Kom tillbaka Berra! Allt är förlåtet…

…eller nåt. Nästan allt. Vet inte riktigt.

Det var ju så här. En kommentator härjade på ett oförskämt sätt hos Byggblasket. Jag gjorde mig en smula lustig när jag försökte bemöta hans resonemang här på Syncbloggen. Han blev återkommande gäst här med en emellanåt ganska låg nivå på dumheterna men också med en viss insikt och sans ändå, han lovade faktiskt att återkomma. Jag bad honom göra så, fast bara om han hade konstruktiva förslag.

Vi behöver det i byggbranschen. Konstruktiva förslag. Ingen säger emot.

Så häromdagen i debattartikel i Expressen/GT så gjorde Gudrun Schyman och Barbro Engman (Hyresgästföreningen) ett debattinlägg av gammal skåpmat. Man hänvisade till utredning och undersökningar som talar om att byggbranschen fungerar ganska så uselt. Å fan säger alla förvånat. Not.

——

Så precis nu så tänkte jag så här – Vad är det som skiljer Berra och de bägge damerna åt? Berra med sina fördomsfulla slutsatser och inskränkta påståenden och Schyman/Engmans ganska lama men välformulerade plankning av kända fakta. Inte mycket. Schyman/Engman är inte otrevliga i och för sig, det var ju Berra ibland.

Det de har gemensamt är att det saknas konstruktiva förslag, goda idéer och positiva infall. Där är Berra är i gott sällskap.

——

Jag gillar Gudrun Schyman. Jag gillar inte allt hon säger och tycker, men det är en karismatisk och imponerande person. Jag gillar hyresgästföreningen också. Det behövs en tydlig förhandlingspart för fastighetsägarna, och det behövs en röst för hyresgästerna som inte hörs var och en för sig. Men deras gemensamma inlägg blir i det här fallet ungefär lika mycket värt som om jag hade skrivit ett inlägg om att jag bara tycker man borde minska på administrationskostnaderna i EU, att man borde ha mer lön kvar i slutet på månaden eller att SMHI skulle förutse lite mindre regn (generellt sett).

Så kom igen – det går att göra bättre.

Skärpning ni också, kärringar!

I dagens Expressen så finns en debattartikel om byggbranschen. Det är ju bra. Barbro Engman och Gudrun Schyman har upptäckt att det funkar lite dåligt i branschen, det slösas och slarvas.

Så är det. Det borde inte vara så, men det är det.’

Jag har stört mig här tidigare på hur man rubricerat detta, Skärpning Gubbar, jag tycker det antyder att gubbarna på bygget ställer till problemen och det är fel. För den rent korrekta benämningen på den samling hantverkare du har på bygget är gubbarna. Arkitekter, konstruktörer, entreprenadingenjörer, ekonomer och annat löst folk räknas alltså inte in i här.

Engman och Schyman har gjort researchen väl och har koll på Chalmers rapport om slöserierna. Men det framgår inte så tydligt att det är på ritbordet och konsultkontoren som de stora dyra felen börjar. Vår planprocess som drar ut flera år och stoppar många goda projekt är en gigantisk broms för snabbare bostadsbyggande. Så långt innan det är ett fysiskt bygge ute i verkligheten så har man slarvat bort många sköna miljarder.

I jobbet innan det blir bygge så sölas det bort tid och pengar, man gör korkade tekniska lösningar och tar tveksamma genvägar, man ägnar ibland oändligt mycket tid åt själva byråkratin utan att bry sig om själva målet. I den fasen är det sannolikt en större andel kvinnor (förlåt, kärringar) som deltar än i övrig byggverksamhet.

På byggena är vi fortfarande 100%  gubbar

(tyvärr också nästan 100% män, men man kan inte få allt på en gång, Gudrun:)).

Igår var det fredag

ja, och fredagen drog över några timmar, typ fyra faktiskt. Man kan säga att den våldsförde sig lite lördagen som är lite ynklig och stukad just nu. Men det ärr det värt, det var ju kalas. Takstolskalas.

Sync projektleder en vindsombyggnad åt en bostadsrättsförening och nu var det dags att kalasa lite. Byggarn fick ordnat lite bord, bänkar och stolar, städat bygget och gjort fint värre. Beställaren ordnade en gedigen dryckesbuffé. Sync fick fixa mat, det kan vi ju bra men fuskade denna gången. Mycket jobb och kort om tid så vi fick ta lite  hjälp.

Ordföranden i föreningen hör nog lite dåligt så för säkerhets skull hade han skaffat en musikanläggning som kunde funkat för en rockkonsert på Ullevi. Det blev en tung rockn´roll-kväll, hehe. Sync likealot.

Råa ytor med provisoriskt utlagda skivor på golven, bygglampor och värmefläktar, maten uppställd på en plyfaskiva, drickat på en gipsskivepaket. Det är tacksam miljö att ställa till med kalas inne på ett bygge som är mitt uppe i allt. De boende i huset får ju inte komma upp annars så det var mycket nyfiket frågande och undrande varför man gör si och hur man gör så. Jag gillar mixen av byggubbar och civilister som sällan rör sig på byggen, det blir ett skönt möte.  Klipper in lite bilder nedan – festen så som jag minns den…

Platschefen och Synckollegan

Beställarens ombud

Dags att gå hem nu?

Sync är ett geni - jag vet :)

Byggare är svin…

Vi har ju ett rykte om oss i byggbranschen att vara lite grisiga och buffliga. Arga som bin, listiga som rävar och hal som en riventreprenör är ju kända epitet.

Jag tycker i och för sig att många av de jag har i min närhet mer är lite nallebjörngosiga och oftast snälla som små lamm. Men men, livet är väl inte alltid en bal på slottet. Vår entreprenadjurist blev liknad vid en terrier häromdagen. Jag satt jämte och imponerades men skulle nog hellre säga bulldog.

——-

Nu är ju Sync, Byggblasket och Svensk Byggtjänst och några till ganska så klara med att det är kommunikation som är branschens största problem. Så därför är det med allra största glädje som vi här på Sync Blog kan presentera – trumvirvel – den som löser hela skiten. Hepp!

Helt otippat så fanns personen i fråga på en papperlapp klistrad på insidan av ett bilfönster i Älvängen, strax utanför Göteborg, här i Sverige, på Planeten Jorden.

Take or leave it – men kom ihåg vem som löste gåtan.

——–

Annars är fredag här på allvar ganska snart….

Ibland är det bra om det blir lite dåligt

Det sa Joakim Ohlén, ordförande för BQR. Han pratade på ett seminarium på Byggcentrum för några månader sedan. Jodå, det är ju inte bra om det bara är bra hela tiden, så visst är det bra om det blir lite dåligt ibland, men det vore väl bättre om det blev mindre dåligt ändå, för så dåligt som är nu är inte bra. Man kan lätt snurra in sig i det resonemanget. Jag tror i alla fall att han menade att det är bra att vi får fundera lite på vad vi håller på med i byggbranschen och hur vi gör och agerar.

”Hela vårt regelsystem bygger på misstro” sa han också, Joakim Ohlén.
(Sync uppmärksammade en artikel i Byggvärlden på samma tema)

Jovisst är det så. AB04/ABT06 förutsätter att parterna har olika mål och olika uppfattning. Partneringavtal och samarbeten mellan entreprenör och beställare är istället framtiden för byggbranschen menar Ohlén. Kanske är det så.

Sync tycker det är lustigt att vi ser det som en nyhet att man använder sitt kontaktnät och jobbar i förtroende med dem man litar på. Det sättet att genomföra sina projekt måste funnits sen stenåldern, AB04 är en ättling till något som sattes på pränt för kanske sextio år sen. I sammanhanget kanske AB04 är mer ny än Partneringtänket?

Men det kanske inte är så konstigt att regelsystemen är som de är, de finns ju för att avgöra det frågor som uppstår på vägen, men som man inte är överens om. Det finns mig veterligen inget i AB04/ABT06 som hindrar en entreprenör och en beställare att komma finfint överens och bli ömsesidigt nöjda med ett projekt. Våra regelböcker är skrivna av branschens parter och har växt fram allteftersom, det många kloka människor som bidragit. Möjligtvis så kan jag tycka att den lilla lilla skillnaden mot ABK96 är märkligt ändå.

———-

Det kanske inte är fel på det som står skrivet utan hur vi använder det?

———-

Vad är det som händer?

När jag jobbade på stora konsultbolaget så hade vi konferans i Uppsala en gång. Då samlades alla olika avdelningar i Sverige och hade lite pliktskyldigt föreläsningsprogram följt av en rejäl fest förstås.

Det roligaste föredraget hölls av en ekonomifarbror som jag glömt namnet på. Han ämne var ekonomisk historia. Han hade enligt egen uppgift Sverige äldsta kända overhead-bild. Den visade födslotalen under nittonhundratalet här i landet. Det fanns en peak på kurvan runt 1943, den återkom sen ungefär vart tjugofemte år, inte lika kraftig men den fanns där. Han hade forskat på vad som orsakade den peaken. Lite överraskande kom han fram till införandet av bruksvärdessystemet! När unga gifta par fick möjlighet att flytta ifrån kammaren hemma hos svärföräldrarna så hände det grejer i sänghalmen minsann.

Slaget vid Kaliningrad (eller om det var Stalingrad – minns inte) gjorde i och för sig också sitt till – Hitler fick på pälsen för första gången och folk blev glada och positiva, gick hem, rullade runt bland lakanen och gjorde ännu fler barn. Livat värre tydligen.

Jag tycker det är grymt intressant att man kan dra sådana slutsatser av händelser som påverkat så stora skeenden.

Jag undrar vad som påverkar oss och Planeten Jorden nu i våra dagar, saker som vi inte ser effekten av förrän om många år. Klimatdebatten kanske. Eller Idol 2009.

——–

Jag undrar vad som egentligen påverkar oss i byggbranschen just nu.

  • Väderleksrapporten kanske. Inte femdygnsprognosen förstås – det känns avlägset att planera hela veckan på en gång.
  • Hjälpmedel kanske. Nya fina dyra dataprogram som skall hjälpa oss bygga billigare bättre snabbare – har väl sällan funkat förut men byggbranschen minne är likt en guldfisks dito (=inte så bra).
  • Samverkan kanske. Partneringavtal och nya sätt att jobba tillsammans entreprenörer och beställare. Nya? Vi har uppfunnit något som måste funnit i tusen år. Igen.

——–

Nej, hjälp mig gärna här. Vad är det som påverkar och förändrar vår bransch?
(Hitler är ju död så han kan inte bidra med något…)

Ta bort väskan

Nästan varje dag så är det samma sak. På tåget till jobbet och på tåget hem. Väskan på sätet bredvid.

Trots att vi är ungefär samma personer som reser med ungefär samma tåg som blir ungefär lika fullsatt varje dag så händer det ungefär alltid. I plural också – vi snackar mångfald här fast på fel sätt. En random resenär sätter sig, placerar väskan på sätet intill, och ser sen direkt väldigt upptagen/nollställd/trött ut. Minspel och kroppsspråk skriker han/hon ut att han/hon vill vara ifred och definitivt inte ha någon jämte sig. Men allteftersom tåget fylls så kommer ändå traumat närmare, ögonblicket när någon frågar:
– Är det ledigt här?

Det är lika pinsamt varje gång, väskan flyttas undan och väskans ägare blir gärna lite förlägen och urskuldande medans den modiga medpassageraren tar plats. Ibland, men sällan, kommer en djup suck och en tydligt markerad ovilja när den stackars portföljen får åka tåg på golvet istället.

Svenskar är generellt ganska blyga, tror jag. Då är det lätt att hålla en ganska bister och kylig utsida som inte direkt bjuder in till spontana samtal. Jag är en god representant för detta. Det är väl ok, men lite märkligt ändå. Vad är man rädd för? En liten vardagskonversation piggar ju egentligen upp, en liten flirt så där på morgonkvisten kan ju göra dagen, ett skämt som träffar rätt kan glädja någon en lång stund.

———-

Stickspår
En gång på ett tåg på väg hem sent på kvällen, så satt det en vacker kvinna snett mittemot mig. Jag valde avsiktligt den platsen för att få bra spanläge. Tåget var nästan tomt och jag sneglade blygt, men tittade mest ner på min dator i vanlig ordning. Efter en stund kommer det på en kille som sätter sig mittemot henne. Han hälsar och börjar prata på knackig svenska, han frågar vad hon heter och vad hon jobbar med. Han konverserar och är intresserad. Hon mjuknar efter en blyg start, ovan vid situationen. När hon frågar tillbaka om honom berättar han att han bott i Sverige i sex månader, att han har lite svårt med språket. No shit. Konversation behärskar han däremot tillfullo.

Där sitter jag och sneglar. Verbalt begåvad och med språket komplett. Även om jag inte var lyckligt sambo och upptagen, utan singel och sökande så skulle jag ändå aldrig våga mig på det han gjorde. Heja Sverige. Det måste fattas något i genpoolen här i landet.

———–

De gånger jag kommer i spontankonversation med okända människor är lätträknade och det finns nästan alltid en omständighet som rubbar cirklarna. Påtagligt ofta är det ett barn eller möjligen en hund som bryter isen. Mina barn är som de flesta ungar, åker vi tåg så tar bara en stund sen så har de träffat nya kompisar, klappat alla hundarna ombord och gullat med bebisen längst bak.

Barn verkar ju ha lite roligare. Ibland suger vuxenlivet. Fett.

(alla som jobbar i byggbranschen är vuxna, de flesta som jobbar i byggbranschen är dessutom svenskar, tyvärr är vi nästan bara män. Så hur kul kan det bli? I rest my case)

Sync kan bygga också

Sync är byggkonsult. Penna, papper, dator, kamera och varsin bred käft med len tunga. Det är våra verktyg. Både kollegan och jag har söner i femårsåldern som är måttligt imponerade av att deras byggarfarsor inte ens spikar en spik på jobbet. Det finns ju inga plankor!

Så Sync har tagit på sig något så ovanligt som ett riktigt byggjobb. Vi snickrar själva. Inte mycket, inte avancerat, inte bråttom. Det passar oss bra.

Idag fick Ludde åka med mig dit, inte helt frivilligt men efter förhandling om villkoren så gav han med sig. Jag tror inte han ångrar sig för det var roligt att köra pallyftare, väldigt skoj att åka saxlift och stensketafräckt att sitta i gaffeltrucken och hissa gafflarna ända upp i taket.

Ludde i verkstan

Så har glad är man när pappa faktiskt har ett byggjobb igen.

Godis

Det enda som krävdes i övrigt var en megastor godispåse, lunch på McDonalds och en paket pepparkakor. Den killen kan bli fackbas på Byggnads anytime.

Fredag på Sync

image

Sync hade en fin eftermiddag.
En håltimme spenderades väl, i väntan på att vi kunde gå till den där sena gratislunchen hos krögaren som vill bygga ny restaurang.

7:ans ölhall är en klassiker i Göteborg. En rutinerad flicka i baren hjälpte oss rätt. En kall porter, en rumsvarm porter, blandade till perfekt temperatur. Fantastiskt gott.

(Bilden föreställer en nöjd kollega bakom vår gemensamma porter, notera blåvittröja på väggen i bakgrunden. Bra dag)

AB04 – Piska mig hårt

Dagens Byggvärlden-citat

Kontrakten som skrivs idag liknar djurdressyr från 1800-talet. Då piskade man djuren om de inte gjorde som man ville. Idag skriver vi kontrakt som innebär att vi är beredda att straffa våra partners om de inte gör si eller så. Istället för att tillsammans lösa eventuella problem.

Klockrent. Say no more. (Idag alltså, återkommer med detta som tema…=)