Jag jobbade sent måndag kväll, blev onödigt sen hem tisdag kväll och fick stanna över på jobbet onsdag kväll. Sambon blev besviken och jag blev trött. Däckade i soffan på onsdag kväll, mätt på dåligt-samvete-pizzan och utan att knappt ens ha träffat barnen på tre dygn.

Torsdag eftermiddag sitter jag på kontoret och funderar på vad jag skall göra. Vi har precis fått ett par dystra besked om två stora projekt som vi räknat in som våra inte blir av. Det ena stannar helt, det kan poppa upp igen men ingen vet när. Det andra har vi suktat efter i flera år men kommer nu när det väl kommer igång bara kräva en pytteliten insats av Sync. Våren ser genast mycket dystrare ut i kalendern. Tråkigt.

Så torsdag eftermiddag åker jag hem i tid. Jag ringer när jag börjar närma mig. Klockan är 17.15 när jag glad i hågen känner vittring av lite umgänge med barn och sambo. Åttaåring svarar i telefon, aningen ointresserad, och när jag säger att jag är på gång så frågar hon:
– Varför kommer du hem så tidigt?

En annan gång frågade hon när jag direkt efter middan hemma satte mig med datorn i knät och knattrade igång:
– Varför kommer du hem innan du jobbat färdigt ?

Bägge frågorna svider lika mycket.

——

Jag jobbar mycket, har alltid gjort det. En god vän, som för övrigt jobbat som anställd på ett och samma arkitektkontor sen vi gick ur skolan för tjugo år sen och varit ordentligt pappaledig i månader med bägge barnen, sa en gång när jag kört igång min firma och jobbade all vaken tid:
– Kan man inte klara sig på att jobba åtta timmar om dan som egenföretagare så skall man inte ha firma.

Det var typ tolv år sedan. Jag fattar trögt ibland.

——

En väldig klok grävmaskinist sa en grej en gång till mig. Jag hade precis ondgjort mig över att han skulle åka till Thailand när vi hade som mest att göra. Han svar på det var:
– Man skall passa på att vara ledig när det finns att göra, när det är dåligt med jobb har du inte ro att vara ledig.

Så. Det inget ledigt på ett tag då. Inte förrän orderboken är full igen. 🙂

——