Kategoriarkiv: Anledningar att jobba i byggbranschen

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort när yngsta brorsan hängde krok i arm över gavelspetsen för att fånga en fladdrande presenning. Han klev in på platskontoret och presenterade sig artigt, och vi hade en bra diskussion där vi bägge var överens om att jag hängde löst, att fängelse var en tänkbar påföljd för dylika brott och att jag i största allmänhet hade agerat idiotiskt. Vi saknade arbetsberedning, arbetsmiljöplan och framförallt omdöme. Det var skönt att få det utrett en gång för alla!       

Det går inte en vecka utan att byggtidningarna har en artikel om skurkaktiga byggentreprenörer som slarvar med säkerheten. Förmodligen är ren och skär tur orsaken att byggbranschen inte tar livet av fler än den gör. Vid tillfället hade jag haft egen firma igång något år och hade en entreprenad för min tidigare arbetsgivare. Efter 10 års platschefande var det inte orutin som gjorde att jag lät människor sväva i livsfara. Jag hade bara lite mycket att göra. Eller…?

Nej, orsaken var nog snarare nonchalans och felprioritering från min sida. Men också att beställaren (kommunalt bolag) och min uppdragsgivare (mellanstor byggare) inte la någon vikt vid arbetsmiljöfrågor. Jag hade som platschef både utförande och kontroll på min lott och det funkar inte. Inte alltid. Kanske ibland, med lite tur. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

4 kommentarer

Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

26 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

2 kommentarer

Vi är personligt ansvariga – för varandra

För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.

Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.

Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.

Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.

Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.

Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

25 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Chefens chef har ansvaret för att chefen fungerar.

I början på karriären var jag arbetsledare på stora byggbolaget. 1991 byggde vi om ett kontorshus i Göteborg. Jobbet var taget i utförsbacken, helt säkert till för lågt pris och man hade dessutom kapat fyra månader på tidplanen i upphandlingsskedet. Vi körde två etappers ombyggnad. Arbetsförmedlingen var hyresgäst i huset och skulle flytta över så snart vi var klara med etapp 1. Chefen på Arbetsförmedlingen var en kvinna, kanske 50+, lite andfådd och stressad hela tiden. I samma etapp skulle också en avdelning från Skatteverket flytta in i nyombyggda lokaler. Chefen på Skattekontoret var en man, samma ålder, lugn och sympatisk.

När etapp 1 skulle tas i bruk så var det i vanlig ordning inte helt klart. Ventilationen var inte igång, och värmen funkade tveksamt bra. I april 1992 var det vinter i Göteborg och de nyinflyttade fick bara 16 plusgrader på sina fina kontor. Trots att man hade samma problem så hanterades detta helt olika på respektive våning. När skattechefen frågade om läget och fick svaret att lösningen är ”på gång” så lät han sig nöjas. Hans personal klagade inte, men undrade när det skulle fixa lite värme till dem, inte grinigt utan man bara undrade, liksom. Chefen på Arbetsförmedlingen rörde upp himmel och jord, man skulle ringa huvudskyddsombudet, kontoret skulle bli tvunget att stänga av arbetsmiljöskäl. Praktiskt taget alla på Arbetsförmedlingens kontor verkade anse den låga temperaturen som det allt annat överskuggande problemet, och inget arbete kunde utföras där.

Samma aprilmånad 1992 kom sommaren abrupt, och vi hade plötsligt 28 plusgrader på de nyinflyttade kontoren. Vi hade fortfarande ingen ventilation i ordning. Nu satt tjejerna i skattekontorets reception (tidigare klädda i täckjackor) avklädda till ner till anständighetens gräns, nu med en fläkt på disken. De var fortfarande lika glada men frågade oss om det inte löser sig snart (”på gång” funkade igen). På Arbetsförmedlingen var läget ungefär som förut, men nu 12 grader varmare. Den höga temperaturen gjorde att man inte kunde bedriva sin verksamhet, detta var en allvarlig störning. Huvudskyddsombud och hela köret, omigen.

 Jag har funderat på vad som egentligen skilde de olika kontoren åt, de hade exakt samma bekymmer, men de hanterade detta på helt olika sätt. Jag tror det beror på ledarskap och chefens attityd. Nu skall vi komma ihåg att just arbetsförmedling 1992 inte var speciellt kul. Det var 600 000 människor utan arbete, och inga arbeten att förmedla. Vi kan väl gissa att resurserna att hantera detta inte följde efterfrågan. Nu kanske inte skattekontoret heller hade så glada ”kunder” i sin verksamhet, det ligger liksom i sakens natur. Men de hade nog en normal arbetsbelastning, med ett jämt flöde att arbetsuppgifter. Alldeles nyligen läste jag att just Skatteverket ligger högt på poppis-listan när det gäller myndigheter. Arbetsförmedlingen ligger nästan sist. Sista platsen är för övrigt vikt på lång tid åt Försäkringskassan.

Så frågan är: Var det ledarskapet som skilde dem åt? Jag tror det är en del svaret, men inte hela. Chefen på Arbetsförmedlingen borde fått resurser och hjälp.

Chefens chef har ansvaret för att chefen får resurser och fungerar.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

24 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

6 kommentarer

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Var i hela världen…?

Sync har haft många idéer som inte genomförts. Det är förmodligen bra i vissa fall, men en av dem borde sjösatts när den föddes. Vi hade en stor arbetsplats och tänkte att vi skulle ha en världskarta på väggen i matsalen så att alla som jobbade på bygget kunde få markera var de kom ifrån.

Vi hade på det projektet fått en del nålar i Polen, en på Irland, en i Australien. Några nålar hade suttit i Kroatien och runt det området. Jag tror vi hade fått några i Sydamerika också. Vi hade naturligtvis haft ett bra gäng nålar i Göteborg och en märkligt stor mängd i Hällingsjö. En nål hade stolt stått där ensam i Skåne.

Vad hade vi nu haft för nytta av det här? Jag tror att det gett en skön känsla till dem som har sitt ursprung långt bort. Om man inte kan språket och prata med kompisarna på bygget, så kan man ju alltid peka på kartan. Och vi hade fått en tankeställare om spridningen på jordklotet om så bara bland oss 100 personer.

Sync’s baktankar är dessutom genomskinliga, vi hade naturligtvis krävt att få smaka på en god soppa från allas respektive hemtrakt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

4 kommentarer

Koka soppa på en spik

På ett projekt Sync ledde hade vi en tävling i soppkokning. Det gick till så att alla entreprenörer och konsulter som ville fick koka soppa till övriga på bygget. Man fick lägga max 800 kr, då skulle det räcka till soppa, bröd, smör och ost.

Målarfirman gjorde en fantastiskt god linssoppa, de slog dessutom budget med marginal, under 10 kr/portion. Den ene murarns fisksoppa vann, lite över budget, mycket god. Den andra murarn överskred budget med 400 %, frångick kravet på soppa. Han grillade femtio skivor fläskkarré, hade gjort poatissallad och köpt två lock riktig öl. Grillfest på taket dagen innan midsommar. Han blev diskad men uppskattad, kan man säga.

Vi kallade det tävling men var en enkel och billig aktivitet som blev mycket uppskattad på bygget. När någon skall koka soppa en fredagsförmiddag i lunch rummet blir det plötsligt en annan miljö i rummet. Det luktar gott och alla är nyfikna på vad det skall bli. Tråkningar och ifrågasättande hör till spelet. Belöningen kommer när 40 pers slickar tallrikarna, frågar efter mer och erkänner att de aldrig kunde tänka sig att du kunde laga något så gott.

Enkelt och gott.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören ställde frågan

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1998. Efter en, för min del, lyckad inspektion från Arbetsmiljöverket, så fick jag en bra kontakt med inspektören. Han tyckte bygget var i god ordning, men han jagade vår beställare med kravet att byta till 90-gips (det var 1998, barn – innan dess var gipsen 120 cm bred). Av någon märklig anledning så var det dyrare att bygga med 90-gips då, och projektledaren tyckte inte om ordet dyrare. Han förlorade den matchen mot AV.

Inspektören ifråga gick förbi platskontoret en kväll, förmodligen på väg till hockey i Scandinavium intill, han såg att jag satt kvar, knackade på och klev in. Vi snackade lite om allt möjligt, sen frågade han något som sitter och gnager i huvudet på mig 10 år efter.

”Hur är det med din arbetsmiljö, då?”

Jag hade aldrig tänkt den tanken, (att platschefer också har en arbetsmiljö att tänka på?).

Tre timmar efter att gubbarna gått hem, hålögt stirrande in i datorn och med högar av dåliga samveten på skrivbordet och i telefonsvararen, så var jag förmodligen rätt blek. Jag borde ju också varit på väg till hockeymatch eller hemma med mina barn (just då fanns inte mina barn, men jag kunde ju varit hemma och gjort barn:)).

Tyvärr är jag genetiskt felkodad när det gäller kvällsarbete, men har bättrat mig enligt en väldigt partisk bedömare. Barnen blev ju till till slut och jag är mycket mera hemma. Även mentalt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

1996 – 3 timmar om dagen (nu lite mindre)

Peter och ByggBlasket har kommit till insikt i frågan om mobiltelefon och tillgänglighetskravet för projektledare.

Jag hade specificerad räkning på min mobil förr i tiden. Det kom en faktura på 12-14 sidor med mängder av rader. En månad hade jag 30 timmars betald tid på en månad, 1,5 timme per arbetsdag! Matematikern började räkna – få se nu, om det ringer lika mycket in också så är det dubblat, snittlängden på samtalen mindre än tre minuter – det ger sextio samtal om dagen.

Vid denna tiden hade jag jobb på tre olika byggarbetsplatser samtidigt, och kände att jag ständigt snackade med någon på en annan plats än den jag själv var på, istället för att ägna mig åt det bygget. Jag kunde med andra ord ha suttit på ett mysigt café mittemellan byggena och skött mitt jobb lika bra/dåligt därifrån. Faktum är att en solstol under ett parasoll i en annan del av världen möjligen gett ett bättre resultat, totalt sett. Tyvärr kommer man på sådant bra alltför långt efteråt. Synd.

Telefonen är en del av arbetet, men om man blir avbruten i tre minuter var tionde minut, hur skall man då kunna vara kreativ och effektiv med det som ligger på bordet framför en?

Jag har numera inte telefontid dygnet runt. Så om jag inte svarar kan det bero på att jag koncentrerar mig på något som jag tycker är viktigt. Telefonsvaren och SMS funkar fortfarande fint. Om jag inte ringer tillbaka på meddelanden är det bara på grund av dåligt samvete, eller …

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 december 2008

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

3 kommentarer

”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.