Fredrik på Byggvärlden bloggar om ackordssystemet och dess brister. Han är ganska väl insatt i frågan, tror jag, trots att han är journalist (jmf Ferdinands mamma på julafton). Han är skeptisk.

Tyvärr får jag hålla med, det hade varit roligare om vi någon gång var mer oense. Möjligtvis har Calle Fridén mer åsikter i ämnet som går tvärs emot Fredriks analys, jag vet inte.

Jag har själv inte behövt hantera det i praktiken någon gång. För länge sen, när jag jobbade på stora byggbolaget, så skötte platschefen och lagbasen förhandlingarna. Bägge uppbackade av varsin ombudsman. Det jag fick höra var snacket inför och efter förhandlingen. Gubbarna som luftade sina förhoppningar, utfallet och sen gnället att det inte blev mer.

När jag hade egen firma var det aldrig tal om ackordslön, de gubbarna var glada att jag överhuvudtaget kunde betala lön. Vi hade ambitioner att hade ett eget system som kopplades till det gemensamma resultatet och som gav alla i företaget en extra bonus. Jag vet att Dipart är innen på likande tankar. Det är en fin tanke och i all välmening man försöker men det är inte helt enkelt att genomföra i praktiken.

Trots att jag har kryssat förbi ackorden för egen del så har jag ändå fått ganska god insyn i det. Det verkar som det är ungefär samma idag som det var 1989. Fredrik pekar på några av bristerna, till exempel attt det kan stöta ut de svagaste ur ackordslaget. Gubbar som inte producerar ett mätbart resultat får inte vara med de tuffa killarna. Jag fick själv se på ganska nära håll hur olika platschefers agerande i förhandlingen var mer avgörande än gubbarnas verkliga prestation. Det finns säkert bra undersökningar att googla fram, men det torde vara klart att löneglidningen är påtaglig i goda tider med hjälp av ackorden.

—–

Nu måste jag jobba en stund men kommer ägna lite tankekraft att försöka argumentera mot Fredrik.
Bara för att 🙂

Återkommer.

—–