anställda. Då utbrister hon ett stort grattis. Målarn försöker rätta till – ”Vet du inte att det är lågkonjunktur? Allting går åt helvete just nu”.
Taxichauffören hade svar på tal – ”ROT-bidraget, det är ju fantastiskt! Titta här, det står hus i långa rader!”. Taxin körde just igenom kvarteren hemma hos målarn, och allt han såg var villor och grannar. Taxichauffören så ett ROT-bidrag i varje kåk, åkte man förbi femtio hus så var det bidrag för 5 miljoner. Just waiting to happen, liksom.
Målarn blev så inspirerad av detta att han tryckte upp lite flygblad, och simsalabim, man fick bra med utfall och räddade arbetsbeläggningen över vintern.
Så är inte det fantastiskt – en taxichaffis, en kvinna med utländsk bakgrund och säkerligen inte den som haft det lättast av oss, hon ser det självklara som en rutinerad och klok företagare, svensk vit man, inte kopplar. Målarn fick energi och vi övriga fick något att tänka på.
Sync sätter nu igång planering för nästa fest – vi behöver mer kärlek och schyssta taxichaffisar som talar om hur vi går vidare. Håll utkik här!
Delad glädje är dubbel glädje. Glädjen att ha två friska och roliga barn delar jag med barnens mor. Vi har det tillsammans. Barnen, huset och bilarna. Sjukdagar och klädhögarna i tvättstugan, solen på altanen och en väldigt mycket för stor tomt att sköta bättre.
Det är som ett litet företag, vi kan kalla det Familjen AB. Verksamhetsbeskrivningen för Familjen AB är ungefär ” Familjen AB har inget långsiktigt vinstkrav, men får inte gå med underskott under längre tid än 3 månader. Syftet med verksamheten är att bedriva barnuppfostran, utveckla individerna i Familjen AB och skapa förutsättningar för välmående och glädje. Familjen AB skall också verka för att förvalta arvet från tidigare generationer, underhålla och förstärka sociala nätverk samt därmed förenlig verksamhet.”.
Rent organisatoriskt så utövar vi delat ledarskap. Precis som miljöpartiet, genus-korrekt med en man och en kvinna, och utåt sett helt demokratiskt. Vi har i och för sig inte blivit valda demokratiskt, det har faktiskt kommit en del kritik i den frågan, men det funkar ändå hyggligt med de anställda (pojke 4 år, flicka 7 år). Jag chefar ju emellanåt i byggbranschen och har praktiserat någon form av delat ledarskap, men alltid med en viss hierarki. I militären kallas det befälsordning. Men inte hemma, nänä, där är det två jämnstarka chefer.
Svagheterna i denna typ av organisation utnyttjas skamlöst av de anställda. Idag när vi handlat mat så hade sjuåringen köpt en paket gräddbullar. För egna pengar. Hon frågade i bilen: ”Pappa, kan vi få äta en gräddbulle i bilen?”
Jag tvekade, övervägde sockerproblemet kontra tjat och gnäll, funderade över verksamhetsbeskrivningen (barnuppfostran?) Jag är en svag människa och jag gav med mig nästan direkt. Tre minuter och en gräddbulle senare börjar hon om: ”Pappa, kan vi få en gräddbulle till?”
Nu är det stopp: ”Nej, det blir inget med det!” säger jag då.
Då utnyttjar hon lömskt svagheterna i ledarskapet i Familjen AB: ”Mamma brukar låta oss äta tre stycken gräddbullar i bilen”. Den för stunden icke närvarande mamman har alltså sanktionerat tre gräddbullar per bilresa, samma mamma är på exakt samma nivå i befälsordningen som jag, så nu är det bekymmer i ledarskapet. Hur löser Miljöpartiet sådana gräddbulle-problem?
Att barn ställer sina föräldrar mot varandra i olika situationer är vanligt och förhoppningsvis ganska lätthanterligt inom respektive familj. Om ett riktigt företag (eller för all del byggprojekt) har en oklar och alltför platt organisation så finns risken att små söta problem på sjuårsnivån växer till riktiga vuxenproblem.
Sync Blog 