Vi säger en sak och gör en annan

Jag tycker det är trist när bloggare inleder med att ursäkta sig att de inte uppdaterar sig tillräckligt. Vi släpper det.  Man har ju krav på sig och så, visst, men det kan man faktiskt hålla för sig själv. Tycker jag.

Nej, annars? Jorå.

Det är mycket om arbetsmiljö nu. Byggvärlden kör hårt. BI likaså. Till och med så har åklagare Sven-Erik Alhem uttalat sig. Man kräver nollvision. Svårt att säga emot. Varför skulle någon göra det efter tre dödsolyckor bara i maj 2011?

Jag tillhör ju annars dem som brukar kontra när jag tycker det blir för negativt i media om byggbranschen. Jag försöker vända på kuttingen och visa att vi är ganska bra, att vi menar väl men misslyckas med en del saker. Det synsättet funkar dåligt när det gäller döda kamrater, eller för den sakens skulle risken att någon mer dör.

För ett litet tag sen så satt jag med två chefer på ett mellanstort bolag och pratade ledningssystem och hur man skall jobba i framtiden. Det vi återkom till hela tiden var att man har bra system, man vet hur det borde göras och man har avsikten att vara precis så duktig som man egentligen kan vara. I teorin. Ändå gör man inte så. Eller rättare sagt vi, för det gäller många av oss. Vi säger en sak och gör en annan.

Dyrbara kvalitetssystem och dyrbara företagspolicys blir ju helt meningslösa om de inte används. Arbetsmiljöplanen gör bara nytta som pappersåtervinning om den inte används på rätt sätt. Ett meningslöst dokument. Vi säger en sak och gör en annan.

Den tysta minut som utlystes häromveckan och säkert också respekterades på många håll kan tjäna som exempel. Jag hittade ett inlägg från en kille på JM som beskrev hur arbetsledningen ryckte på axlarna åt ett riskfyllt jobb samma dag som högste chefen uppmanade alla till en tyst minut. Vi säger en sak och gör en annan.

—–

Artiklar i Byggvärlden med begränsad livslängd och blogginlägg som försvinner i rymden kommer inte förändra, möjligen påverka pyttelite. Gott så, men det räcker ju inte.

Det som behövs är att vi tar det på allvar, att vi gör arbetsberedningar som alltid inkluderar riskanalyser, att vi alla följer de regler vi själva satt upp.

Typ så. Vi kan bättre.

—–

Byggbodar, ett favoritämne för Sync!

Rotpartnern har gjort inlägg om byggbodar, energi och beställarnas möjlighet att påverka. Intressant

Energitänket är för min del relativt nytt, men samtidigt skrämmande i sin enkelhet att vi gör åt så mycket energi i onödan. På en promenad från vårt projekt i Gårda till city i GBG så passerar jag följande bodetableringar. Det plus en joker från ett projekt i Frölunda. Tänk vilken besparing för Planeten Jorden det kan bli bara på dem.

Jag har en annan infallsvinkel på detta också. Det är att vi har chans att skapa bra förutsättningar på byggena redan när vi planerar etablering av bodar och platskontor. Jag kan säga att det många gånger är avgörande för hur det fungerar i övrigt på arbetsplatsen. Man sätter nivån på hela projektet vad gäller arbetsmiljö, rutiner, ordning och reda.

Ett väl fungerande platskontor är en plats med bra plats att jobba enskilt, hålla möten, stå runt ett ritningsbord, fika (platschefer och arbetsledare är också människor) och en mötesplats för alla i projektet där information utbytes på ett vettigt sätt. Ett dåligt fungerande platskontor är ungefär tvärtom.

När det gäller manskapet är min favoritvariant den där man har en stormatsal där samtliga på bygget sitter, ordentliga möjligheter att förvara och värma mat, gärna en diskmaskin. När det är större ombyggnadsprojekt så kan vi ibland få till detta inne i huset istället för i byggbodar, om man har tur så finns lokaler i intilliggande kåkar.

Platskontoret och matplatsen hör ihop, de skall vara nära emellan. Lite gosigt så där.

Alla byggen är lite olika, förutsättningarna varierar. Men det är alltid lika viktigt att planera etableringen i tidigt skede. Fredriks tankar om att vi som är projektledare kan påverka energiåtgång är helt rätt, men vi kan och skall (Bas-P) se till att det finns bra arbetsmiljö för såväl snickare som murare och annat löst folk (a.k.a. arbetsledare och platschefer).

Planering och förberedelser alltså. Snart så skall vi prova det inom övriga delar av byggandet. Kan bli banbrytande 🙂

—–

Rotpartnerns inlägg finns här.

—–

Tjejer kör bättre än höns.

När jag var liten så kunde man se den dekalen på vissa riktigt coola Volvoraggarbilar på landsbygden.

Tjejer kör bättre än höns?

Män kör som höns. Ryckigt och och lite nervöst, rädda att komma sist fram.
Tjejer kör alltså lite bättre? Än oss.

Bevis? Se nedan

—–

Jag är ganska stor. Relativt till medelsvensken vill säga. Det är jag som står och poserar så fint, två meter lång med hjälmen på huvudet. Hjullastaren på bilden här under är också stor, typ åtta meter hög. Den är stor relativt till ungefär vad som helst. Gäller även i Norrland.

Sync har ibland lite jobb uppe i norraste Norrland. När vi var där en gång passade vi på att besöka dagbrottet i Aitik. Där finns det coolaste man kan tänka sig i maskinväg. Hjullastaren som var inne på service i verkstaden och riktiga monstertruckar på 220 ton. På bilden ser det kanske inte så imponerande ut, men hjulen är 4 meter höga och truckarna kan ta mer last än 15 vanliga lastbilar.

När vi åkte runt i, som det kändes då, en pyttepytteliten turistbuss nere i stenbrottet så berättade chauffören att det var rätt många tjejer som körde de här dumprarna. Tjejerna var bättre förare, körde skonsamare med mindre slitage på grejorna och med färre olyckor. Där ser man.

Nu är det inte bara i Norrland man har stora maskiner. Det finns ju även i Göteborg. Förstås.

Under en period i mitt yrkesliv så byggde jag mycket i Göteborgs Hamn. Där finns det också monster. Grensletruckar som staplar containrar i tre våningar under sina gigantiska ben. Teleskoptruckar som är sex meter breda och lätt bollar med en container på 30 ton. Även där är kvinnliga förare välkomna och uppskattade, men få.

—–

Nu är jag inte så över sig förtjust i att någons kön/nationalitet/sexpartner skall vara vägledande för chansen till anställning. Jag tycker att den som bäst kör monstertruck skall köra monstertruck, vi andra kan göra något annat. Men jag tycker det är ganska roligt när tjejer gör utför traditionellt manliga jobb bättre än traditionellt manliga män.

Under min tid i byggbranschen har jag träffat få kvinnor som brutit sig in i den manliga domänen – bygget. Vi gjorde ett tappert försök och fick till det rätt bra i ett projekt, men det var kanske också den enda gången. Det finns lite att jobba med i vår bransch, det är inte bara antalet kvinnor per kvadratmeter, vi kan justera vår jargong, tagga ner lite på machostämningen och hoppas på att åtminstone en Anton Hysén vågar kliva fram och konstatera att bögar också kan snickra.

Så jag kan bli lite less när man läser en artikelserie i DN  med namnet ” MANNEN – VINNARE ELLER FÖRLORARE?”. Artikeln med rubriken ”Gubbarna är mycket mer macho” handlar om elever som är på väg in i branschen och som redan fått med sig en god portion gammeldags attityd. Suck.

Imorgon: Atmosfären i männens omklädningsrum”
(spänningen är olidlig)

—–

Tystnad för stupade kamrater

De senaste åren har det stupat en i månaden.

Har inte koll på statistiken men jag har jobbat i 22 år. Jag har betett mig som en stolle i många fall, dessutom som ansvarig för min egen och andras säkerhet ganska ofta. Under den tiden har det alltså sannolikt dött minst 250 personer i den svenska byggbranschen. Människor som rört sig i samma arbetsmiljö som jag.

250 människor som saknas  av tusentals arbetskamrater.
250 pojkar och flickor, män och kvinnor, pappor och mammor, söner och döttrar som lämnat ett hål i hjärtat på familjer.
250 arbetare som dött på grund av någons slarv, någons försummelse, någons okunskap eller bara vanlig jävla grym och skoningslös otur.

I så fall – Hur många har blivit svårt skadade? Hur många tusen?

—–

Dödsolyckorna är alltid djupt tragiska oavsett vad som orsakat olyckan. Men det finns mer otäckheter. De smygande skadorna som inte märks förrän de är försent. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat den generationen som använde lösningsmedel mer flitigt, jag träffade en man en gång som ursäktade sitt påtagligt sluddriga tal med att han jobbat med plast hela sitt liv. Det var faktiskt svårt att höra vad han sa.

På ett bygg för länge sen lärde jag känna en av de där människorna som som märks, en sån som hörs och syns. Han var i många stycken burdus men alltid trevlig, vårdslös med sig själv. Han bar välförtjänt smeknamnet Bullret. Han var nyss fyllda femtio år och hade slitit hårt på axlar och leder. Doktorn hade sagt att han skulle undvika vibrerande verktyg. Han var 50+, inte särskilt lämpad för kontorsgöromål, betongarbetare sen tonåren och med rådet att undvika vibrerande verktyg (vibrerande verktyg är själva huvudingrediensen i betongarbete). Han sket i doktors ord och körde på ända in i kaklet. Några år senare träffade jag honom, sjukskriven sen länge, mer lågmäld, väldigt sorgsen. Han berättade att han försökte fixa lite hemma men han kunde inte lyfta armarna över axelhöjd tillräckligt länge för att montera en gipsskiva.

Bloggkollegan Rotpartnern hade ett inlägg för ett tag sen där han noterade att en av de största riskerna är dammet. Dammet på byggena som innehåller kvarts och annat skit som sätter sig i lungorna. För ett par år sen kom de en våtrumsskiva som skulle vara jättebra men som vissa fick näsblod av när skivan bearbetades. Så länge jag har jobbat har det sagts att mineralullen kommer vara hälsovådlig så fort det finns en bättre alternativ. Det är inte bara asbest som fastnar i flimmerhåren.

—–

Fredrik på Byggvärlden och många andra försöker lyfta arbetsmiljöfrågorna. Som positivitetskonsult brukar jag kontra med att vi är ganska bra på att göra arbetsmiljöplaner och sånt numera. Han synar bluffen och skriver att han och hans skrivande kollegor nästan dagligen ser slarv med säkerheten när det besöker olika byggen.

Jag tror så här. Vi kan inte planera bort all världen otur, vi kommer alltid ligga lite efter i kunskap om långsiktiga effekter på hälsan av nya byggmaterial och inget kan rädda oss om vi räknar fel på ytterligare en stålbalk.

Det vi kan göra på bygget är att vara duktiga på att planera och göra riktigt bra arbetsberedningar, vi skall väva in arbetsmiljötänket i varje litet moment. Sen skall platschefen se till att det man jobbar som man sagt. Lagbasen skall föregå med gott exempel, arbetskamraterna skall säga till när kollegan slarvar eller glömmer. Platschefens chef skall höja ribban, lika viktigt som att platschefen skall göra sin ekonomiska prognos så skall Chefens chef själv förvissa sig om att bygget sköte arbetsmiljön.

—–

Den driftige Calle Fridén som tidigare bloggade under rubriken Utsikt från ett tak har tillsammans med ett par kompisar organiserat en manifestation för våra döda kamrater. En tyst minut i morgon onsdagen den 8 juni kl 12.00. De har ett Facebook-event som i skrivande stund har 15 391 personer som deltagare, klicka här och kolla.

Jag kommer också vara tyst. Alldeles för mig själv sittandes i bilen.

Jag håller en tyst minut inte bara för dem som dött nyligen och inte bara för den unge man jag såg dö på ett bygge utan också för dem som dör långsamt, plågsamt och ensamt.

—–

Hängtrauma

Byggvärlden skriver om något som varit på tapeten på Sync Blog senaste dagarna.

Det var när jag gjorde ett inlägg om att ställningsbyggare använde sele och lina som GJ kom igång och började förklara problemet mer ingående.

Där jag kände mig lite nöjd att vi blivit bättre har vi nu en annan risk istället – hängtrauma. Blodet stoppas i ljumskarna och man kan dö på ett par minuter.

Livet är hårt. Alternativet är å andra sidan sannolikt hårdare. Oklar uppfattning om det.

Byggvärldens artikel här.

—–

För övrigt önskar jag en god helg och gärna fokus på ett helt annat häng 🙂

—–

Med livet som insats

Ja, man kan tro det att vi i byggbranschen jobbar med döden inpå knuten. I alla fall om man läser om olyckorna som sker.

Det har faktiskt ändå hänt en del i arbetsmiljöarbetet och säkerhetstänkte på byggena de sista åren. Till exempel med ställningsbyggande som annars skedde till stor del med livet som insats.

Killen på bilden befinner sig 12 över marken och utför ett livsfarligt arbete. Han gör det på ett bygge där jag är projektledare och där jag gjort arbetsmiljöplanen och kontrollplan  för BAS-P. Min insats i det handlar om 12 minuters jobb vid datorn och handlar om att  döpa om ett par dokument och anpassa dem till det nya projektet.

Jag vill inte säga att det är rutin men jag kan uppfylla det som  är formellt rätt utan att ägna så speciellt mycket tid åt det, så långt. Jag skickar över mina underlag till entreprenören (BAS-U), sen är nästa steg hans ansvar, det att faktiskt se de särskilda risker som finns och hitta ett sätt att hantera dem. Så gör vi hela tiden. Där kan vi bli mycket bättre, att se, kommentera, fråga, analysera. Jag har den absoluta uppfattningen att de som skall utföra jobbet själva skall lägga sista handen vid arbetsberedningen.

—–

Killen på bilden bygger ställningar. Det är ett yrke där det tidigare varit en merit att ha suttit i fängelse, käkar anabola eller åtminstone ha en vältatuerad nacke och en supermanattityd. Tuffa killar alltså. Där har det skett en förändring på bara några år.

Nu ställs det krav på dem som bygger ställning. Nu har de hjälm och säkerhetssele på sig. Nu har de en lina som krokar fast och fångar dem om de faller.

—–

Nu ramlar han inte 12 meter rakt ner i asfalten och blir en våt fläck om han ändå tar ett felsteg. Nu blir han istället hängande i linan och hans kompisar kan få chansen att hala in honom och garva åt att han överlevde.

Det är en skillnad till det bättre.

—–

Skärpning, Sync!

Ja, medans seriösa byggbloggare vi prata allvar så har Syncs bloggande fokuserat på en dassholk i flera dar. Det här går inte. Skärpning!

Vi kan konstatera att det kan kosta 15 000 kr att byta från golvstående till vägghängd, inbyggd WC i tillvalsskedet. Gör man valet redan i projekteringsskedet så gissar Syncs expertpanel på en kostnad runt 10 000 kr. Nog om det.

—–

Mats på Byggbloggarna tar upp ett stort problem – ”Erfarenhetsåterföring är inte lönsamt”.

Så är det ju. Erfarenhetsåterföring lönar sig inte i projektet du just håller på med. Inte nu i stunden. Vinsten kommer nästa gång du gör något likadant. Jag kan citera mig själv ur ett mail jag skrev igår apropå en gynnare som inte ser längre än näsan räcker:

”När jag jobbade på XXX så hade vi konferens. Vår avdelningschef stod och hamrade in att vi måste måste måste måste tjäna 10%. Det var det viktgaste målet.
Jag räckte upp handen och sänkte hela han föreläsning med – ”man måste få nästa jobb, får man det så är ok att tjäna 8%””

Budskapet är att vi måste använda någon eller några  procent till att grunda för nästa jobb, för nya kunder eller för att behålla de man redan har. På bekostnad av projektvinsten.

—–

Fredrik på Byggvärlden tar upp ett större problem. Han har med rätta reagerat på de sorgliga olyckor som hänt senaste veckorna. Hans artikel om företaget Botrygg har fått igång Michael Cocozza. Igen. Han har ju varit igång tidigare när han känt sig orättfärdigt påhoppad av sossemaffian (a.k.a. Calle Fridén). Svårt att avgöra om han har rätt utan att veta hela bakgrunden sättet Cocozza resonerar och debatterar på gör det lite svårt att känna någon sympati. Det är synd för vi behöver företag som kan visa att funkar att bygga med hög kvalitet och bra arbetsmiljö även med personal som kommer från andra länder.

Mer allvarligt är att snacket på Fredriks blogg och kommentarerna till artikeln kantrar till att bli sandlådekrig om vem som är dummast, vem som började och vilka andra som också är lika dumma. Nu är ju inte konflikthantering av dagisbarn min grej så jag lämnar det.

Det djupt tragiska är att många människor förlorat en anhörig, att arbetare mist sitt liv och att det finns medarbetare som är märkta för livet. När jag skrev mina första blogginlägg i december 2008 så handlade ett av de första om den sådan dödsolycka. En av kollegorna jag hade då, 1990, jobbar med mig på Sync idag. Två av snickare som var på bygget då blev senare mina anställda under flera år och är nu indirekt inhyrda av oss på en arbetsplats. Vi pratade om den förlorade Daniel senast i fredags.

—–

Fredrik och andra, Byggnads senast idag, kräver att något görs, att vi börja prata om det. Jag har svårt att formulera en vettig åsikt där, det är lätt att skrika att något måste göras men svart att säga vad som skall göras. Vi pratar om det, vi gör arbetsmiljöplaner och vi tänker på det.

Men. Det vilar tungt på entreprenörerna att göra bättre arbetsberedningar (NCC tappade betongpelare – 1 död), det vilar ett tungt på konstruktörerna att hålla koll på sin dimensionering (Skanska på Ådalsbanan – 2 döda), det vilar tungt på bilisterna att ge fan i att köra för fort förbi vägarbeten (Hur många är det?). Alla kan göra bättre.

Sen kanske jag är cynisk men tyvärr kan vi  planera bort otur. Jag hatar tanken på att det kan hända när som helst igen.

—–

Glad Påsk, samhällsbyggare!

Det går på sparlåga idag med samhällsbyggandet. Jag och kollegan har undvikit jobba och i stället möblerat om på kontoret, lämnat möbler, hämtat andra. Nu har vi varsin soffa också att bre ut oss i.

När kollegan åkte iväg så tog jag en tupplur. Det är ju ändå påsk och faktiskt ledigt.

Ha det gott i helgen 🙂

—–

På förekommen anledning

 

Nu pulverizaţi în caseta de spate spaţierea

 

Nepurkškite į nugarą langelyje tarpai

 

Nie należy rozpylać w plecy polu Odstępy

 

Не распылять воду на заднем окне интервал

 

No rociar agua en la caja posterior separación

 

Ne permetezzen vizet a hátsó doboz távolság

 

Spola ej vatten i eldosor

 

(Slut på meddelandet)

—–