Skärpning, Sync!

Ja, medans seriösa byggbloggare vi prata allvar så har Syncs bloggande fokuserat på en dassholk i flera dar. Det här går inte. Skärpning!

Vi kan konstatera att det kan kosta 15 000 kr att byta från golvstående till vägghängd, inbyggd WC i tillvalsskedet. Gör man valet redan i projekteringsskedet så gissar Syncs expertpanel på en kostnad runt 10 000 kr. Nog om det.

—–

Mats på Byggbloggarna tar upp ett stort problem – ”Erfarenhetsåterföring är inte lönsamt”.

Så är det ju. Erfarenhetsåterföring lönar sig inte i projektet du just håller på med. Inte nu i stunden. Vinsten kommer nästa gång du gör något likadant. Jag kan citera mig själv ur ett mail jag skrev igår apropå en gynnare som inte ser längre än näsan räcker:

”När jag jobbade på XXX så hade vi konferens. Vår avdelningschef stod och hamrade in att vi måste måste måste måste tjäna 10%. Det var det viktgaste målet.
Jag räckte upp handen och sänkte hela han föreläsning med – ”man måste få nästa jobb, får man det så är ok att tjäna 8%””

Budskapet är att vi måste använda någon eller några  procent till att grunda för nästa jobb, för nya kunder eller för att behålla de man redan har. På bekostnad av projektvinsten.

—–

Fredrik på Byggvärlden tar upp ett större problem. Han har med rätta reagerat på de sorgliga olyckor som hänt senaste veckorna. Hans artikel om företaget Botrygg har fått igång Michael Cocozza. Igen. Han har ju varit igång tidigare när han känt sig orättfärdigt påhoppad av sossemaffian (a.k.a. Calle Fridén). Svårt att avgöra om han har rätt utan att veta hela bakgrunden sättet Cocozza resonerar och debatterar på gör det lite svårt att känna någon sympati. Det är synd för vi behöver företag som kan visa att funkar att bygga med hög kvalitet och bra arbetsmiljö även med personal som kommer från andra länder.

Mer allvarligt är att snacket på Fredriks blogg och kommentarerna till artikeln kantrar till att bli sandlådekrig om vem som är dummast, vem som började och vilka andra som också är lika dumma. Nu är ju inte konflikthantering av dagisbarn min grej så jag lämnar det.

Det djupt tragiska är att många människor förlorat en anhörig, att arbetare mist sitt liv och att det finns medarbetare som är märkta för livet. När jag skrev mina första blogginlägg i december 2008 så handlade ett av de första om den sådan dödsolycka. En av kollegorna jag hade då, 1990, jobbar med mig på Sync idag. Två av snickare som var på bygget då blev senare mina anställda under flera år och är nu indirekt inhyrda av oss på en arbetsplats. Vi pratade om den förlorade Daniel senast i fredags.

—–

Fredrik och andra, Byggnads senast idag, kräver att något görs, att vi börja prata om det. Jag har svårt att formulera en vettig åsikt där, det är lätt att skrika att något måste göras men svart att säga vad som skall göras. Vi pratar om det, vi gör arbetsmiljöplaner och vi tänker på det.

Men. Det vilar tungt på entreprenörerna att göra bättre arbetsberedningar (NCC tappade betongpelare – 1 död), det vilar ett tungt på konstruktörerna att hålla koll på sin dimensionering (Skanska på Ådalsbanan – 2 döda), det vilar tungt på bilisterna att ge fan i att köra för fort förbi vägarbeten (Hur många är det?). Alla kan göra bättre.

Sen kanske jag är cynisk men tyvärr kan vi  planera bort otur. Jag hatar tanken på att det kan hända när som helst igen.

—–

Annonser

9 reaktioner på ”Skärpning, Sync!

  1. Visst vore det förmätet, av dig eller mig, att tro att vi har lösningen. Men det måste vara en prioriterad fråga. Hur kan var och en bidra till säkrare byggen? Tack för dagens bidrag!

    • Nej, vi kan inte släppa taget, inte sluta anstränga oss eller undvika att prata om det.

      Jag tror inte någon har den magiska formeln för att stoppa olyckorna helt. Man får vara riktigt religiös om man skall tro på nollvisionen.

      Jag landar inte riktigt i resonemanget. De dödsolyckor vi läser om kan ha hänt på exemplariskt skötta arbetsplatser där man gjort allt enligt boken men ändå förlorat en kamrat. Det sker samtidigt en mängd tillbud på andra mindre bra skötta men mer tursamma arbetsplatser. En dödsolycka eller allvarligt tillbud är inte per automatik slarv eller försummelse. Samtidigt är det solklart att det när det hänt en olycka så har något gått fel. Svåra grejer.

      När olyckan jag refererar till hände var jag fortfarande ung arbetsledare och en i mängden. Om det – hemska tanke – händer igen så är det förmodligen jag som står där jämte en präst och en polis och knackar på dörren hos en en intet ont anande änka med ett besked som raserar framtid gör barn föräldralösa. Jag vill inte det.

  2. Samtidigt om man lyckades ”grunda” i projektet innan så skapar det troligen tid i det nuvarande projektet att grunda för nästa projekt. Om man nu lyckas hamna i den goda cirkeln. Sett över tiden är det förmodligen inget som tar av vinsten, utan snarare tvärt om.

    Tyvärr sitter man ju oftast fast i något gamla projekt i början av de nya så det blir som mest att gå på möten. Sen när väl det gamla projektet är klart så ligger man efter i det nya.

    Annars är det nog så generellt så att ett välplanerat projekt är ett välstädat projekt, är ett arbetsmiljösäkert projekt, är ett trivsamt och roligt projekt, är ett projekt med få fel, är lönsamt projekt.

    Angående Cocozza tänker jag på en passage ur en intervju med honom:

    ————————————–

    Han bjuder på en tur i bilen runt i kvarteren. Fler gånger flygerbilen över vägbulor i gatan medan han gestikulerar åt höger och vänster för att visa vad vi just passerar. Är det fördomsfullt att undra om han tagit körkortet i Rom?

    — När man kör bil i Rom gäller helt andra regler än i Sverige, säger han och skrattar.

    I Rom gäller det att se till att man kommer först. Skaffa sig ett bra utgångsläge, ta plats, inta en vinnande position. Annars fastnar man i trafiken.

    Är det så du tänker som företagsledare?

    — Kanske, säger och förtydligar med en annan bild.

    — På morgonen när jag ska till jobbet är jag nog som en LHC-spelare som ska in på isen. Otroligt taggad och fokuserad. Jag känner publikens blickar på mig och jag vet att jag ska göra mitt yttersta.

    —————————————

    • Som sagt – Cocozza framstår inte som odelat sympatisk. Egentligen är det ju attraktiva drag att vara tävlingsinriktad och hårdför, men i arbetsmiljösammmanhang är det knappast en merit.

      Den första delen av din kommentar – det är ju så att vi ofta ständigt jagar, vi försöker släcka bränder och lösa det som är akut. Ser man det utifrån så beror det på att vi inte planerar, att vi är reaktiva istället för proaktiva, att vi helt enkelt inte har kommandot. Det kännetecknar ett bra projekt att man ligger i fas, inte två veckor efter.

      • Tyckte att det där stycket ger lite perspektiv på hur han for fram i det här fallet och även det tidigare.

        Om man är starkt tävlingsinriktad så är det nog lätt hänt att fokus hamnar på att försöka ”vinna” debatten till varje pris, snarare än att diskutera olika aspekter på själva sakfrågan.

        Kanske också lite utav en kulturkrock. I de kretsar där han uppväxt är det förmodligen mer accepterat att gapa och skrika på varandra och utdela mer eller mindre allvarliga hot, utan att för den skull sätta de i verket. Men det kanske är jag som har förutfattade meningar om den italienska folksjälen 😉

        Drog nästan lite på smilbanden när han direkt kontrade med ”det där anmäler jag!” när Byggvärlden konfronterade honom med uppgiften att kranen manipulerats för att kunna lyfta mer.

        Sen är det några magnituder större risk för missförstånd i en textbaserad diskussion. Mycket information i kroppspråk och tonläge som går förlorad och man ser inte heller hur meddebattörerna reagerar och kan anpassa sig lite efter det.

        Man ska nog överhuvudtaget inte skriva något när man är i affektion.

  3. Cocozza-polemiken har jag fört på vår sajt och jag har låtit honom få sista ordet för att kunna gå vidare och diskutera arbetsmiljö.
    Många arbetsplatser är säkert välplanerade men i stort sett varje gång någon journalist härifrån besöker ett bygge ser vi arbetare klänga omkring utan säkerhetsutrustning – ofta på ett direkt livsfarligt sätt. Jag har ingen aning om hur deras arbetsmiljöplaner ser ut men det kommer o- oavsett planen – till ett personligt ansvar. Man kan inte jobba på ett tak utan ställning eller annan skyddsutrustning. Till exempel. Så enkelt men ändå så svårt.

    • Så är det – den enskilde har ett ansvar för sig själv och sina kompisar. Samma ställningsfirma som tjänade som gott exempel här fick vi tillrättavisa för att kabinhaken inte användes i alla moment.

      Det är svårt. Den hämmar ett snabbt utförande, killen som monterar tjänar kanske några öre på ackordet om han hoppar över den detaljen?

      Det är svårt. Jag vet själv hur snabbt man blir självsäker. Första stunden på ett tak har man koll på kanten och risken att ramla ner. Efter en stund är det inget man ser, omdömet är avtrubbat och man går närmare utan att tänka sig för.

    • Han är den svenska byggbranschens dåliga andedräkt. Får vi till en starkare lagstiftning till vårt skydd borde den heta Lex Botrygg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s