De senaste åren har det stupat en i månaden.

Har inte koll på statistiken men jag har jobbat i 22 år. Jag har betett mig som en stolle i många fall, dessutom som ansvarig för min egen och andras säkerhet ganska ofta. Under den tiden har det alltså sannolikt dött minst 250 personer i den svenska byggbranschen. Människor som rört sig i samma arbetsmiljö som jag.

250 människor som saknas  av tusentals arbetskamrater.
250 pojkar och flickor, män och kvinnor, pappor och mammor, söner och döttrar som lämnat ett hål i hjärtat på familjer.
250 arbetare som dött på grund av någons slarv, någons försummelse, någons okunskap eller bara vanlig jävla grym och skoningslös otur.

I så fall – Hur många har blivit svårt skadade? Hur många tusen?

—–

Dödsolyckorna är alltid djupt tragiska oavsett vad som orsakat olyckan. Men det finns mer otäckheter. De smygande skadorna som inte märks förrän de är försent. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat den generationen som använde lösningsmedel mer flitigt, jag träffade en man en gång som ursäktade sitt påtagligt sluddriga tal med att han jobbat med plast hela sitt liv. Det var faktiskt svårt att höra vad han sa.

På ett bygg för länge sen lärde jag känna en av de där människorna som som märks, en sån som hörs och syns. Han var i många stycken burdus men alltid trevlig, vårdslös med sig själv. Han bar välförtjänt smeknamnet Bullret. Han var nyss fyllda femtio år och hade slitit hårt på axlar och leder. Doktorn hade sagt att han skulle undvika vibrerande verktyg. Han var 50+, inte särskilt lämpad för kontorsgöromål, betongarbetare sen tonåren och med rådet att undvika vibrerande verktyg (vibrerande verktyg är själva huvudingrediensen i betongarbete). Han sket i doktors ord och körde på ända in i kaklet. Några år senare träffade jag honom, sjukskriven sen länge, mer lågmäld, väldigt sorgsen. Han berättade att han försökte fixa lite hemma men han kunde inte lyfta armarna över axelhöjd tillräckligt länge för att montera en gipsskiva.

Bloggkollegan Rotpartnern hade ett inlägg för ett tag sen där han noterade att en av de största riskerna är dammet. Dammet på byggena som innehåller kvarts och annat skit som sätter sig i lungorna. För ett par år sen kom de en våtrumsskiva som skulle vara jättebra men som vissa fick näsblod av när skivan bearbetades. Så länge jag har jobbat har det sagts att mineralullen kommer vara hälsovådlig så fort det finns en bättre alternativ. Det är inte bara asbest som fastnar i flimmerhåren.

—–

Fredrik på Byggvärlden och många andra försöker lyfta arbetsmiljöfrågorna. Som positivitetskonsult brukar jag kontra med att vi är ganska bra på att göra arbetsmiljöplaner och sånt numera. Han synar bluffen och skriver att han och hans skrivande kollegor nästan dagligen ser slarv med säkerheten när det besöker olika byggen.

Jag tror så här. Vi kan inte planera bort all världen otur, vi kommer alltid ligga lite efter i kunskap om långsiktiga effekter på hälsan av nya byggmaterial och inget kan rädda oss om vi räknar fel på ytterligare en stålbalk.

Det vi kan göra på bygget är att vara duktiga på att planera och göra riktigt bra arbetsberedningar, vi skall väva in arbetsmiljötänket i varje litet moment. Sen skall platschefen se till att det man jobbar som man sagt. Lagbasen skall föregå med gott exempel, arbetskamraterna skall säga till när kollegan slarvar eller glömmer. Platschefens chef skall höja ribban, lika viktigt som att platschefen skall göra sin ekonomiska prognos så skall Chefens chef själv förvissa sig om att bygget sköte arbetsmiljön.

—–

Den driftige Calle Fridén som tidigare bloggade under rubriken Utsikt från ett tak har tillsammans med ett par kompisar organiserat en manifestation för våra döda kamrater. En tyst minut i morgon onsdagen den 8 juni kl 12.00. De har ett Facebook-event som i skrivande stund har 15 391 personer som deltagare, klicka här och kolla.

Jag kommer också vara tyst. Alldeles för mig själv sittandes i bilen.

Jag håller en tyst minut inte bara för dem som dött nyligen och inte bara för den unge man jag såg dö på ett bygge utan också för dem som dör långsamt, plågsamt och ensamt.

—–