Sicka jävla nötter!

Vi besökte mässan igår. Nordbygg 2012 får strax över medel i betyg.

Det första vi snubblade över var Byggtjänsts monter med massa skojiga böcker.

Kollegan plockade raskt ihop en packe böcker ur fyndlådan, sen betalde han dem och fjäskade sig till att få ha påsen ståeende för avhämtning vid hemgång.

Nåväl vid hemgång hade vi inte huvudet med tydligen, så det står en betald påse med godsaker där fortfarande. Vi får se hur det går.

Annars var det ganska matigt och välfyllt. Lite väl många hurtiga sportprofiler som tramsar runt i verktygshallen mend hockeyklubbor och fotbollar. Rimligt många kranar med öl, själv höll jag mig fram till fyratiden, men jag tycker det är fint att de som vill starta med en storstark kl tio på morgonen kan få göra det. I övrigt lite som vanligt men ännu mer energismart/passivhus/plusenergihus.

Vi besökte dessutom ett seminarium hos Cramo, de har många bra idéer om hur man driver byggen energisnålt och effektivt. Intressant.

Bäst var ändå nötterna i Bosch-Siemens-montern. Andra kollegan vill snacka allvar med en av säljarna om ett högst verkligt projekt, så vi andra hängde kvar och började testa den grymt fräcka, nya iduktionshällen för förtio papp. (JAg är inte prylgalen, men den vill jag ha!)

Nötterna? Jo, cachew som var lätt pimpade av den inhyrde kocken. Det lät enkelt – rostade nötterna hade fått en sväng med socker och salt i en panna ihop med två droppar vatten, sen hade nötterna fått en stund i röken och fått den fantastiska arom, spänst och smak som gör  dem till de godaste nötter vi någonsin smakat.

Vi tackar Bosch-Siemens för detta – sicka nötter 🙂

– – – – – –

”There´s to much human rights in Sweden”

Ja, citatet är alldeles färskt och kom efter det att jag, på engelska,  försökt förklara problemen med tröga detaljplaner, strikta byggregler och ekonomiska förutsättningar för bostadsbyggande.

Han som uttalade orden är vår nyanställde från Egypten.

Tidigare i morse pratade vi om att göra en studieresa till hans hemland Det passar säkert skitbra, för då kan vi prata lite med hans kompisar (”sort of activists”) om det här med human rights.

Jag menar – så att de inte drar det alltför långt, alltså. Frihet, demokrati och sånt är väl bra med undvik kraven på max bakgrundsbuller 55 dB vid bostadsbyggande.

– – – – –

Ja, det här är exempel på vad som dryftas på ett tåg i riktning mot Nordbygg. Byggmässan i Stockholm är igång, vi är på gång dit och jag är som vanligt skeptisk.

Bygg mindre bostäder

Den trägne bloggläsaren vet att jag under en period byggde mycket för en korvhandlare. Han var exeptionellt bra på att marknadsföra sina produkter. När han hade total dominans på ölkorvar modell 30-centimeter så lanserade han självplockkorv – små, korta stumpar av samma korv blev en ny produkt.

Marknadsföringen? – Ät mindre korv! eller – Min är mindre än din!

(vet inte varför jag kom att tänka på det, men det ger sig säkert längre ner i texten.)

– – – – – –

Så till allvaret – en debattartikel i dagens GP.  Anneli Hulthén och Anna Johansson (S) skriver om sin syn på bostadsbyggandet.

Jag tar mig friheten att skala bort den politiska pajkastningen, fokuserar istället på faktiska innehållet och kopplar det till min vardag och kanske till Syncinlägget om planer häromdagen. Here we go.

Hulthén/Johansson listar problemen, inget nytt i sig. Unga göteborgare har liten möjlighet att få lägenhet och bor kvar hos föräldrarna. Utsocknes studerande har lika dåliga förutsättningar förstås. Näringslivet har bekymmer att locka folk till regionen när det saknas attraktiva bostäder.

Dessutom är det ett socialt misslyckande att vi inte kan fixa bostad åt dem som flytt eller flyttat från andra delar av världen, det bromsar integration och förlänger tiden på flyktingförläggningar.
(OBS – (s) var mer försiktiga i sin formulering, jag är mer radikal i den frågan)

Så, bristen på bostäder drabbar i någon mån alla och kostar samhället duktigt mycket pengar i uteblivna intäkter (näringslivet) alternativt onödiga kostnader (sociala problem).

– – – – – –

Orsakerna som Hulthén/Johansson ser det är två. Överklaganden och bristen på statligt stöd.

Eeeh, statligt stöd är inte min favoritlösning.  Möjligtvis kackar jag i eget bo här men så fort det finns en reform som ger möjlighet att plocka hem bidrag så anpassar byggbranschen sig snabbt, dock utan att det egentligen blir så mycket billigare i slutänden eller för den sakens skull så mycket mer bostäder byggda. Nuff said.

Problemen med överklaganden av bygglov och detaljplaner är mer påtaglig. När vi satt på lunchsamtal i förra veckan med ett gäng fastighetsägare, ett par arkitekter och en politiker från Byggnadsnämnden, så var en annan fråga ännu mer aktuell – svårigheten att ändra en detaljplan överhuvudtaget.  I debattartikeln skriver man att man måste ”våga okonventionella vägar att komma igenom det snåriga regelverket. Det rimmar väldigt dåligt med vad vi i branschen upplever i realiteten.

Faktiskt så snuddar man i debattartikeln vid några lösningar som är intressanta.

  • ” Vi kan tillåta högre hus som ger fler bostäder på samma yta. Vi kan driva på ombildning av vindar och andra utrymmen till lägenheter.”
    Ja, det är poppis att kalla det förtätning. Jag gillar det jag med, men bromsen ligger i de sega detaljplanerna, höga krav på tillgänglighet och buller gör det ännu svårare. Det krävs mer mod hos dem som ger bygglov och de behöver uppbackning från politikerna.
  • ”Vi kan till exempel pröva att importera färdiga lägenhetsmoduler för snabb montering.”
    Ja, det är poppis att kalla det industriellt byggande när man hittar på system. Jag gillar det jag med, men bromsen ligger i att bygglagstiftningen ritar allt större, dyrare hus åt oss och att vi tycker att 50 m2 per person är en normal bostad, det alltså drar åt samma håll, dyrare. Moduler, industriellt, systemtänkande – whatever – skall vi bygga billigare så måste något mer fundamentalt ändras.

– – – – – –

Slutklämmen andas optimism – ”Vi tror dialogen med byggindustrin kan bli bättre om vi lägger manken till”.

Ja. Prata och äta luncher och sånt är viktigt.

Men sen måste man göra något också. Det är inte lätt.

– – – – – –

För länge, länge sen skrev jag detta om detta.

His masters voice

image

vi börjar bli många på kontoret nu och behöver en informationstavla.
(jag förväntar mig att förmedla arbetsordrar, pekpinnar och någon enstaka uppmuntran)

Planer, planer, planer

Sync var på lunchsamtal idag. Smickrande för en såpass oborstad byggslusk att få sitta i sällskap med arkitekter och fastighetsägare och prata om bygglovshantering.

Upprinnelsen till detta var att Carl-Otto Lange som sitter i byggnadsnämnden i Göteborg slängde ut en fråga på Linkedin:

Det blev lite gensvar från olika håll. Hans Knutsson på Forum Arkitekter svarade i förstås i det forumet, men bjöd också in Cato för ett möte IRL. Cato var inte sen att haka på.

En fördel med IRL är att det kan kombineras med mat och det lockar ju mig. Så vi fick lunch, en riktigt bra sallad som jag tror Hans Knutsson själv lagat och sen förpackat i arkitektsnygga portionsförpackningar i miljöriktig kartong. 🙂

Medans vi andra smaskade sallad så fick Cato hålla låda ostörd. Han berättade lite om vad de gör där i Byggnadsnämnden varannan tisdag, han fick det faktiskt att låta som de gör en hel del. Planer högt och lågt, bygglovshantering och knöliga specialfall.

Efter den genomgången fick övriga komma med exempel på hur bygglovstrassel kan se ut och hur det drabbar. Knutsson visade på ett exempel där en gammal plan sätter stopp för mer i handel i en kåk trots att huset innehållit just handel och butiker under lång, lång tid. Man kan också se att tolkningen av planen varit mer generös under 80- och 90-talet för att nu vara mer bokstavstrogen, milt uttryckt. Ett av tusen exempel där planen inte säger det alla inblandade tycker rent förnuftsmässigt, samtidigt är byråkratin runt ändringen så stor att det inte kommer bli av. Fail.

Andra exempel var där man fått avslag på ansökan om ny plan för påbyggnad av bostadshus med hänvisning att man sannolikt inte skulle klara bullerkraven. Det satte effektivt stopp för 80 nya lägenheter i centrala stan. Detta trots att byggherren vet att man kan lösa detta med tekniska lösningar.

En intressant aspekt kom fram när man pratade om tider för planändringar. I regel tar det ett par år att få igång planarbetet och sen något år att genomföra det. En fastighetsägare med hyresgäster som jobbade inom telekom hade i det sammanhanget skrattat och sagt att hans hyregäster vet ju inte vad det producerar/säljer/yillverkar om tre år. Utvecklingen och förändringen av lokalbehov går snabbare än så.

Just problemet att få igång planarbete verkar vara en svår nöt, det tar lång tid och kommunens resurser räcker inte till. Ärendena står på kö, väntetiden kan om man inte prioriteras bli flera år. Cato hade tyvärr ingen enkel lösning på det. Det får av rättviseskäl inte bli en ekonomisk fråga, att kunna köpa sig en detaljplan skulle bara gynna de redan rika. Klokt.

Jag kunde inte låta bli att störa mig på att kvarnarna tuggar lite långsamt när planarbete väl gått igång, byråkratiskt och långsamt. Nu har jag inte sett så många planer ta form, men ändå, jag tror det kan bli mycket effektivare och målmedvetet.

Vi gjorde en snabb vända genom det nya förutsättningarna runt kontrollansvariga, startbeskedet och det smått otroliga kravet på slutbesked innan ibruktagande. Hur den texten kunde åka med genom hela remissarbetet, beredningen och ända in i lagboken är en gåta.

En lite mer känslig diskussion är hur tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret hanterar en bygglovsansökan, hur man ofta vill rita lite själv och kanske har mer synpunkter än vad lagen faktiskt ger rätt till. Tjänsteutövningen skall styras av lagar och regler, inget annat.

 

– – – – – –

Nettot av diskussionen blev ändå att bygglovshanteringen verkar blivit trögare och att man mer nu än förut får ett nej till svar. Däremot är min och flera andras känsla att man på kommunerna taggat sig för att klara uppgifterna i själva byggskedet enligt nya PBL:en som ju ställer mycket högre krav på tjänstemännen och kommunens resurser.

Planerna kan gå snabbare, men ingen verkar ha medicinen som löser gåtan hur de skall komma igång snabbare.

Mer hinner man inte på knappa två timmar 🙂

– – – – – –

Handelskammaren har gjort en lite studie i dessa frågorna – den finns här.

Sync Blog återgår till ursprunget – snart

Fredrik Karlsson, ex-chef på Byggvärden, var vänlig nog att på Twitter påpeka att det är dags att blogga om byggbranschen igen, faktiskt så är han just nu last man standing i byggbloggarbranschen. Och kanske är det så att det varit lite för mycket Indien på Syncbloggen sista tiden, lite trams in emellan och några veckors Julknytkalasbloggande  i december.

Byggblogga dårå.

Historik – Den här bloggen startade 2008. Jag försökte formulera då varför jag börjat blogga, de orden har levt kvar:

”…jag har gott om funderingar och tankar om byggbranschen, branschens problem och möjligheter. Det fanns då och det finns ibland även nu en grinig stämning runt branschen med mycket negativa nyheter, jag tycker det finns så mycket mycket mer att berätta.

Så bloggen kom till för att vädra ut missnöje, berätta om det roliga som händer och om de viktiga människorna, ställa frågorna och kanske också få reda på svaren.”

– – – – –

December 2008, alltså. Sen dess har Göteborg blivit mutornas huvudstad, Fuskbyggarna gått tre säsonger, Byggnads nästan strejkat, en ny PBL kommit och konjunkturen vänt uppåt och sen ner igen. Under tiden, drygt tre år, har jag skrivit 832 inlägg, oklart till vilken nytta annat än som egotripp och verklighetsflykt.

Just nu har jag svårt att få till det just nu – det att ”berätta om det roliga som händer”. Jag är bekymrad över läget i flera projekt. Jag vet att det löser sig, det gör det alltid, men vägen dit är inte alltid helt bekväm.

– – – – – –

Jag blir inte mer uppmuntrad av artikeln idag i GP om byggskandaler i Göteborg.

Bygget på Friggagatan är i tidningens version ett fiasko. Inte helt osannolikt om man ser det lite utifrån. Det projektet stod still under flera år i väntan på en segsliten detaljplaneprocess, sen när man väl fick bygglov så skulle man köra en platsgjuten stomme under värsta vintern i mannaminne. Bygget måste rimligen varit hårt pressat ekonomiskt, hyresrätter är svårt nog ändå. Det är inte helt otroligt att man förenklat tekniska lösningar lite för mycket, köpt entreprenörer lite för billigt och ägnat för lite kärlek åt kvalitetskontroll.

Mark Isitt kallar fastigheten ”ruttet byggd”, han pratar om ”bristen på yrkesstolthet” – vi får hoppas att han vet mer än jag om det faktiska problemen när han gör det omdömet. Att White Arkitekter får en släng av sleven är lite märkligt, jag tillhör inte deras främsta försvarare men felen som redovisas är knappast brister på A-ritningen.

Bygget är utfört som CM (delad entreprenad) med Byggfast som samordnare, i sig inget konstigt egentligen även om det i tidningen antyds att det är ett problem. Entreprenadformen är inte fel, man kan bevisligen bygga dåligt i samtliga förekommande entreprenadformer. Men jag känner till en del av de entreprenörer som varit på plats och är inte helt förvånad att GP utlovar uppföljning som handlar om svarta pengar, rumäner som inte fått betalt och annat skumrask. Tyvärr.

– – – – – –

HSB har ett olycksaligt bygge på Hisingen, Monsungatan. GP snuddar vid det projektet också, möjligen kommer det fler artiklar om det. Sync lite insyn i detta utan vara inblandad själv.  De stackarna som köpt sin bostad där har haft en pågående vattenskada sen de flyttade in.  Snacket på stan är att det är en ändlös felsökning som nu landar i en jätteåtgärd. Ryktet säger att tillverkaren av prefabelementen nu tagit på sig ansvaret för en konstruktionsmiss, nu plockar man ner och gör om det från början.

Skillnaden är stor, tror jag, på de bägge projekten. På Hisingen så handlar det om ett svårfunnet fel, en lång undersökning och nu till slut en åtgärd. Byggherren, totalentreprenören och prefabentreprenören har aldrig släppt taget eller avsagt sig något ansvar. På Friggagatan låter det mer som att man byggt fort och fel, att ansvaret spätts ut på många händer och att det är taffligt avslutat. Klasskillnad alltså.

– – – – – –

GP utlovar fortsättning, jag hänger på hoppas jag. Här finns lite och här, resten måste man betala för än så länge. Livet är hårt.

Update:

Det ”idag” som nämns ovan är i själva verket igår, det vill säge den 11 mars. Idag idag är det den 12 mars och  GP skriver om Gardera Bemanning, det har Sync gjort förut.

GP fortsätter krama ur sitt scoop, nu om att fastighetsägaren vill höja hyrorna. En helt annan fråga alltså.

– – – – – –

Indien, Island och resten av världen

Vi kom hem från Indien i tisdags. Fyra timmars tidskillnad gjorde det lätt att gå upp fem på morgonen, svårt att umgås vaken med familjen efter sju på kvällen.

Jag slipar på ett inlägg som sammanfattar Indienresan. Funderar samtidigt på en bok om allt som hänt de sista tre månaderna, osannolikt och märkligt. Pysslar dessutom om en ToDo-lista längre än  Ganges, dumt nog ägnar jag mer tid åt att skriva listan än att beta av och avsluta det som redan står på den.

Anyway. Jag undrar vad som försigår på Island.

Att det fanns några bloggläsare i Indien senaste veckan är inte så konstigt, mina reskompisar var förstås oroliga att de framställts ofördelaktigt. Men varför sitter någon eller några på Island och klickar byggblogg för det vilda?

Jag vill för övrigt gärna åka till Island.

Våra närmast planerade resor är en svartklubbsrunda i Prag i vår, en doftochsmak-oddyssé genom Kairos gränder till hösten och en mosquito-match i Guyana, Sydamerika nästa vinter.

Island? Kanske kan bli under 2013?

– – – – – – –

Fotnot:
Statistiken över var klicken kommer ifrån har inte funnits förut, alla klick verkar inte heller spårbara geografiskt så jag vet inte, kanske har Sync varit Big in Japan eller halvstor på Island länge. 🙂

Indien – Det är bra nu

Ja, det är bra.

Det kan vara i betydelsen att livet här funkar, att man kan lunsa runt här i några månader utan problem. Käka ris, hänga på stranden, ta en öl, käka ris, osv.

Det kan också vara i betydelsen – det är bra nu, dags att åka hem. 35 graders hetta är lite too much, mosquitos och sänglopporna käkar upp mig och jag är alldeles för långt bort från min familj.

Jag vill åka hem. Lägligt nog gör vi det ikväll. Strax före midnatt lokal tid checkar vi in, klockan elva i morgon landar vi på Landvetter. En stund senare kommer jag hem till min älskade, brunbränd och utvilad. Bara en kort timme senare är barnen hemma från skolan. 🙂

När kramats färdigt skall jag ta itu med allt jag skjutit upp sista tiden.

– – – – – – –

Arbetet på stengården är avslutat. det betyder inta att allt är klart, färdigt och fulländat. Bara nästan.

En del av grejorna åker hem i låda. Den indiska tullen kräver att man fotar alllting och bilägger till fraktsedel. Sannolikt med syfte att förhindra att man smuglar ut kulturskatterna ur landets historia.

Nå, de här stenbitarna kommer formodligen passera även den mest nitiske tjänstemannen…

När de här stenbitarna och några till når Sverige har vi varit hemma i minst sex veckor. De skall passera tullen och åka båt bra länge, sen packas om och skickas runt.

Jag gosar ner mig i businessfåtöljen och åker raka vägen hem och räknar med att vara hemma 1 pm swedish local time.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

Indien – kommersen, försäljarna och konstiga pengar

Lite så här är det. Vi lullar omkring och låter oss luras av försäljare, den ena efter den andra. Alla är ”art student” och är kompis med den som gjort smycket jag bär runt halsen, de säger – ”come, I show you my work”. Allihop.

Det klart man hänger på då. En fattig konststuderande som kämpar för att få ihop pengar till sina studier, klart man vill se. Eller hur.

Den här unge mannen tog väl hand om oss, han guidade genom hela parken, berättade om symboler och årtal. Lägligt nog så låg hans ”skola” strax intill och vi fick se ”hans” verk, Exakt likadana som alla andras, men ändå. Elefanter och indiska gudar, buddhor och lite annat. Han ville ju egentligen bara visa upp sina gejor, men om vi ville köpa något så kunde han fråga sin ”lärare” om det var ok.

Så vad gör det att det är bluff. Han var en utmärkt guide, han gjorde ett bra jobb som inkastare, vi prutade hänsynslöst, han var nöjd. Han sålde för tre månadslöner.

– – – – – – –

Vi träffade en annan ung man som lustigt nog också var ”art student”, han ville visa sina stenar men – Nej, sa vi, vi skall köpa kläder. Eftersom han såg att vi var goda människor och att han kände i sitt hjärta att vi repekterade honom hjälpte han oss, han visade vilka affärer vi inte skulle handla i – ”thats for tourists, only stupid people buy there”. Så han visade oss till en annan affär, introducerade oss och fixade 5% rabatt på rubbet.

Oj, vad det gick fort att stöka ner den affären. Fyra expediter plus vår vän röjde runt för att hitta det vi ville ha.
Sen gick vi hem till honom och köpte lite mer stengrejer. Förstås.

– – – – – – –

De mest ärliga försäljarna är de  fattigaste, de som säljer krimskrams, tygstycken och sånt på stranden. Där vet man ju vad som gäller.

Man köpa ett tygstycke för 100 rupees. ~16 spänn. Killen till höger har rätt många nu. Han prutar bara lite grann.

Det är en svår balans. Det ingår i spelet att vara tveksam, att pruta och hålla på. Men faktum är att en del saker kostar så för oss futtigt lite pengar, men att det så att samma summa är en dagslön för en arbetare. Vad de kvinorna som säljer tyg på stranden har i lön vet jag inte, det går inte att räkna i vår valuta. Förhoppningsvis får de behålla dricksen.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.

Indien – människorna, maten och en mobilkran

Jag fortsätter tanka in lite bilder. texterna kommer efterhand.

När man är på studiebesök så går man mycket. Mycket och långt. Går man omkring i Indien och visar sin bleka mage så får man ta att ungarna stirrar på en.

I Mamallapuram finns The Butter Ball. En helig sten som någon gud lagt i en slänt för att skoja med människorna. Det ser ut som den skall rulla ner när som helst.

Restaurangerna ligger på takterrassermed med ett soltak som skydd. Där kan man både gå på dass och tvätta händerna. Och förstås äta mat.

Hade man varit bara några timmare piggare på morgonen så kan man gå ner på stranden och kolla fiskarna. Annars kan man bara kolla.

En kväll fick komma med vår kompis från hotellet. Hans vän fixade kanongod mat, musik och dans!

Dessutom var en av gästerna massör så han gick en runda och gjorde lite lagom perfekt axelmassage precis innan hemgång.

En mobilkran. Knepig modell, jag vet. Den åker runt på stengårdarna och lyfter stenblock.

– – – – – – –

Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.