Ett pepparkakshjärta kostar ju 20 kr

En liten historia om vad pengar är värda är aldrig fel. Detta utspelades sig runt 1995, jag var platschef på medelstora byggfirman. Vi byggde om ett daghem i Göteborg, verksamheten var igång så vi umgicks dagligen med personalen och barnen på plats.

En dag så kom en i personalen in till oss på bygget och frågade om vi hade någon som kunde svetsa. Jag svarade att vi nog inte hade det, men rörläggarn kan ju löda. Jag frågade vad det gällde. Då höll hon fram ett pepparkakshjärta modell större. Hon ville att vi skulle bygga om det till ett mindre hjärta. Problemet var att det stora hjärtat var för svårt att flytta från bänken till plåten. Pepparkakan gick sönder och barnen blev ledsna. Att köpa ett nytt mindre hjärta skulle kosta 20 kr, det fanns inte i budgeten för verksamheten. Jag vet inte vad som är mest sorgligt i historien, men ledsna barn klara inte vi tuffa byggare av.

VAd hade hänt om vi utfört arbetet på löpande räkning? Vid den här tiden så kostade rörläggarn 300 kr/tim + moms. Vi hade väl 10 % påslag så han kunde ägna totalt 2,91 minuter åt uppgiften om vi lämnat fast pris på 20 kr. Alla som jobbat med byggverksamhet vet att man inte gärna delar på en timma, så slutkostnad hade landat på 450-500 kr om arbetet gått utan strul.

Många gånger har jag funderat över pengar värde för olika människor och olika verksamheter. Dagispersonalen i exemplet är säkert i gott sällskap. De har inga marginaler, där finns ingen kassa för oförutsett. De får trolla med knäna för att hitta på saker som kan förgylla vardagen för våra barn. I byggbranschen bjuder vi gärna varandra på lunch, även om lunchpriset kan bli över 6-7 pepparkakshjärtan på ett bra ställe. Jag debiterar numera nästan 50 pepparkakshjärtan i timmen med moms.

Jag tycker absolut inte att vi skall sluta äta, en gemensam måltid är alltid ett bra sätt att umgås och hitta på bra saker. Men vi kanske skall vara lite ödmjuka och uppmärksamma på pengarnas värde för våra kunder, och för våra kunders kunder. Även dagisbarn räknas in i det sistnämnda.

Platschefens dilemma

”Vad är viktigast, inflyttningsdatum eller uttorkning?”
Hm, får se nu – vad skall jag välja:

1. Vädja till beställarens goda vilja eller blunda och köra på – GDSGD.

2. Ett vite i miljonklassen eller några snoriga barn och gnälliga kärringar?

3. Att företaget går i konkurs eller att bygga in en risk för mikrobiell tillväxt av cancerogent svartmögel på ett dagis?

Normalt utfall: Att blunda och köra på – GDSGD. (Går det så går det.)

Frustrationen kan bli monumental att det inte finns tid för själva byggandet när planprocess, projektering, en utdragen upphandling och bygglovshantering tagit flera år.

Hur kan vi försvara att ett förenklat förfarande vid ändring av detaljplan kan ta 6-8 månader (en byråkratisk process med många inblandade, förvisso), när själva bygget helst skall klaras av på 6 månader för att de boende vill flytta in snabbt?

När uppstår egentligen ”byggfusk”?.

En månads försening i planprocessen tas med en axelryckning, en månad förskjutning i tidplanen på bygget kostar miljoner. Är inte en månad lika lång i början av projekttiden, som i slutet?

—–

Personalminskning på Sync

Innan medvetandet om begynnande lågkonjunktur så beslutade den då nystartade firman i maj 2008 om personalminskning.

Personalminskningen inleddes då medelvikten hos personal översteg 0,1 ton. 4 män som vägde totalt 404 kg var bara för mycket. Man startade Vägföreningen Snart 90, vars enda aktivitet var offentlig invägning och ständiga påpekande på andras viktproblem. Slut på feta luncher, stopp för kaffebröd på planeringskvällarna. Sushi och sallad till lunch, undvik brödet, inte för mycket kolhydrater.

Målsättning – 60 kg skulle bort. (Det fanns också en plan att då anställa motsvarande vikt, fast en person till, om ni förstår…)

Sex månader senare är ca 40 kg borta och Sync har sänkt sitt BMI till runt 26-27. Företaget kvalar nu in i sektorn överviktig, men inte fet.

Symboliken är ju inte svår att hitta, försöka minska överflödet 15%, lyckas med 10%. I byggbranschen slösar vi bort 23 miljarder kronor om året bara på kommunikationsbrister. Om vi lyckas minska det till runt 10 miljardetr, så lovar jag att hitta på något roligt för oss allihop med de 13.000.000.000 kr som blir över. (Förslag mottages, om ni vill så skicka gärna era miljarder direkt så fördelar vi dem efter tycke och smak)

Fortsättning på ”Teaterchefen…”

Jag måste få berätta bakgrunden till ”Teaterchefen hade rätt”. Detta kan läsas som en fristående fortsättning, men man kan förstå bättre med del 1 i färskt minne.

Entreprenaden i fråga gick under sommarmånaderna 1995. För den som minns så var det århundradets bästa väder och Göteborg hade friidrotts-VM. Jag var 26 år och borde rimligtvis ha festat loss den sommaren, ung och välbärgad. Istället körde jag långa pass för att ro iland en stentuff entreprenad med alltför dåligt betalt.

Omfattningen på jobbet var inte så stort, kanske tre miljoner. Till stor del var installationer som skulle bytas till nytt. Vi tog också över en sidoentreprenad som teatern själva handlat upp. Det rörde sig om scenmekanik och det bedömdes tydligen som lämpligt att teatern (=specialisterna) tog hand om den upphandlingen. Tyvärr.

Vår entreprenad gick under AB92, utförandeentreprenad med färdiga handlingar. Sidoentreprenaden som teatern handlat upp hade inget regelverk, saknade annat avtal än leverantörens offert. Det visade sig efter vissa förvecklingar att det behövdes rejält med konstruktionsändringar för att få de grejerna att funka. Nu uppstod den märkliga situationen att varken vår beställare (kommunalt fatighetsbolag) eller teatern tyckte att vi skulle få extra betalt för förändringar, de tyckte de köpt ett komplett paket. Låt vara att de överlåtit avtalet på scenmekaniken till oss, men det kunde väl inte rimligen bli en totalentreprenad med funktionsansvar, tyckte vi. Arvodet på 3% räckte väl ungefär att betala banktransaktion och säkerhet.

Ett utdraget käbbel följde, ingen vann, alla blev missnöjda men det blev ändå klart till slut. Vi kunde, och borde, ha utnyttja vår möjlighet i AB92 att begära tidsförlängning. Anledningen att vi inte gjorde så var att behålla en god relation till en bra beställare. Belöningen för denna eftergift var att jag stod där utskälld och inte helt klar på slutbesiktning.

Slutsats: Beställaren gjorde en usel upphandling, vi tog över den utan att syna korten, sen tjafsade vi om detta för länge, bygget blev försenat. Jag förstår varför teaterchefen blev arg. Han visste inte vad han köpt, och jag visste inte vad vi sålt.


”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”
Citat: Claes Grimslätt, Projekttjänst. Överdjävlig projektledare, numera cowboy och lite annat.

Tjejer i byggbranschen

Min sambo T har som vi alla en del egenheter. Hon har t ex ett irriterande drag att ordvitsa hela tiden, till glädje endast för min far. Han lider av samma åkomma. Tyvärr verkar detta överföras på vår dotter. Men T har också egenskaper som jag uppfattar som mer kvinnliga. Hon vill inte ta på sig något hon inte klarar av. Hon måste liksom veta hur man gör innan hon börjar med något.

Män, speciellt män i byggbranschen, har inte det handikappet. Vi säger: – Jajamensan, det fixar jag! Om man nu får frågan om man gjort det förut, eller om man i alla fall vet hur man gör, då är svaret ofta nej. Detta är inget som bekymrar oss byggare särskilt, det brukar lösa sig. Möglar huset om 20 år så gjorde vi väl fel, kanske.

Sambon har ofta generat mig inför andra genom att läsa bruksanvisningar. En gång på en semester med kompisarna tog hon reda på fakta om Italien genom att läsa igenom hela parlören. Detta samtidigt som vi andra försökte få italienarna att förstå svenska. Längst bak i den lilla boken stod en massa bra om hur man ger dricks och hälsar på artigt ett sätt. Skitpinsamt.

Så om byggbranschen behöver fler kvinnor så är det inte för att kvotera bort ett dåligt samvete. Dett fattas helt enkelt en del egenskaper som kvinnor har mer av. Vi behöver fler som läser bruksanvisningen. Please.

”Nånting måste gå sönder..” – Eldkvarn hjälper byggbranschen vidare

 

Plura och Tomas Andersson Wij sjunger. ”Nånting måste gå sönder, nånting inom mig skall gå isär”. Kanske är det vad som hänt byggbranschen.

Byggbranschen kanske kan lära lite av Eldkvarn hursomhelst. Nästa helg har de bokat ett hotell i Helsingborg, där bor de tillsammans med sina fans. Konserter och umgänge hela helgen. Gränsen mellan stjärnorna och beundrarna suddas ut, gemenskap över gränserna. Tänk den Plura-dyrkare som får skaka hand med idolen och få ”sin” låt spelad i hotellbaren. Snacka om att skapa känsla av delaktighet .

Kanske är det så man får ett bra byggprojekt också, genom att öppna de annars vattentäta skotten mellan rivare och beställare, konsulter och rörläggare, arkitekter och snickare. Så starta bygget med ett kalas. Det kan synas som att det kostar mycket att fixa ett lättsamt umgänge, men det går att fixa för rimliga pengar med lite vilja. Det kan betala sig många gånger om under lång tid.

Eldkvarns projektmodell innefattar förmodligen i stort sett rimliga mängder alkohol och helt säkert ordentligt med rock’n roll. Om det är det som krävs i för ett bra byggprojekt så ställer jag upp. Alltid:)


Kom, ljuva lågkonjunktur, gör oss lyckligare!

Festen var slut 2007 egentligen, men vi var på efterfest halva 2008 också. Som vanligt, man kör på tills man stupar. Inget konstigt med det, oansvarigt och kortsiktigt, men man är ju vuxen nog att bestämma själv. Tyvärr.
Nu gäller andra premisser. Det finns inga marginaler, bankerna släpper inte finansiering, beställarna blev plötsligt ekonomiskt trängda och förlamningen slår till. Igen.

Runt om i landet (världen egentligen) sitter det duktigt folk som vill bygga bättre. Det har varit mycket fokus på energi de senaste åren. Inte konstigt – skall vi rädda Planeten Jorden så får vi helt enkelt göra åt mindre resurser. Men det räcker inte med mer solfångare och tjockare isolering. Vi måste göra mer.

Väldigt lite av det som pratas om i branschen kommer att sänka byggkostnaderna. Så länge vi fortsätter uppfinna nya hjul så kostar det mera, hjul som ofta rullar dåligt dessutom.  Tänk om övriga Sverige visste att vi i byggbranschen slösar bort upp till 30% av pengarna, då skulle vi få sparken allihop. Jag kanske inte blir hedersmedlem i Arkitektförbundet nu, men vi får sluta krångla till det. Ta bort lullull och lyx. Minska ytan i bostäderna, göra den mer effektiv. Vi kan inte bo i SUV:ar längre. (På byggena finns hur mycket som helst att förbättra, jag vet, vi får återkomma till det.)

Att förklara detta för bostadsköpare och lokalanvändare krävs förvisso en pedagogik värdig ett Nobelpris. Men vi har chansen nu, det finns inga pengar att bygga för, Planeten Jorden behöver en nystart och byggbranschen behöver sysselsättning och ett reningsbad i miljösamvetet.

Läs gärna vad Johan Rockström skriver Därför skapar lågkonjunkturen stora möjligheter

Bloggkollegan ByggBlasket har redan anpassat sig.

Gjutning = njutning

December, det är nollgradigt och kolsvart, klockan är sexoförtiofem. Förmodligen är det mer yrkesskada än estetiskt sinne som gör att jag tycker det är vackert när betongen ångar i strålkastarskenet. Gubbarna syns bara som skuggor när de första lassen läggs ut. Stackars mig att jag sitter på ett tåg på väg mot kontoret, jag vill vara med och gjuta istället.

Betongarbeten har ett driv i sig som inget annat. När första lasset kommer så har du några få timmar på dig att jobba med betongen, sen är det kört. Min egen erfarenhet av elitidrott är minst sagt begränsad, men jag tror man kan jämföra känslan mellan en seriematch och en stor gjutning. Man laddar upp och förbereder, tränar och planerar. Man skaffar detn utrustning som behövs och alla vet att gjutningen går före allt. Innan en stor gjutning finns det en pirrande nervositet och en positiv stress.

En större gjutning är också en logistikövning i den högre skolan, åtminstone för oss i byggbranschen. 200 m3 betong på en arbetsdag, 35-40 roterbilar skall komma rätt i tid, 500 ton som skall hanteras. Dessutom skall betongstationen i andra änden få in lika mycket grus/cement/ballast i sin tur. Fredrik Friblick på Prolog som högröstat har kritiserat byggbranschen för bristerna i logistikarbetet har påpekat att just betongen bevisar att man kan jobba med just-in-time, om man måste.

Det stämmer, jag kunde göra schema för varje betonglass som yngling 1991, men sjutton år senare får fortfarande jag skälla på en ventilationsentreprenör för att han inte kan tänka sig dela på ett långtradarlass med plåtdetaljer. Han gör en procentuell vinst på inköpet, men begriper inte problemen som uppstår på arbetsplatsen när det kommer en lastbil full med material, omärkta och utan adress i huset. Hans gubbar är inte på plats, det finns ingen truck bokad för lossning. Det blir en halvdag för någon bara att reda ut problem. Problem som inte borde finnas.

Sync Blog återkommer till bygglogistiken, den är er ett kärt ämne.

 

Teaterchefen hade rätt

Jag jobbade som platschef på mellanstora byggfirman. Vi byggde om på Stadsteatern och var väl inte helt klara på utsatt tid (Understatement el Grande). Tekniske chefen på teatern gormade att han inte kunde förstå hur man kunde göra som vi, och att de på teatern minsann levererade varje kväll. Jag nickade artigt och tänkte: ”Din självgode skattefinansierade jävel, du fattar ju inget av våra problem!” 

Jag har upplevt samma situation i olika varianter med krögare och boende, fiskhandlare och fabrikörer. Insikten är generande och skrämmande, teaterchefen hade rätt – Vi levererar inte!
Vi levererar bara strax över skamgränsen, tar slutbesiktningen som en betald egenkontroll – och det är väl inte så farligt med ett par hundra anmärkningar i ett protokoll? det fixar man ju på några veckor. Eller, ingen brådska förresten, vi måste ju köra igång det där nya jobbet först, det här löser sig nog ändå.

Och, såvitt jag vet, så står de där än idag, teaterchefer och fiskhandlare som skäller på nollställda entreprenörer, och ingen av dem förstår hur den andre funkar. En klok projektledare jag har som förebild sa för länge sedan:

”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”

– – – – –

(Forsättning följer…)

 

Baka kaka = bygga hus

När hon bakar så upprepar min dotter något hennes mamma lärt henne:

”Man får inte glömma att blanda i lite kärlek, också”

(Åh, pappas flicka)

 Sen har hennes mamma visserligen lärt henna andra saker också.

”Man får inte glömma av att smaka på smeten”

säger hon och slickar glatt i sig halva skålen. (Då är hon mammas flicka)

Vi som bygger hus måste komma ihåg att blanda i lite glädje, kärlek och omtanke i våra projekt. Vi måste tänka på att vi bygger för människor som skall bo eller arbeta i huset. Vi måste tänka på att det är människor som skall bygga huset, människor som ägnar en stor del av sin vakna tid med att arbeta i ditt/mitt projekt. Människor mår bra av att skratta och äta tillsammans och få vara synliga och uppskattade. Inte synliga som en siffra i en arbetskraftsstapel på hur många som behövs nästa vecka/månad/år, utan synliga som en viktig del i stort sammanhang.

Jag tror att om man tar hänsyn till dagishämtningar, sjuka barn, farmors födelsedag och fredagsfikat så får man mångfalt tillbaka.