Så sa en entreprenadjurist ganska nyligen när vi satt och pratade lite så där lagom avslappnat och gott.
Det var juristen, arkitekten och jag, projektledaren. Det han sa var att vi som jobbar på villkoren i ABK 96 har en oförtjänt bra position när det någon gång skiter sig. Tack för det.
——
Idag kan man läsa på Byggvärlden:
——
Oroliga för att behöva ansvara för sina fel?!
Shit. Jobbigt. Skitjobbigt.
Läste just i Byggindustrin att vi fått en dramatisk minskning av dödsolyckorna i landet. Bra så. Glada nyheter och sen kommer det lite gissningar om orsakerna.
Eftersom Sync är en hängiven läsare av all byggpornografi och statistik i ämnet så tittar jag ju även på ”Läs även”. Ni vet den lilla spalten till höger som automatgenererar gamla artiklar och recyclar dem igen. Där står det ”Alarmerande ökning av dödsolyckorna”.
Det krockar lite med den ganska positiva huvudrubriken.
Man snuddar i artikeln lite vid den rätt uppenbara självklarheten – att vi har så få olyckor att det inte riktigt bär sig att jämföra statistik. Det räcker ju att en stackars konstruktör ritar fel på en balk för att en eller flera personer skall förolyckas.
Det betyder inte att problemet är litet eller att man kan vara nöjd, men jag tycker ändå att vi har ett ganska gott säkerhetstänkande i stort. Centerpartiet kanske tycker annorlunda men vi kan nog tacka vår fackliga tradition för en del av den positiva utvecklingen där. Trots allt 😉
——
För övrigt. Jag tycker utfallet av målet i Kista är märkligt. Det verkar ganska lamt att inte någon mer bär ansvar. Om det dessutom finns sådana oklarheter som Byggblaskets researchavdelning lyfts fram är ju dubbelt värre ändå. Hoppas det fortsätter upp i hovrätten och får en bättre genomlysning.
Tänk att ett i teorin så enkelt projekt gå så fel.
Tänk hur enkelt det var att hitta på kul idéer, projektera och bygga.
Tänk hur självklart det att att det var entreprenörens fel när taket rasade.
Tänk hur förvånade alla blev när huset började falla isär och syndabocken måste sökas bland de skummisar som rör sig i skuggorna av varje projekt.
———
Nu är det i alla fall rivet, sanerat och lagt på hög.
Orsak och ansvar är inte utrett men det finns mycket som tyder på att den undersökningen aldrig kommer att bli rätt utförd. Min insats som projektledare, kvalitetsansvarig, konstruktör, bagare och numera BAS P/U gör det hela en smula generande. Byggblasket antog i sitt slentrianmässigt (?) slarviga könsrollstänkande att Fru Sync var ansvarig för inköp av byggmaterialet. Tyvärr – inte ens det kan jag skylla på någon annan.
———
Vi kan räkna in en allvarligt skadad pepparkaksgubbe, i övrigt inga personskador. Däremot har projektledningens trovärdighet och hushållets julstämning kraftigt fått sig en käftsmäll som svider. Jag får förmodligen kompensera med högre gran, vitare snö och godare godis. Precis som i byggbranschen.
De inblandade figurerna (prinsessan och väktarna) är ju i och för sig tillverkade av samma usla material som slottet, så visst har de en tveksam fysisk status just nu och mår kanske inte så bra heller. Projektet kommer få svara för rehabilitering. 10 minuter i 200 grader. Går det så går det. Det är så det går till i byggbranschen.
Ojojoj!
Hur kunde det hända?
Varför? Vem har gjort fel?
Det började ju så bra, med pompa och ståt, med stolhet och glädje. Söndagskvällen var det invigning.
Dagen efter så hände takraset, då misstänktes snart entreprenören för vårdslöshet. Inte helt ovanligt.
Men, men, men. Det kom mera. I tisdags kom ett samtal från platsen att två av tornen hade ramlat av. Prinsessan och väktarna hade snabbt fått räddas undan en fallolycka från hög höjd.
Igår onsdag såg det ut så här.
Idag är det torsdag och huset är rivet och jag har utbildat mig i BAS P/U (byggarbetsmiljösamordnare). Om Gud har ett finger med här så är han allt en smula ironisk ändå.
———-
Vad är det som har hänt? Entreprenören kan ju knappast hängas för den första skadan längre. Nej, någonting har gått allvarligt snett med materialet. Prefabelementen har tappat sin hållfasthet, faktiskt så har skiten nästan löst upp sig till en smulig form av pepparkaka. Kanske kan materialnördarna på Byggbloggarna tala om vad som gått snett. Spårbarheten på degen och leverantörens ansvar känns just nu mycket tveksamt.
Ansvarsfrågan kommer att bli jobbig. Eftersom jag är både projektledare, kvalitetsansvarig och bagare så vill jag inte gärna gräva efter den Mänskliga Faktorn här. Hellre då att vi hittar en Syndabock, skyller på Slumpen eller Någon Annan. Om inte det känns trovärdigt är det ju Ingens fel. Igen.
———-
Det sjuka är att barnen verkar inte det minsta ledsna, tvärtom har dramat följts med viss förtjusning. Skitungar.
———-
Ett dygn efter invigningen av Året Bygge 2009 hände det. Taket rasade in.
När jag kom hem, sent som så ofta när barnen hade somnat, så låg där en lapp på bänken:
Verkar allvarligt.
Oups, det var allvarligt.
Takskivorna hade rasat in. Det skedde när Ingen var i närheten. Oberoende källor säger att det hördes ett beskedligt brak när arkitekten, entreprenören och deras gemensamma morsa satt och åt middag.
Ingen skadades. (rätt åt honom, den jäveln, så mycket oreda som han ställer till med)
Som projektledare, kvalitetsansvarig, Bas U/P och allmän viktigpetter så startade jag omedelbart en utredning. Entreprenören hade tydligen fått en del ÅTA-arbeten, som utförts tidigare på dagen. Han vidgår att han ”kanske tryckte lite hårt” när han monterade geléhallon på taknocken. Möjligen hade konstruktionen försvagats i det skedet för att rasa när Ingen var på plats.
Jag kommer gå till botten med det här. Ännu en byggskandal, suck.
Vi har hyrt in oss på nytt kontor. Vi har ju fram tills nu suttit gratis i ett stort tomt hus som vi hoppas snart skall byggas om. Eftersom vi är konsulter och lite fina i kanten vill ju inte gärna sitta kvar där när arbetarklassens hejdukar kommer och börja riva och stöka runt. Det skulle kunna störa vårt kaffesnobberi och vårt ansträngande och mycket viktiga arbete med att starta om den jävla datorn som trilskas hela tiden. Nä fy.
Så vi vi packade portföljen (symboliskt alltså – kollegan har ju faktiskt ryggsäck) och drog till Järntorget. Centralt och lätt att hitta. Tji fick vi.
Vi hittade ju in, lite koll har man ju. Men om vi hade sagt till en kund eller sammarbetspartner eller annan individ att komma dit då hade det kört ihop sig. Man möts av det här. Entrén till vårt nya kontor är dörren till vänster i bild, fint va? Helt ok men totalt omöjligt att komma dit. Byggare är dåliga på att kommunicera. Jag vet.
om man går ditåt då?
Ja – ehh – kanske…?
Kolla en skylt med hänvisning! var?
Där! Den är säkert 10×32 cm, den syns nästan på tre meters håll.
———
Det här är en blogg om byggbranschen. Huset i detta inlägget ägs av kommunen och förvaltas av ett kommunalt bolag, lokalerna hyrs ut kommersiellt. Jag kan ställa mig utanför och räkna gubbar och maskiner och säga ungefär hur mycket bygget omsätter varje dag. Budget för att göra ett par hänvisningsskyltar som skulle kunna fungera skulle förmodligen sticka iväg upp i höjd med kostnaden för sockerbitarna och mjölken man har till kaffet.
Fastighetsägaren har betalande hyresgäster, hyresgästerna har kunder och besökare. Byggentreprenören har ansvar för arbetsmiljö och människors säkerhet. Det krävs egentligen så lite och ändå blir det fel. Det är pinsamt, uselt och precis som vanligt.
———
För övrigt är vi grymt glada för det nya kontoret. Bygget i fråga skall bli en rockklubb med scener, bar och rubbet. Vi är fett nöjda med det.
I fredags kom jag från ett möte strax före klockan elva. Japp, dags för lunchplanering. Min ordinarie lunchkollega var sjuk och skulle normalt ha planerat var vi skulle äta, med vem vi skulle äta och vart i västra Sverige vi skulle åkt för att hitta stekt fläsk. Nu fick jag klara mig själv, det gick sådär.
Jag ringde en kompis, snackade socialt en stund, telefonen bråkade och fick startas om, och det gick en kvart. Han var upptagen. Jag ringde brorsan, han var i Stockholm – ”men visst, kom du hit” sa han då. Nu var det kokta späcket stekt, jag tappade sugen, och gick mot kontoret och ännu en sallad i ensamhet. Projektet lunch kändes inte kul längre.
Så jag köpte en sallad av en trevlig flicka, gick till kontoret, upp på översta planet, packade upp salladen, ställde den på bordet, flyttade bordet lite. Det lilla skitbordet rasade. Hela skiten for i golvet, min pastasallad med rökt lax (med lite vitlöksolja på) låg utfläkt och inte lika vacker längre. Suck och stön.
Eftersom jag umgåtts en hel del med jurister på sista tiden och bland annat fått lära mig att det är lika bra att stämma alla inblandade, högt och lågt, om vartannat, så var det min första tanke.
Frågan är vem som egentligen har felat här.
Han som flyttade bordet? Nej, jag anser att det saknades handhavandebeskrivning på det rangliga trädgårdsbordet, och räknar kallt med att klara mig åtminstone upp till hovrätten innan det genomskådas. Juridik är så mycket mer än rättvisa.
Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort när yngsta brorsan hängde krok i arm över gavelspetsen för att fånga en fladdrande presenning. Han klev in på platskontoret och presenterade sig artigt, och vi hade en bra diskussion där vi bägge var överens om att jag hängde löst, att fängelse var en tänkbar påföljd för dylika brott och att jag i största allmänhet hade agerat idiotiskt. Vi saknade arbetsberedning, arbetsmiljöplan och framförallt omdöme. Det var skönt att få det utrett en gång för alla!
Det går inte en vecka utan att byggtidningarna har en artikel om skurkaktiga byggentreprenörer som slarvar med säkerheten. Förmodligen är ren och skär tur orsaken att byggbranschen inte tar livet av fler än den gör. Vid tillfället hade jag haft egen firma igång något år och hade en entreprenad för min tidigare arbetsgivare. Efter 10 års platschefande var det inte orutin som gjorde att jag lät människor sväva i livsfara. Jag hade bara lite mycket att göra. Eller…?
Nej, orsaken var nog snarare nonchalans och felprioritering från min sida. Men också att beställaren (kommunalt bolag) och min uppdragsgivare (mellanstor byggare) inte la någon vikt vid arbetsmiljöfrågor. Jag hade som platschef både utförande och kontroll på min lott och det funkar inte. Inte alltid. Kanske ibland, med lite tur.
För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.
Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.
Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.
Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.
Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.
Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar.
Det är mer tur än skicklighet att Stadsteatern i Göteborg inte brann ner 1995, Lasse Smed hade bränt hål i en balk och skickat in lite smält stål i ventilationskanal full med damm. Spännande? Javisst. Det var på det bygget jag lärde känna Lasse Smed, mannen utan bekymmer. Han tyckte inte det var så konstigt att bygga stora tunga smideskonstruktioner, baxa in dem, hissa upp dem i taket och svetsa fast dem. Vi andra som gnyr för att matkassarna är tunga får kanske fundera lite!
Fiskhamnen kunde stått i lågor 2003. Till och med Lasse Smed såg lite orolig ut när han såg hur fort polyuretanskum i kylrumsväggar brinner. Så här långt efteråt har ju pulsen gått ner och man kan ju fundera på vad som hänt om det fortsatt. Fiskhamnen i Göteborg består av några längor med svartbyggda lokaler där brandgränserna mellan verksamheterna består av gamla kartonger och luft. Där finns också emballageförråd fulla med cellplast och papper, tompallar i staplar under skärmtaken.
Oj, vad det kunde ha brunnit!
Tänk tanken – Lasse Smed kanske hade snabbat på ombyggnaden av Södra Älvstranden, och skickat Fiskhamnen till någon åker i Kungsbacka istället. Det kommer för övrigt inga båtar med fisk längre, fisken åker lastbil från Danmark, så Sync tycker att en åker utanför stan är en bra plats för nya Fiskhamnen.
Sync Blog 