Ansvar för vintern? Någon? Någon annan?

Läser med viss förskräckelse om takras och olyckor. Det är bilder i GP, vackra som motiv men förfärliga ändå. Det är inte så svårt att tänka sig de olyckor som kan hända närmaste dagarna.

——-

Taket rasar på Centralen i Göteborg (GP, GT). Is och snö rasar ner från hotellet intill. Det finns många sådana ställen nu.

Det kommer att bli mer. Man kan bara hoppas att det inte blir värre personskador.

——

Den här bloggen har ju raljerat om vem som är ansvarig och kommit fram till att det är Någon Annan. Inte idag. Nu är det allvar.

Detta är elektrikerns fel, Berra

Läser i GP om hantverkare som dragits till reklamationsnämnden av sina kunder. Inget skoj alls.

Det är påtagligt många fall där parterna har olika uppfattning om vad som sagts innan jobbet utfördes. Märkligt. Men det är i och för sig väl känt att dåligt minne ofta drabbar människor just när pengar skall byta ägare.

Det verkar inte riktigt som man bråkar om vad som blivit utför utan mer om att det blev dyrare än det var sagt. Enligt kunden då alltså. Hantverkaren verkar ju tycka att han aldrig lovat ett fast pris, eller att det möjligen blivit så mycket mer än vad han tänkt sig.

——-

Jag kan se det framför mig, ungefär som det brukar gå till. Kunden är glad ock tacksam att en hantverkare tagit sig tid att komma och titta. Hantverkaren är i vanlig ordning en trovärdig och lätt charmig kille som är lätt att snacka med. Man går runt och pratar om det som måste göras, lite om det som borde göras men mest om det man vill göra och faktiskt skulle kunna hitta på om man hade råd. Sen när man skiljs åt så har man av någon anledning inte  uppfattat det hela riktigt på samma sätt. Igen.

——-

Kunden har tolkningsföreträde när det gäller muntliga avtal. Så därför tycker jag det är enkelt – hantverkaren skall se till att ha ett skrivet avtal.

——-

GP har en bra sammanställning från Konsument Göteborg i denna  artikeln.

Jag tror jag skall göra om den så den blir en instruktion för hantverkaren istället. Det verkar behövas.
(Kampen går vidare:) )

——

Detta är del 13 av typ skitmånga i serien tillägnad Berra. Klicka för att läsa från början.

Detta är ett byggprojekt, Berra (som inte blev av)

Förlåt, men jag har börjat något utan ha koll på vad det skall bli. Det började så här.

Del 7 (av 100?)

——

Det var länge sen. Typ 1998.

Jag hade en byggfirma och jobbade mycket med fukt- och mögelskador. Vi fick en del jobb via Statens Småhusskadenämnd som ganska generöst hjälpte husägare som utan egen förskyllan råkat få den typen av bekymmer. Fukt och mögel alltså.

Det gick till så att en av Småhusskadenämnden utsedd konsult gjorde en förfrågan till minst tre byggare. Vi räknade på jobbet, lämnade anbud och bidraget till husägaren bestämdes av lägsta anbudet. Oftast så köpte också husägaren det billigaste, lägsta priset.

Just i det här fallet så var det det en villa i Onsala, en bit utanför Göteborg i ett område med relativ hög status och dyra kåkar. Jag fick förfrågan på posten, läste igenom, räknade lite och ringde till husägaren för att bestämma tid för en titt på platsen. För så går det till – vi kollar på plats innan vi lämnar pris.

Just då var jag upptagen med ett jobb på Orust, vilket är typ åt precis andra hållet. Det var kanske femton mil emellan Onsala och platsen vi var på och jobbade så det var inte helt självklart att sticka ifrån och titta på plats.

Anbudet skall vara inne en måndag. Jag ringer husägaren på onsdagen innan – Hallå, hej, tjena och hur är läget – vi pratar lite om vad som skall göras och när jag kan komma dit. Han är tveksam om det är nödvändigt att titta på plats. Jag försäkrar att det faktiskt är ett krav och en skyldighet vi har. Jag föreslår fredag kväll eftersom jag vet att jag släpper av mina gubbar tidigt den dan och att jag gärna kan åka en extra omväg fredag eftermiddag på en tio-tolv mil innan jag själv får sträcka ut mig på soffan (=egenföretagare).

Men se det gick inte – fredagskvällen hade husägaren vikit för fredagssyslor i familjen.

Ok – lördag/söndag då? – jag kunde ju tänka mig en utflykt under helgen för all del. Nej, det gick inte heller. Det skulle bli lite pinsamt om grannarna fick se vad som var på gång, det ville han inte. (han sa det faktiskt så).

Istället frågade han om jag inte kunde komma torsdag kväll – tyvärr, sa jag, då spelar jag innebandy. Ridå.

Det blev inte mycket mer sagt, vi skulle höras igen men dörren var stängd.

Nästa dag ringer konsulten som håller i upphandlingen och berättar att husägaren har ringt till honom och skällt. För att jag inte hade tid att komma dit och att min innebandyträning var viktigare än hans hus.

——

Jag lämnade aldrig något anbud till den kunden och jag tror att han inte fick något från de andra entreprenörerna heller. Jag blev rejält grinig på hans attityd, att han så totalt missade att tänka på vad som funkade för mig, att han inte hade vett på att anstränga sig mer för att få ett bra anbud av mig.

Jag surnade och drog öronen åt mig. Det blev inget jobb hos honom. Han hade straffat ut sig i mina ögon.

——

Jag vet att det ligger på bägge parter att förstå varandras förutsättningar. Jag tyckte själv att jag gjorde mitt bästa här, men det räckte inte. Kanske hade detta blivit ett kanonjobb med en jättenöjd kund om vi bara fått träffas och prata en stund. Kan ske kunden satt och surade precis som jag och fick vatten på sin kvarn – att byggare är opålitliga och dumma. Kanske. Kanske inte. Ingen vet.

(Tänk om det var Berra!)

——

Detta är tyvärr också byggbranschen, Berra (du har rätt)

Håhåjaja – del 4 (av ungefär hundra…)

——

Erik skriver på byggbloggarna om Berra och Berras vänner. Tråkigt men sant.

Sync har ju gjort en djupdykning i det här med att jobba för privatkunder.

Kan kanske vara skäl att lyfta fram det igen.

Och igen.

Och igen.

Och igen.

Och igen.

—-

Puh! Det är jobbigt att vara så redig…

——

Detta är ett byggprojekt, Berra (av många)

Förlåt, men jag har börjat något utan ha koll på vad det skall bli. Det började så här.

Del 3 (av 100?)

——

Prolog.

En bekant till Sync köpte en villa i höstas. Sync fick ett uppdrag att rodda en ombyggnad. Det var inflyttning för en vecka sen.  Jag tänkte Berra kunde få en glimt in bakom kulisserna.

Uppdraget var att blåsa ur en villa och göra nytt på två månader. Inte renovera egentligen för huset var inte på något sätt dåligt, tvärtom. Ett kvalitetshus från 1974 som det i princip inte ändrats på någon gång. Det var helt enkelt en Total Makeover från sjuttiotalet till 2010.

Tidplanen var egentligen mot bättre vetande. Det var ganska omfattande aktiviteter och många inblandade som skulle samsas på en begränsad yta och på väldigt kort tid. Vi hade ungefär sex veckor förberedelse innan byggstart och mitt budskap till kunden var övertydligt
– Visst, två månader är ok, men då skall allt vara bestämt när vi börjar och inget velande på vägen!

Allt var bestämt när vi började på plats. I stort sett. En del val av badrumsutrustning återstod, det störde inte framfarten och klämdes fram när det verkligen behövdes.

——

Byggstart den första december.

Vi visste att vi kunde stöta på överraskningar när vi rev ut det gamla, det kan finnas asbest och annat otrevligt i vilket hus som helst från den tiden. Lyckligt nog var det inte så.

Däremot uppstod ett annat fel som kunde blivit överjävligt besvärligt. Riningen stämde inte. Skorsten var mycket större än arkitekten hade på ritning, och köksfirman hade ritat på det underlaget, beställt och producerat ett kök som inte fick plats. Den typen av fel som kan sänka ett projekt och kosta hundratusentals kronor. Märkligt nog gick det att helt ändra planlösning med samma köksuppställning och faktiskt få en lika bra eller bättre lösning. Det var inget annat än tur. För Sync, arkitekten och köksleverantören. Och för kunden med.

Sammantaget en ganska liten dos av oförutsett.

——

Så sista veckan i januari, då. Ett crescendo grandissimo.

En ganska massiv insats. När jag och kollegan var ute en sväng och tittade på plats så fanns det nio byggbilar på villagatan. Kanske så var det tolv man som jobbade samtidigt i huset och dessutom ett par städare som börjat förbereda sin del.

Köksmontören fick vinterkräksjukan. Det blev närapå hårda ord men han löste det med en kollega som täckte upp. Allt i ordning i sista stund.

Badrumskillen gick upp i rök. Duschdörren saknades. Han jagades fram idag och fick sorgset avslöja att han skilt sig i måndags. Hemmet splittat i två delar, barnen fördelade . Han fick ta hand om tjejerna. Duschdörren saknades fortfarande. Svårt att skälla i det läget.

Ventkillens var magsjuk och borta måndag till onsdag, sen dog hans svärfar på torsdagen. Fläktarna kom inte igång och en av mina bästa vänner sjönk ihop och grät på bygget.

Målarna – stackarna – var av bästa märke. Effektiva, duktiga och befogat griniga av att behöva dela 120 m2 med samtliga yrkesgrupper samtidigt som de skall lämna bästa finish efter sig.

Elektrikern som alltid utan undantag måste vara sist på plats hade en än mer otacksam uppgift. Det blev efter midnatt sista dagen och då hanns ändå inte allt med. Det gick några dagar till innan fläktarna snurrade och värmen fick full effekt.

På grund av sena beslut och velig beställning (Sync?) så skulle Glasmästarn montera ett stort glasparti sista dagen, samtidigt som alla gjorde sin slutfinish. Städarna var redan på plats. Så fredag morgon – samtidigt som slutstädning pågår! – så river vi upp ett stort hål i ytterväggen mitt i smällkalla vintern. Det kändes sådär men blev väldigt bra!

——

Nåväl. Dags för eftertanke.

Om detta inte dryper alltför mycket av självgodhet och  skryt så hoppas och tror jag att detta är ett gott exempel på att det kan gå bra också. Vi har klarat av detta utan hårda ord, inga hot om tingsrätt, alla inblandade talar fortfarande med varandra och kommer fortsätta träffas i nya projekt.

Att det dessutom passerade fyra månader av livet under tiden för alla visade sig med ett förlorat körkort, en ledsam skilsmässa och en bortgången älskad svärfar. Det ger lite perspektiv på väsentligheterna.

Kunden ändrade sig nästan inget alls under byggets gång, blev lite besviken på några saker, blev väldigt nöjd med mycket annat och kommer ringa samma gubbar igen. Och igen. Och igen.

Tror jag.

Vi har ju inte gått igenom ekonomin än 🙂

Detta är byggbranschen, Berra. Del 2

UPPDATERING:

De kändes som inlägget blev lite rumphugget, det kom till ganska snabbt i flykten i morse. Poängen är att visa ett av många sätt som privatpersoner möter byggbranschen.

—–

Detta är ett av sätten som människor möter byggbranschen. Bloggaren berör normalt inte min branch men jag följer henne ändå för att hon skiver bra.

Inte så smickrande för branschen eller myndighetsdelen av branschen kan man säga men heller inte helt ovanligt. Detaljplaneprocesser och bygglov i innerstadsmiljö kan bli riktigt långdraget, irriterat och ledsamt. Alltid finns det någon som känner att just h-n får det sämre. Ibland är det så jävligt att den klagande klagar för klagandets skull, ogint och elakt. Det finns många som tycker det skall gå annorlunda till. JAg vet om hur det är just i det här fallet, men jag har mina aningar.

En olycklig Veidekkeanställd ångrar för övrigt säkert sitt ordval en tid framöver men sa samtidigt en dagens sanning. Det blir inte mycket byggt i våra innerstadsmiljöer om alla som försvarar sitt revir skall få rätt. Tyvärr.

Tyvärr för att det inte är bra i hur man än gör. Om man utvecklar staden och närmiljön är det någon som blir ledsen eller arg. Om man fortsätter bygga förorter och lägga villamattor med tre mil att bilpendla till och från, ja då blir Planeten Jorden inte så glad. Inte lätt.

——

Åttaåringens logik

– Varför kommer du hem när du inte jobbat färdigt?

ehh?

Frågan kommer från dottern när jag sätter mig i ner direkt efter middan på fredag kväll med datorn i knät och säger att jag måste skriva lite.

Berättigad fråga – Varför åkte jag hem utan att ha jobbat färdigt?

Frågan rymmer lite mer om man lyssnar noga.

Varför jobba när jag kommit hem?
Varför inte jobba klart på jobbet istället, latmask?
Kan du inte ågna dig åt oss lite istället?
Vi vill ha datorn, du får göra något annat.

——

Det är inte lätt att vara medelålders vit heterosexuell man med ganska god inkomst, ha två glada barn, ha ett långt lyckligt förhållande med deras mor, bli serverad kaffe och whiskey på maten av just den kvinnan med löften om mer. Det är inte lätt. Det är jättelätt. Ändå klarar jag det bara lite halvbra sådär.