Jag trodde jag mentalt var i framkant på bygglogistik och de problem som byggbranschen har med transporter och lyft. Artikeln i Byggvärlden den 1 juli gjorde gott slut på den villfarelsen. Tänk att gamla beprövade lösningar ständigt poppar upp som nytänkande, det tycker jag är roligt.
Nu skall jag fan köpa ett luftskepp! Jag vill ha ett eget. Nu.
Släng allt i samma container – det var modellen när jag började jobba på byggen 1989. Ett par år senare började det talas om sortering, och vi delade i brännbart och blandat. Nu skall man helst ha 5-6 fraktioner på arbetsplatsen. För ett par dar sen fick jag smäll på fingrarna för att jag inte drog av plasten på köttfärstråget och sorterade det som mjukplast. För Planeten Jorden är detta ett framsteg.
Vi hade workshops för ett nytt projekt våren 2008, där jag envist frågade om det är miljömässigt bäst att sortera byggavfall på arbetsplatsen. Min slutsats av diskussionen är – Nej, det är det inte.
Arbetsmiljömässigt så skall vi hantera rivningsmassor så lite som möjligt på bygget. Om man skickar iväg det som blandat avfall så sorteras det ändå, men på ett kanske mer rationellt sätt. Det töms på ett golv i en stor hall, där står en grävmaskin med gripklo och plockar isär vårt blandade skräp. Snyggt och prydligt sorteras trä, isolering och annat. Att bara hantera en fraktion på arbetsplatsen betyder färre transporter från bygget, det blir samma antal ton men färre resor med lastbil alltså.
Så kanske, men bara kanske, så är det bättre att slänga skiten i samma container. Igen. För miljöns skull.
Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.
Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.
Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.
Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.
Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.
En dag fick jag en idé, och just då hade jag också möjligheten att få genomföra den. Ibland har man flyt. Jag chefade då på ett stort bygge med mycket folk, många sköna människor som ansträngde sig och för att göra ett bra resultat (inte bara avseende pengar). Vi har ju den fördelen i byggbranschen att vi faktiskt kan få bygga saker ibland som blir bestående, vackra att se på och till och med betydelsefulla för människor.
Vi ville göra något för att tacka dem som finns där bakom. De där människorna, stora och små, som får höra om pappas eller mammas jobb hemma men aldrig direkt se det i verkligheten. Så vi skulle ha en familjedag. Det var själva idén.
Vi hade väl i och för sig redan bränt hela festkontot i projektet, så det fick vara en budgetvariant, korv och mos, kaffe och bulle och en rundvandring. En söndag i oktober (i konkurrens med Blåvitts guldmatch, hur dum får man bli?!) så öppnade vi dörrarna. Det var mer än uppskattat, minst sagt. Det var nästan rörande att se hur tuffa byggjobbare tog med sig sin gamla mor för att visa vad de gjorde på dagarna. Våra polska vänner verkade särskilt stolta att visa upp sin arbetsplats, och att få presentera sin käresta för beställaren och platschefen.
För att inte tala om alla glada barn förstås. Barnen sket nog i och för sig i det fina hantverket och de vackra lägenheterna så länge det fanns Festis och kanelbullar, godis och varmkorv. Men vi hade en barnteater som blev till klockren succé.
Jag har inte riktigt koll på vad en HR-chef gör, men kanske är det sånt här. Det skulle kunna kallas personalvård, men vi kallade det bara för en kul grej. Det kostade några tusen för kaffet med tilltugg, men kan också räknas som 0,004% av hela budgeten eller för den skull motsvarande att 80 man sitter 6 minuter för länge med kaffekoppen för att bygget är så trist. Teatern kostade väl några minuter till om jag minns rätt.
Hyfsad payoff-tid på den investeringen!
Scenen var en byggarbetsplats i ett gammalt hus med kulturhistoria och atmosfär inbyggt i väggarna. Vi skulle bygga bostadsrätter de luxe, och hade dragit ihop en osannolik samling karaktärer, entreprenörer och konstnärer till bygget. Arbetsledningen satt i möte på tisdagskvällen, beställaren var med. Rundvandring och notering av återstående aktiviteter var avklarad. Oro för tidspressen, frustration för att målaren inte kunde måla, för mycket folk på bygget, ständiga överraskningar (=dålig planering?) var temat för kvällen.
(Big fucking surprice)
Då sitter vi, 4-5 män i 30-50årsåldern, och pratar om blöjbyten och relationer, matlagning och resor, människor och roliga händelser. Vi känner varandra väl och är riktigt goda vänner, vi vet hur det är ställt hemma hos var och en. Vi ömmar för kollegan som enligt egen utsago är utsatt för svårartad PMS, men konstaterar att det sannolikt finns andra orsaker än hennes hormoner som gör att han får skäll emellanåt;)
Efter en stund skruvar jag på mig, som ansvarig känner jag att vi behöver koncentrera oss på annat. Jag säger att nu har vi snackat bort en och en halv timme på familjeterapi och skvaller.
Då säger vår kloke beställare: – ”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”
Det löste ju inga som helst problem, men kändes ändå lite bättre. Just då i alla fall.
Sync hade fest i julas, det var skojigt. Det var behövligt för hösten hade varit sorglig på många sätt. Våren har på sätt och vis varit lika bedrövlig men ändå lite ljusare, några har blivit arbetslösa, några har gått omkull, men i stort rullar det ändå. Det var snart ett halvår sedan kalaset, men den festen har uppenbarligen satt sina spår. Jag blev påmind om detta två gånger om i veckan som gick.
Först var det officiellt besked om kärlek. Betongpumpchefen gick hem från festen tillsammans en mina gamla tjejkompisar, och i veckan så outade de det som några av oss redan visste – de var officiellt ett par. Intressant fenomen att själva kungörelsen sker vi Facebook där man först får veta att det har en relation, för att nästan direkt få ny information att nu minsann också är ett par. Det gör ju oss skvallertanter arbetslösa – jag vet inte om jag gillar Facebook än.
Andra kopplingen till julmyset var när jag träffade målarbasen häromdagen. Det var egentligen inget roligt sammanhang, vi har en gemensam kund med svåra ekonomiska problem, men det stoppade inte den glade mannen från en fin historia. Målarn är väl sextio fyllda och hade nog tänkt lämna över till någon för ett tag sen, men jag tror att han hör till den sortens chef/ägare som ändå känner att han vill åka ner till firman halv sju varje dag. Förmodligen så sitter han där igenom denna lågkonjunkturen också, bara för att se till att det flyter.
Hursomhelst – han berättade att han i taxin hem från julkalaset åkte med en utländsk kvinna i sextioårsåldern, förmodligen driftig och duktig med egen rörelse. De satt och pratade om allt och inget, målarn berättade att han ägde en målarfirma med 40 anställda. Då utbrister hon ett stort grattis. Målarn försöker rätta till – ”Vet du inte att det är lågkonjunktur? Allting går åt helvete just nu”.
Taxichauffören hade svar på tal – ”ROT-bidraget, det är ju fantastiskt! Titta här, det står hus i långa rader!”. Taxin körde just igenom kvarteren hemma hos målarn, och allt han såg var villor och grannar. Taxichauffören så ett ROT-bidrag i varje kåk, åkte man förbi femtio hus så var det bidrag för 5 miljoner. Just waiting to happen, liksom.
Målarn blev så inspirerad av detta att han tryckte upp lite flygblad, och simsalabim, man fick bra med utfall och räddade arbetsbeläggningen över vintern.
Så är inte det fantastiskt – en taxichaffis, en kvinna med utländsk bakgrund och säkerligen inte den som haft det lättast av oss, hon ser det självklara som en rutinerad och klok företagare, svensk vit man, inte kopplar. Målarn fick energi och vi övriga fick något att tänka på.
Sync sätter nu igång planering för nästa fest – vi behöver mer kärlek och schyssta taxichaffisar som talar om hur vi går vidare. Håll utkik här!
1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.
Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.
Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.
Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.
Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?
Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort när yngsta brorsan hängde krok i arm över gavelspetsen för att fånga en fladdrande presenning. Han klev in på platskontoret och presenterade sig artigt, och vi hade en bra diskussion där vi bägge var överens om att jag hängde löst, att fängelse var en tänkbar påföljd för dylika brott och att jag i största allmänhet hade agerat idiotiskt. Vi saknade arbetsberedning, arbetsmiljöplan och framförallt omdöme. Det var skönt att få det utrett en gång för alla!
Det går inte en vecka utan att byggtidningarna har en artikel om skurkaktiga byggentreprenörer som slarvar med säkerheten. Förmodligen är ren och skär tur orsaken att byggbranschen inte tar livet av fler än den gör. Vid tillfället hade jag haft egen firma igång något år och hade en entreprenad för min tidigare arbetsgivare. Efter 10 års platschefande var det inte orutin som gjorde att jag lät människor sväva i livsfara. Jag hade bara lite mycket att göra. Eller…?
Nej, orsaken var nog snarare nonchalans och felprioritering från min sida. Men också att beställaren (kommunalt bolag) och min uppdragsgivare (mellanstor byggare) inte la någon vikt vid arbetsmiljöfrågor. Jag hade som platschef både utförande och kontroll på min lott och det funkar inte. Inte alltid. Kanske ibland, med lite tur.
Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.
På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.
Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.
Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)
Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:
Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.
För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.
Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.
Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.
Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.
Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.
Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar.
Sync Blog 