Åttaåringens logik

– Varför kommer du hem när du inte jobbat färdigt?

ehh?

Frågan kommer från dottern när jag sätter mig i ner direkt efter middan på fredag kväll med datorn i knät och säger att jag måste skriva lite.

Berättigad fråga – Varför åkte jag hem utan att ha jobbat färdigt?

Frågan rymmer lite mer om man lyssnar noga.

Varför jobba när jag kommit hem?
Varför inte jobba klart på jobbet istället, latmask?
Kan du inte ågna dig åt oss lite istället?
Vi vill ha datorn, du får göra något annat.

——

Det är inte lätt att vara medelålders vit heterosexuell man med ganska god inkomst, ha två glada barn, ha ett långt lyckligt förhållande med deras mor, bli serverad kaffe och whiskey på maten av just den kvinnan med löften om mer. Det är inte lätt. Det är jättelätt. Ändå klarar jag det bara lite halvbra sådär.

Sync har haft konferens…

… och kommit fram till många kloka saker.

  • Teoretisk sett håller vi minst världsklass, så som vi uppfattar saken.
    (Om alla andra bara kunde fatta det också så är tredubbling av arvodet hemma och en årlig sexmånaderssemester inom räckhåll)
  • Moraliskt är vi förhoppningsvis över snittet för MVM (medelålders vita män).
    Här måste bättring ske omedelbart.
  • Självförtroendet är lite för lågt, BMI lite för högt.
    (Det går dock att fixa)

M.a.o. – samma bullshit som vanligt.
Men.
Vi har nu koncernbeslut på att i alla fall inte tänka så här:

——-
Saknar tyvärr källhänvisning till denna, men va fan den är för bra för att inte återges omochomigen

(Fixat – tack till Blasket)

Ny byggbloggare

En nykomling kommer in på arenan. Fredrik Karlsson är chefredaktör på Byggvärlden och startar Byggbloggen.
(Egentligen fusk – killen är ju proffs, han få bildbyline och allt, direkt från start.)

Namnet är ju fantasifullt värre. Men bra att det händer något ändå. Det börjar bli lite enkelspårigt häromkring, ByggBlasket kämpar ju på men vi ältar rätt mycket same same.

Nej, det hänger på dig, Fredrik – Ge oss några smaskiga ämnen att tänka på och få en nystart. Bring it on.

Möjligheter med vindslägenheter

Läste på Byggnadsvårdsbloggen om risker med vindslägenheter.

Suck.

Kerstin Westerlund Bjurström är ordförande Samfundet S:t Erik. Man värnar om Stockholm står det på hemsidan. Det är säkert så. Hon har skrivit en lååång kommentar på Byggnadsvårdsbloggen om vindslägeneter.

I koncentrat så verkar hennes budskap vara att det rent tekniskt är så svårt att bygga på vindar att man skall låta bli, risken är närmast uppenbar att huset kommer få rivas i sin helhet.

Sync håller med helt och hållet. På ett villkor – att vi stoppar allt annat byggande också. För vi i byggbranschen kan inte ens bygga nya hus utan att det läcker in, blir kondensproblem och annat jävelskap. Förbjud tilläggsisolering och exteriöra förändringar på samtliga byggnader direkt. Nej, vi får helt enkelt knõ ihop oss i de hus som finns och hoppas på att dessa kåkar håller in i evigheten.

Bostadsbrist, energislukande hus och en stadsplanering som bygger på bilberoende? Skit i det. Barack Obama kommer ju föresten till Köpenhamn nu i dagarna och fixar miljön och visst är mysigt med tre generationer i samma hyrestrea.

——

Jag tror att Kerstin Westerlund Bjurström´s avsikt är att bevara fina bebyggda miljöer. Lustigt nog så har vi i så fall ett gemensamt intresse där. Sen tror våra åsikter och sätt att bevara skiljer sig åt. Lite.

Spik-Harry – en ärlig skojare

Det finns en del miljöer kvar som påminner om ett gammalt leverne. Jag fick en bok i present om ett område i Stockholm som skulle rivas, det var gamla verkstäder och skjul med obskyra verksamheter och allmänt skumrask. En kåkstad mitt i det svenska medelklassgettot. Där blandades lyckligt hippieflumande utanförmänniskor med dem som inte helt självvalt stod bredvid samhället, det var istället missbruk och sjukdom som stängde dem ute, inte alls lika romantiskt och vackert.

Nåväl. I Göteborg vill vi ju inte vara sämre. Vi har några sådana områden kvar, men de blir mindre och färre efterhand. Egentligen kanske det inte är så mycket att romantisera om, det är risiga kåkar och verksamheter som borde gått ur tiden för länge sen. Ringön är ett sånt litet miniområde med allsköns bråte blandad med ganska modern bizniz. Om tjugo år är det borta. Jag kommer sakna människorna som finns där.

——

Där på Ringön längst in på bakgata vid en stökig brygga bodde världens snällaste mobilkranförare. Han bodde på en pråm. Jag lärde känna honom 1992 och han körde kran för oss många gånger efter det. Någonstans runt 2003 var jag av en tillfällighet ute på Ringön och visste att ett par av mina snickare hjälpte kranis med hans pråm, så jag åkte ner och hälsade på. Då hade han bott där med sambon i femton år och började så smått få ordning på badrummet och en antydan till sovrum. Innan dess hade man löst mer spartanskt.

Det krävs ett stabilt förhållande och en tålig kvinna för att sånt skall funka 🙂

——

En annan skön lirare har en husbåt, eller snarare han har ett hus på ett skrov. Det är en villa i lagom storlek byggd på en stor flytbrygga. Säkerligen är det stans finaste svartbygge. Den här mannen driver en liten verkstad som rent logiskt inte borde gå runt, men han fixar det ändå. Hans kontaktnät och hans sätt att tänka och jobba är – annorlunda.

Han är singel dessutom, en redig karl i femtioårsåldern. När han fått napp på Palace* fram på småtimmarna så bjuder han damerna på en vådlig resa i motorbåt över Göta Älv och en sängfösare i sitt guppande hus vid en kaj på Ringön. Sånt måste man älska.

*lokal krog för äldre och desperata

——

Men. Det är ju Spik-Harry som är huvudperson i detta inlägget. Han kom från ingenstans och knackade på när det tidigare nämnda svartbygget var i sin linda. Han sa att det såg ut som han behövdes, han skakade hand med den tidigare nämnda kvinnokarlen och började jobba. Det skrevs inga anställningsavtal eller så, om ni fattar, det löste sig på annat sätt. Harry bosatte sig på plats och jobbade för mat och husrum.

Vi hade i ett projekt en liten verksamhet för renovering av fönster och dörrar i anslutningen till detta och kollegan som är en social jävel med tycke för udda existenser blev naturligtvis kompis med Harry. Harry fixade alla kollegans småmaskiner, han skruvade isär, lagade och smorde. Harry fixade allt.

Att någon 2007 knackar på och erbjuder sina tjänster för mat och husrum är ganska fantastiskt. Det känns så Astrid Lindgren på något sätt. Att han dessutom jobbade som en tok, riktigt bra och effektivt, förstärkte ju känslan av det här är för bra.

Yes, mycket riktigt. En morgon när mannen i huset på bryggan kom till sin verkstad var alla av värde borta. Även Harry var borta. Man kan tänka sig en viss ångest med tanke på vad som försiggått och hur bra det går ihop med försäkringsbolag och polisanmälningar och sånt. Men hursomhelst, han lyckades hitta några personuppgifter på Harry och polisanmälde ändå stölden. Då fick han veta att Harry var efterlyst.

Harry hade haft lite bekymmer. En tidigare kompanjon hade gett sig på Harry rent fysiskt, Harry hade kontrat med att skjuta den forne kompisen med en spikpistol!

Så, vi vet inte varför, men Harry hade lämnat min kollegas dyra maskiner i en snygg rad på bänken, sen hade han förmodligen dragit i sig något starkt, lastat allt annat i en liten båt och långsamt glidit bort i natten. Om jag minns rätt så hittades grejorna ganska snart, men Harry var väck. Förmodligen hade han en ny anställning. Samma villkor, samma Harry.

Extrainsatt meddelande! Sync finns på riktigt

Ja, mitt i Sync genomgång av låsasfigurerna i byggbranschen så händer det saker på riktigt också. Sync Blog finns nästan fysiskt nu.

Jo, det kanske inte är skäl att stoppa pressarna direkt och sopa rent framsidan på Aftonbladet för att få värsta scoopet. Kanske inte. Men Sync har gjort debut som underhållare. Ett arkitektkontor bad om ett föredrag om entreprenadjuridik i allmänhet och vad de själva borde bli bättre på när de gör sina handlingar. (Känslan är på ett ungefär = Här ligger en gravad hund.)

Vi tänkte ha det en timme ungefär och sen lite after-work med gott vin och så, säger arkitektchefen då.

Aha, tänker jag. Jag skall vara den som gör alkoholen avdragsgill denna gången. Nåväl, vad är en bal på slottet?

———–

Nu är det här inget Sync tar lätt på. Frågar en arkitekt på viset – Vad borde vi bli bättre på? – så har han skitit i ett blått skåp. Det blir en lång timme. Ojojoj.

Sync har ju dessutom polare som backar upp – en här på bloggen tidigare nämnd jurist som inte backar för lite hårda tag – han kommer stå snett bakom och dra till på volley om någon börjar ifrågasätta. Ha.

————

Jag tänkte börja med att fråga hur ofta de vet vad det är för entreprenadform de ritar för, handläggarna vet säkert men alla de andra som får en begränsad uppgift att lösa, vet de? Hur ofta vet de vem som skall använda handlingen de just producerar, och vet de vad den egentligen skall användas till?Naturligtvis frågar jag hur ofta det är som de har läst AF-delen. Det tänkte jag toppa med att fråga hur ofta (om någonsin?) som de vet hur ersättningsformen är i entreprenaden, löpande eller fast. Poängen är att jag tycker man måste begripa hur handlingen du upprättar skall användas, av vem dem skall användas och i vilket syfte den skall användas.

När jag varit lagom spydig så klipper vi till med att allt som produceras (skisser i tidigt skede, sms från arbetsplatsen om måttsättning fönster, tankspridda telefonsamtal, idéer kläckta på språng) kan användas i en juridisk tvist. Rättare sagt – när det blir tvist då gräver någon fram det du gjort, sagt, antytt, missat, gissat och mörkat. Det är inte roligt med tvister.

Sen har jag skrämts färdigt. 

Tårtan - utförandeentreprenad

Efter det infaller förmodligen som en del kallar för Finsk stämning. Lite obehagligt, lite pinsamt och ganska tyst. Då tänkte jag clowna lite,  förklara entreprenadformerna helt annorlunda än vanligt och beskriva hur en platschef egentligen har det (han som skall använda deras ritning). Blogga lite lajv liksom. Då blir nog skoj igen.

————-

Sen blir det vin. det är ju i alla fall skoj, helt säkert.

Låtsas-gubbar 1 – Fejk-professorn

Först ut i Sync´s serie om låtsas-gubbar på riktigt är en klassiker i våra kretsar. Fejk-professorn.

Professorn jobbade på Handelshögskolan och hade köpt den dyraste lägenheten i ett projekt där jag halkat in som platschef. Han hade ju jobbet runt hörnet så han var ofta på bygget.  Trevlig som fan. Aldrig sura miner. Han beställde en öppen spis, blev inte nöjd, vi slog ner den och byggde en ny, han var inte riktigt hundra nöjd, vi slog ner och byggde en ny. Kostnaden på en halv miljon svalde han enkelt. Han var en drömkund, trevlig och belevad, han accepterade alltid kostnaderna efter sparsam diskussion.

Vid ett tillfälle så satt vi och gick igenom den blivande belysningen och andra elfrågor. När det blev tal om inbrottslarmså sa arbetsledaren för elentreprenörn att de minsann inte jobbade med Falks och sådana firmor som lurar in kunderna i långa avtal med dyra månadsavgifter. Då klippte professorn till med att han varit VD för Falks i två år. Elektrikern blev ganska så spak då.

När bygget var klart och han skulle flytta in så försvann han. Han var tvungen att dra till USA ett par veckor, visst inga bekymmer. Men tiden gick och det började kännas i magen på projektägarna, någonting var fel. Mäklarn började kolla igenom sina papper. Professorn hade aldrig betalt handpenningen, det strulade med något, men mannen var ju trovärdig, välbeställd och professor. Ha!

Han försvann från jordens yta. Projektägaren tog en UC på honom. Lysande!  Betalningsanmärkningarna fyllde tre A4-sidor! Han hade alldeles säkert V.I.P-kort hos Kronofogden också. Inkomsterna var mer blygsamma, milt utryckt.

Mannen var en bedragare. Det märkliga var att det var helt utan egen nytta, han hade ju inte tjänat en krona på detta, bara iscensatt en happening och fått vara ompysslad kund i ett exklusivt byggprojekt ett litet tag.

Han hade inte pengar nog att ens ärligt åka spårvagn, faktiskt.

——-

Nej, och han var inte professor heller. Tack för att du frågade 🙂

Styrelsen och medlemmar i ljuv förening

Sync jobbar en del med bostadsrättsföreningar och det är känt problem bland byggare att just det kan vara krångligt. Många boende upplever inte sig själva som delägare (beställare) i projektet (man ser sig själv som konsument). Skillnaden mellan fastighetens krav och den enskildes intresse blir lite besvärande emellanåt.

Många styrelser har inte tiden eller kunskapen att driva projekt, att förvalta en fastighet är egentligen en lång rad av aldrig sinande små byggprojekt. Tyvärr börjar man ofta glatt utan projektledning och med tveksam prioritering med att vända sig till en entreprenör med en ofullständig förfrågan och vag uppfattning om vad som måste göras. Och som man frågar får man svar. Sen är cirkusen igång.

Det krävs en bra dos med pedagogik från vår sida och ännu mer tålamod för att det skall funka. Som projektledare kan det vara svårt att motivera alla timmar som går åt. Tusen kronor i timmen för att förklara saker om och om igen känns lite besvärligt ibland. Det är ofta mycket enklare att jobba för en professionell fastighetsägare, den saken är klar. Den enkla vägen är som bekant mindre spännande så Sync fortsätter träget att bearbeta sina brf-styrelser.

Det skiljer dramatiskt i storlek på föreningar, det finns små med bara några enstaka lägenheter och det finns stora med flera hundra boende. De allra flesta vi träffar på är någonstans mitt på skalan eller lite mindre. De föreningar som funkar bäst, som jag ser det, är de där de boende umgås, dricker vin och pratar med varandra. Då faller det sig naturligt att alla fattar hur badrumsrenoveringen och annat kommer att funka. Lite enkel vardagskommunikation och ömsesidig förståelse.

—————

Recept på framgångsrik förening. Mycket mat och dryck! Ordning och reda på underhållsplanen och stambytena. Mycket umgås och diskussion, då funkar det.