Jag skrev ju ett låååångt inlägg om Trenddagen och mer specifikt om Jessica Löfström på Expanderamera. Inlägget handlar egentligen mest om ett projekt som jag ett är omåttligt stolt över på många sätt. Det framgår här.

Och Jessica, ja hon har ett bemanningsföretag. Min relation till bemanningsföretag skulle på förmodligen kunna kokas ner till på FB-vis – ”it´s complicated”. Det känns inte helt bra men lite sugen är man ju ändå, typ.

Det får mig att minnas en helt onödig halvtimma 2006 på ovan nämnda projekt.

—–

Jag var alltså platschef (eller mer noga räknat produktionschef) på det i övrigt fantastiska bygget. Alla i min närhet vet att jag är svår att nå via telefon, inte för att jag har mer att göra än andra, det är ett medvetet val att inte alltid svara. Det ringde  mycket och jag valde att ibland jobba utan att bry mig om telefonen, jag koncentrerade mig på annat helt enkelt.

Ändå så lyckades en tjej från ett bemanningsföretag få tag på mig och boka en tid för möte. För vår del i projektet så kunde egentligen kvitta men jag minns att jag var lite nyfiken på hur de resonerade ändå.  Lite blodtörst var det nog också. Märk väl att det alltså var en delad entreprenad med en mängd småfirmor på plats, alla utvalda på grund av personlighet och kapacitet. Den stackars tösen som kom från det stora uthyrningsföretaget visste ingenting om det.

Hon var inte byggare men hon hade en mall för hur försäljningsmöten skulle gå till, hon hade siffror för att visa hur lönsamt det var att använda deras folk och hon var ganska söt. Det kunde bara gå på ett sätt. Slakt.

Vårt projekt var unikt på alla världens sätt men det var ändå ett bygge. Ett bygge där platsledningen försöker samla de mest lämpade för jobbet. När vi valde vilka vi ville ha på bygget gick vi igenom nätverket och plockade godbitarna. Vi visste att vi behövde några lirare med snits och elegans, vi var helt klara över att vi skulle ha några tänkande praktiker som kunde lösa problem och självklart behövde vi några grovjobbare av den typen som bara kör på vad som än står i vägen. Klassiskt lagbygge.

Den söta flickan från bemanningsföretaget såg manskap som siffror. Hon räknade dem i antal. Hon kunde hyra ut 2 man eller 10 man eller 100  man. Jag försökte på vår halvtimma vi hade tillsammans att förklara hur det hängde ihop. Jag försökte förklara att jag ville veta precis de egenskaper varje gubbe hade, om han var bra på att putsa smygar, om han var kunde gipsa på en enhetstid motsvarande 0,3 timma per kvadratmeter. Jag ville dessutom veta vad det var för en kille, hans karaktär och humor och sånt. Hon fattade nog ingenting.

Som sagt en helt bortkastad halvtimma. De personer vi hade på bygget var noga utvalda, handplockade utan tvivel. Jag hade ingen avsikt att köpa arbetskraft av henne. Hon fattade inte varför.

—–

Budskapet här är kanske svårtolkat. Det finns bra gubbar på bemanningsföretagen, byggarna behöver bemanningsföretagen för att kapa topparna, det är en balans mellan tillgång och efterfrågan. Det är nästan en förutsättning för verksamheten på det större firmorna.

Det jag vänder mig mot är när arbetskraften blir en handelsvara istället för en person, ett matematiskt värde som helt missar personens kvalitéer i andra sammanhang. Det finns så fantastiskt många faktorer som avgör vem  som är bäst lämpad att utföra ett visst arbete.

Säljaren från Adecco gick hem utan beställning, hon kanske inte begrep varför.
(Sync Blog fannns inte då – nu kunde hon läst ungefär 700 inlägg och sen fattat läget) )

—–

UPPDATERING:

I kommentarerna nedan får jag en mild tillrättavisning av chefen för Byggvärlden, Fredrik Karlsson. När jag läser texten igen så inser jag att han har rätt. Det har inte med saken att göra att hon var söt eller att hon var ung eller ens att hon var kvinna. Resultatet av mötet hade sannolikt ändå blivit detsamma om säljaren varit en pojke.

Klicka gärna på kommentaren nedan och läs Fredriks invändning och fyll på själv om du vill.

—–