Ny Teknik skrev häromdagen om efterdyningarna i fallet med Hälsans Hus i Ystad. Kåken rasade en natt, ganska överraskande och säkert ovälkommet för alla inblandade. Lyckligtvis kom ingen människa till skada. Det kunde varit väldigt mycket värre om huset tagits i drift och raset skett med personal och besökare på plats. Hemska tanke.

NyT citerar Carl-Johan Johansson på SP, Sveriges tekniska forskningsinstitut, som gjort en utredning på uppdrag av Statens haverikommission:

– Alla har berömt sig för att ha väldigt fina kvalitetssystem. Men det visar sig att de inte är värda så mycket. Det är mest papper och snack, säger Carl-Johan Johansson.

Som besiktningsman, certifierad kontrollansvarig och mångårig byggare i alla dess former borde jag naturligtvis vara förfärad och säga att det där är ett undantag. Men det är det inte, inte vad gäller formalian i kontrollen. Dock så är det ytterst sällan vi får den här typen av svåra olyckor vilket trots allt tyder på att vi bygger bra hus generellt sett. 

Jag har gjort en del försök att göra mig rolig över vår egenkontroll både här och där. Det är egentligen inte så skoj. Jag kan tänka mig hur jobbigt de inblandade människorna har haft efter det här. Konstruktören, platschefen på PEAB, den kvalitetsansvarige, chefens chef som bär ansvaret, de som monterat huset och sagt att något var fel men inte hörsammats.  Det är inte skoj för någon av dem.

Jag är själv inte något föredöme vad gäller att vare sig göra eller fylla i egenkontroll, så jag kan inte slå mig för bröstet här. Men jag tror mig ha fattat att den som kan utveckla, implementera och underhålla ett kvalitetssystem som de anställda faktiskt ser som ett nyttigt verktyg, den vinner matchen. Allt annat blir en administrativ börda som görs pliktskyldigt i sista stund.