Företagare – ROT-avdraget är bra för dig

Sync ömmar för de små företagarna, F-skattarna, skuttarna. Vi känner många, jobbar med de flesta av dem, sorterar bort några ibland och nya kommer till. Vi brukar säga att vår största tillgång är telefonen. I telefonen har vi drygt tusen kontakter, jag vågar påstå att vi har en komplett uppsättning hantverkare ett par knapptryck bort.

Så vi gillar våra småföretagare. I vår bransch är det nästan alltid män. Män som ibland beter sig som pojkar, ibland som nästan vuxna, ganska sällan är de så vidare bra på själva företagandet. Att bli egenföretagare i byggbranschen är nog ganska sällan ett planerat karriärsteg, snarare en slump och en axelryckning. Utan att ha gjort en djupare research så kan jag avslöja att merparten av de här pojkarna satt längst bak i skolan och inte gärna ägnade rasterna och fritiden åt att plugga lite extra. Snarare så var det nog ett hormonstint fokus på tjejer, mopedtrimning och rökrutan.

Så om människor i allmänhet skjuter upp saker till sista stund, så toppar F-skattaren det lätt med att jobba som en tok, pruta med sig själv för att han själv tyckte det tog lång tid, skicka sina räkningar alldeles för sent och sluta svara i telefon när det sista lilla blir för jobbigt. Det är dessa pojkar som nu skall administrera ROT-avdraget. Hehe.

Problemet för våra kära kompisar som hellre väljer någon lättare form av tortyr än administrerar sina jobb är att om deras kunder skall kunna nyttja ROT-avdraget så måste det skötas rätt. Livet är hårt och orättvist – jag vet – men ibland måste man besegra monstren och tala snällt med sina spöken. Just ROT-avdraget är inget att vara rädd för.

Det skrivs en del på byggbloggar om ROT-avdraget, bl a annat här rot-avdrag.se där man kan läsa väldigt mycket om nackdelarna och riskerna men ganska lite om möjligheterna och fördelarna. Trygghetsvakten är mer resonerande men är lite inne på samma spår att det blir ett stort bekymmer för företagaren. Byggahus.se har konsumentperspektivet, det är bra. Byggahus-bloggen heter nästan likadant men är mer torrt informativt, lite som en uppslagsbok. Sync tar sitt ansvar och gör en svensk sommarsoppa på alltihop.

Jag skall vara helt tydlig – Sync tycker att ROT-avdraget är en kanonmöjlighet till sysselsättning. Det är dessutom ett ganska bra alternativ till svartjobb för bägge parter, åtminstone rent matematiskt. Potentialen i det är enorm, siffrorna blir gigantiska om man multiplicerar de som äger en del i en bostad med 50 000 kr. Låt vara att alla inte kan dra av hela beloppet och några kanske använder avdraget till annat som fönsterputsning och gräsklippning. Det blir ändå en väldigt stor hög med pengar.

När vi samlade våra närmsta så försökte vi plantera budskapet att det är kunden som har nyttan av ROT- avdraget, så  det är helt ok att ställa lite motkrav. Du kan begära en ersättning för extra administration och du kan faktiskt få pengarna fortare än du är van vid. Det hänger på din egen hantering, inget annat. Så vi avslutar dagens predikan med ett urklipp från vår info-kväll:

”Tips från coachen – Om ROT-avdrag skall tillämpas

  1. Skriv avtal inkl ROT-klausul, denna finns på www.bygg.org och det kommer snart att finnas fler branschanpassade på nätet.
  2. Begär kundens utdrag från Skatteverket på vad kunden har kvar att nyttja.
  3. Kräv vänligt men bestämt omgående betalning på kundens del av fakturan och skicka sen in blanketten till Skatteverket
    (och skriv rätt på fakturan…)”

ROT-en till mycket gott

Skrev nyss en kommentar på Tryggehtvakten men tyckte att den kan ju lika gärna stå på Syncbloggen, så jag citerar mig själv.

”Jag tyckte först att det här med fakturametoden var ett korkat förfarande som sätter hantverkaren i sämre läge, men har nu fattat bättre.

ROT-avdraget är en fantastisk möjlighet för hela branschen och de människor som äger sin bostad (orättvisan ligger snarare i att hyresgäster inte får del av detta). Det kan generera miljarder i omsättning på privatmarknaden, som sin tur spiller av på materialleverantörer och till och med på en stackars byggkonsult:)

Sköter hantverkaren sitt avtal med kunden rätt så behöver han inte ligga ute pengarna längre än normalt, kunden är den som får problem om inte avdraget går igenom. Risktagandet ekonomiskt är inte större än förut och administrationen är enkel. Om Skatteverket fixar sin hantering på utlovade 10 dagar så är detta en kanongrej.”

Bygg – helt enkelt! (SOU 2008:68)

Vi har ingen TV hemma (eller rättare sagt – vi har ingen TV-antenn så vi kan inte se Bolibompa och Sportspegeln och sånt men vi kan se på film). När detta kommer på tal med okända människor så ser man nästan hur vi tyst sorteras in i knäppgöksfacket. Sen undrar de nästan alltid vad vi gör istället. – Vad gör ni hela tiden?

Så är det, om man inte hänger tre-fyra timmar framför TV´n varje kväll så måste man ju göra något annat. Min sambo läser alla böcker som finns på Planeten Jorden (om hon inte fejsbåckar förstås), våra barn leker/bråkar/badar/spelardator/serpåDVD. Jag läser ibland Staten Offentliga Utredningar (SOU) på www.regeringen.se, där finns massa kul grejor. Ojojoj vad kul.

T ex Bygg – helt enkelt!” (SOU 2008:68) som är en riktig kioskvältare i min värld. Den kom för ett år sen och nu har jag orkat mig igenom innehållsförteckningen och sammanfattningen på 17 sidor. Bara 468 sidor till att plöja igenom.

Slutsatsen så här långt är att vi skall ha några titlar till bl a AA (arbetsansvarig), och så skall vi byta KA (kvalitetsansvarig) mot KA (kontrollansvarig). Dessa bägge personer skall vara certifierade. Same same but diffrent.

Man räknar hem allting också på ett enkelt sätt:

”Den nya AA-funktionen i vårt förslag innebär en marginell extra kostnad för de entreprenadföretag som ändå ser till att ha kunskaper om samhällets regelverk. En extra kostnad hör ihop med kravet på certifiering och blir då en administrativ kostnad.

Kostnaderna för utbildning och certifiering av AA och särskilt sakkunniga måste ställas mot de i princip omätbara samhällsekonomiska vinsterna i form av höjd kvalitet i byggandet.”

Fy fan va bra! Jag gillar ”…omätbara samhällsekonomiska vinsterna i form av höjd kvalitet…”. Samma gubbar skall utföra ungefär samma sak, fast lite nya benämningar, lite nya blanketter och rutiner, mera arbetsbelastning på våra kommunala tjänstemän. Logiken är klockren – här kommer det bli bättre kvalitet. Jajamän. Visst.

Om det mot förmodan är av intresse hos någon att få mer av detta så kan jag sammanfatta sammanfattningen en smula utförligare. Hör av dig i så fall.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

Avdelningsmöte 72 000 kr/st

För en tid sen så jobbade jag på stora konsultfirman, där fanns några som tyckte vi kunde bli mer konstruktiva när det gällde fakturering. T ex tyckte de att vi gott kunde ta betalt för tiden man reser från ett uppdrag, samtidigt som man debiterar den kund man är på väg till. Skitbra, man kan dubbelfakturera en timme när man sitter i bilen och ändå snacka med en tredje kund i telefon. Trots min bakgrund som byggentreprenör hade jag svårt för detta.

Ett annat knep som vi uppmanades att börja med, var att debitera tiden för vårt interna avdelningsmöte på kunden. Två timmar i månaden hade vi för allmän genomgång, fika och skvaller. I mitt tycke var det en viktig stund för sammanhållning och väsentlig om man skall agera någorlunda samstämmigt. Dessutom gillar jag både fika och skvaller.

Men jag gillar inte tanken på att debitera en kund för att jag mysa med mina kollegor och pimpla kaffe och lyssna på alla andras småbekymmer och stordåd. Min kund vill, om han betalar tiden, att jag jobbar med hans projekt. Om jag fått förtroendet att hålla i hundra miljoner i ett projekt – skall jag klå beställaren på tvåtusen extra i månaden då? Det jag skall granska hos entreprenörerna är bl a att beställaren betalar den tid som är nedlagd på plats – skall jag själv bluffa med min tid då?

Jag gjorde parallellen att om alla på det bygget jag hade för stunden skulle göra samma sak. Jämförelsen blir intressant, 80 man åker in till firman för att gå på internt möte, sen kommer de tillbaka och vill ändå ha betalt för tiden. Kostnad ~72 000 kr (per tillfälle!).

– Någon beställare som vill pynta för det, tror du?
Det kunde ingen av dem inte svara på.

Som vanligt alltså, ett litet vardagsbedrägeri för din egen vinning låter inte så farligt. Men när du förstorar det blir det otänkbart.

Sommarjobb i februari, senast mars

1995 jobbade jag på medelstora byggfirman. Vi räknade på ett jobb för ett kommunalt bolag. Det gällde en verkstadsbyggnad på 1 200 m2, totalentreprenad. Upphandlingen tog i vanlig ordning lång tid. Vi var kallade till förhandling nr 2 fredagen den 14 maj. Byggentreprenörer är normalt inte så glada i att sänka anbudet, men man kan ju alltid få in mer jobb för samma pris, så jag tror att vi lovade att göra lite mer av något. Då fick vi jobbet.

Nu till det som är så korkat. Enligt tidplan startade det här jobbet den 19 maj. Så efter förhandlingen som blev muntlig beställning så hade jag en lördag och en söndag för att förbereda uppstarten på den arbetsplatsen. Det gick naturligtvis inte, och vi tappade ett par veckor direkt. Slutdatum var det mer noga med, det var aldrig tal om att förlänga byggtiden.

Samma sak händer varje år och extra tydligt blir det om man jobbar för offentliga sektorn. I maj och början på juni tokjobbar man för att handla upp ombyggnad av skolor och daghem på sommarlovet. Byggstart efter skolavslutningen och klart den 19 augusti, om och om igen, år efter år. Vad kan den usla timingen bero på? Kan det vara så enkelt att man såsar med projekteringen?

Jag tror kommunen skulle få ett bättre ekonomiskt utfall och bättre kvalitet på sina projekt om de handlade upp sommarjobben i februari. Då är entreprenörerna inte bokade inför sommaren, och arbetena kan förberedas ordentligt. Det enda som behövs är att förfrågningsunderlaget blir klart i tid, ungefär 3 månader tidigare, varje år.

Spillprocent, svinn eller kompensation

Dags för en rolig historia. Lille Pelle kommer hem med en lapp från skolan. Rektorn meddelar att Pelle minsann stulit blyertspennor i skåpet i skolans förråd. Mamma blir arg och utbrister:

– Men Pelle, det förstår du väl att du inte får stjäla! Du är bättre uppfostrad än så, jag skäms över dig!

Hon hämtar andan och fortsätter:
– Om du behöver pennor och sånt kan ju jag ta det på jobbet. Det vet du.

Är det inte så? Vi uppfostrar våra barn att inte stjäla, men själva tycker vi det är ok att ta med lite pennor hem till barnen? En packe papper som var avsedd för kopieringsmaskinen passar också fint hemma. Ungarna producerar ju teckningar fortare än vi hinner packa ner alstren för långtidsförvaring i förrådet i källaren.

Är det någon skillnad på pennor och papper från kontoret jämfört med att ta med ett par gipsskivor hem från bygget, eller kanske en halv paket skruv som ändå blivit över? Är det värdet på stöldgodset som avgör om det är ok?

Skall det inte användas så känns det ju ok, men då skulle grejorna inte funnits där alls egentligen. När man köper material till ett bygge så lägger man till en spillprocent, en shithappens-faktor. Detta är ett litet annat problem, det hänger ihop med planering och förberedelser, det hinner vi inte med här.

Jag hade en väldigt klok chef på stora konsultbolaget som klippte av en diskussion om (i mitt tycke tveksamma) debiteringssätt. Han sa helt enkelt att alla löser det bäst på sitt sätt. Jag tror på det. De flesta har någon slags heder där man kan ta med lite papper från kontoret hem till barnen, om man vet att man faktiskt jobbade lite över utan att ta betalt en annan gång. Man har så att säga sitt eget mentala konto av tjänster och gentjänster med sin arbetsgivare. Frihet under ansvar, liksom.

Men om man inte kan räkna så bra, då kan det ju bli så att det blir för mycket grejor som åker med hem utan motsvarande gentjänst. Eller om det systematiskt funkar som en slags förtäckt lönereglering. Det är då det blir fel.

Kick-back – luttrade eller lurade beställare?

I byggbranschen så har installatörerna av någon anledning fått bygga upp ett märkligt rabattsystem. Man har prislistor för sitt material, därdet fulla  listpriset aldrig betalas av någon. Jag hade i min entreprenadfirma en tid en elektriker, vi fick som liten elkund mellan 20 och 80 % på elmaterial. Vi gjorde ett par jobb där vi köpte ventilationsrör, då fick vi 55 % rabatt direkt. Hade jag sagt att jag skulle bli rörläggare, så hade väl Ahlsell skickat ett rabattbrev på rörmaterial också.

Ibland hör man också om årsbonus, en bonus som bygger på årets inköp. Jag tror H&M och ICA-kort har något liknande för övrigt. Genom en bekant fick jag höra att en rörläggare med enskild firma hade fyllt huset med TV-apparater till barnen och sig själv med hjälp av årsbonusen. I de stora byggbolagen förekommer kanske sådana kickback-avtal fortfarande. Vad vet jag om det?

Anledningen till att vårt material blir så dyrt är nog inte att en enskild leverantör tjänar oanständigt mycket pengar, anledningen är att så många agenturer, grossister, leverantörer och andra brödtjuvar skall knapra lite till på kakan. Om man dessutom krånglar till det med bonussystem, kick-back och rabatter på 80 %, då är det väl självklart att en WC-stol kostar tre gånger så mycket hos oss som på Hornbach.

När man som byggentreprenör jobbar på löpande räkning, då redovisar man sin faktiska kostnad, lägger på sitt arvode och debiterar summan. När en installatör jobbar på löpande räkning debiterar han enligt en prislista som inte har något att göra med hans verkliga kostnad för materialet.

Egentligen kvittar det mig lika hur en entreprenör och hans leverantör har det sinsemellan. Men en beställare som köper bygg- och installationsarbeten på löpande räkning skall kunna förvänta sig att han (för det är oftast en han) får betala verklig självkostnad för materialet plus avtalat arvode.
Det borde vara en hederssak.

222 000 kr att krediteras på annat projekt

Efter en storbrand på 90-talet så var jag inlånad som dagkontrollant, uppdragsgivare var ett konsultföretag. När jag kom till platsen så hade saneringen pågått i några dagar och det var redan massor med folk inblandat. Säkert 40 man och det stod två stora mobilkranar med gripklor som plockade ner bråte från den inrasade takvåningen. Man körde tvåskift, från 07 till 22, varje dag. Beställare var ett försäkringsbolag och entreprenören var en av det större i landet.

Arbetet utfördes naturligtvis på löpande räkning, det var ganska naturligt. Avtalet som snabbt förhandlats gav rejäla timpengar och bra arvoden på material- och underentreprenörskostnader. Hundratusenlapparna rullade ganska fort de veckorna kan man säga.

Platschefen bjöd på lunch en dag, och jag hade inga betänkligheter med det. Det blev mer pinsamt för dem än för mig när jag senare i fakturagranskningen fick se ett utlägg på 2 x lunch. Man redovisade alltså ett utlägg i projektet och debiterade dessutom arvodet 12 % på toppen. Jag skickade en blygsam fråga till byggarn om de inte också tyckte att jag skulle debitera mina luncher direkt till vår gemensamma beställare, så sparade ju beställaren 12 % i alla fall. Ett pyttelitet vardagsbedrägeri var det, möjligen oavsiktligt men ändå.

Efter några veckor så stod jag och bläddrade i pärmen för följesedlar, jag sammanställde kostnader veckovis för att rapportera till min uppdragsgivare. I pärmen satt en faxutskrift från kranfirman. Det var en sammanställning över de första veckorna, med kostnader för kranar, gripklor och extragubbar snyggt uppställt och summerat, och dyrt var det. Så långt allt väl. Men längst bak hade någon på kranfirman skrivit för hand innan den gick in i faxen ungefär ”222 000 kr att kreditera på annat projekt”. Någon hade tänkt sno rabatten från beställaren, och låta beställaren betala ett mycket högre pris än han borde. Ett mer rejält bedrägeri måste man ju säga. Jag tog en kopia och åkte hem till kontoret. Jag lämnade den som en trofé till min uppdragsgivare. De bägge cheferna läste igenom, sen en gång till, sen frågade de om jag hade pratat med någon om detta. Svar: nej.

Jag vet inte hur det användes sen, men kan tänka mig att någon på den stora byggfirman fick problem med sin motpart på det ännu större försäkringsbolaget.

Tack för kaffet!

För snart tjugo år sen var jag och kollegorna på stora byggbolaget på besök hos järnhandlarn vi dagligen handlade av. Vi gick runt i butiken och på lagret, genom kontoret och säkert vidare till något slags kalas med överflöd av mat och dryck. När vi gick genom butik så berättade säljaren att deras näst största artikel (i pengar räknat) var kaffe. Hoppsan.

Så är det, vi köper kaffe till byggena. Gärna och mycket, för det skall alltid finnas kaffe. I goda tider så bjuder byggaren alla UE också, i snåltider så dras det in. Ibland bjuder inte byggaren på kaffe ens till de egna gubbarna. Det är sannolikt fel sätt att spara pengar, i min mening.

Någon som tror att kaffet är billigt hos järnhandlarn? Nej, precis – helt rätt. Men det är enkelt och snabbt, och leverans ingår! Dessutom är det märkligt att när vi privat står i butiken och gärna värderar priset mot KRAV-märkning, rättvisemärkning och kanske rentav smak innan vi gör vårt val, vi köper glatt bryggmalet-whatever utan att fundera på sånt när vi ringer järnhandlarn. Trots att det kan vara hundra gånger mängden, på bygget jämfört med hemma. Förklara det!

Naturligtvis borde vi teckna avtal med Lidl eller någon annan lågpriskedja, och köpa kaffet till lägsta pris och hantera det med rationell logistik. Det kan gärna vara rättvisemärkt. Så om någon tycker jag var spydig mot Dipart i föregående inlägg, så tänk om. Vi behöver nya, gärna naiva, inköpare som ifrågasätter och skriver oss på näsan när vi kör på i våra gamla spår.