På tal om bemanningsföretag och Trenddagen 2011

Jag skrev ju ett låååångt inlägg om Trenddagen och mer specifikt om Jessica Löfström på Expanderamera. Inlägget handlar egentligen mest om ett projekt som jag ett är omåttligt stolt över på många sätt. Det framgår här.

Och Jessica, ja hon har ett bemanningsföretag. Min relation till bemanningsföretag skulle på förmodligen kunna kokas ner till på FB-vis – ”it´s complicated”. Det känns inte helt bra men lite sugen är man ju ändå, typ.

Det får mig att minnas en helt onödig halvtimma 2006 på ovan nämnda projekt.

—–

Jag var alltså platschef (eller mer noga räknat produktionschef) på det i övrigt fantastiska bygget. Alla i min närhet vet att jag är svår att nå via telefon, inte för att jag har mer att göra än andra, det är ett medvetet val att inte alltid svara. Det ringde  mycket och jag valde att ibland jobba utan att bry mig om telefonen, jag koncentrerade mig på annat helt enkelt.

Ändå så lyckades en tjej från ett bemanningsföretag få tag på mig och boka en tid för möte. För vår del i projektet så kunde egentligen kvitta men jag minns att jag var lite nyfiken på hur de resonerade ändå.  Lite blodtörst var det nog också. Märk väl att det alltså var en delad entreprenad med en mängd småfirmor på plats, alla utvalda på grund av personlighet och kapacitet. Den stackars tösen som kom från det stora uthyrningsföretaget visste ingenting om det.

Hon var inte byggare men hon hade en mall för hur försäljningsmöten skulle gå till, hon hade siffror för att visa hur lönsamt det var att använda deras folk och hon var ganska söt. Det kunde bara gå på ett sätt. Slakt.

Vårt projekt var unikt på alla världens sätt men det var ändå ett bygge. Ett bygge där platsledningen försöker samla de mest lämpade för jobbet. När vi valde vilka vi ville ha på bygget gick vi igenom nätverket och plockade godbitarna. Vi visste att vi behövde några lirare med snits och elegans, vi var helt klara över att vi skulle ha några tänkande praktiker som kunde lösa problem och självklart behövde vi några grovjobbare av den typen som bara kör på vad som än står i vägen. Klassiskt lagbygge.

Den söta flickan från bemanningsföretaget såg manskap som siffror. Hon räknade dem i antal. Hon kunde hyra ut 2 man eller 10 man eller 100  man. Jag försökte på vår halvtimma vi hade tillsammans att förklara hur det hängde ihop. Jag försökte förklara att jag ville veta precis de egenskaper varje gubbe hade, om han var bra på att putsa smygar, om han var kunde gipsa på en enhetstid motsvarande 0,3 timma per kvadratmeter. Jag ville dessutom veta vad det var för en kille, hans karaktär och humor och sånt. Hon fattade nog ingenting.

Som sagt en helt bortkastad halvtimma. De personer vi hade på bygget var noga utvalda, handplockade utan tvivel. Jag hade ingen avsikt att köpa arbetskraft av henne. Hon fattade inte varför.

—–

Budskapet här är kanske svårtolkat. Det finns bra gubbar på bemanningsföretagen, byggarna behöver bemanningsföretagen för att kapa topparna, det är en balans mellan tillgång och efterfrågan. Det är nästan en förutsättning för verksamheten på det större firmorna.

Det jag vänder mig mot är när arbetskraften blir en handelsvara istället för en person, ett matematiskt värde som helt missar personens kvalitéer i andra sammanhang. Det finns så fantastiskt många faktorer som avgör vem  som är bäst lämpad att utföra ett visst arbete.

Säljaren från Adecco gick hem utan beställning, hon kanske inte begrep varför.
(Sync Blog fannns inte då – nu kunde hon läst ungefär 700 inlägg och sen fattat läget) )

—–

UPPDATERING:

I kommentarerna nedan får jag en mild tillrättavisning av chefen för Byggvärlden, Fredrik Karlsson. När jag läser texten igen så inser jag att han har rätt. Det har inte med saken att göra att hon var söt eller att hon var ung eller ens att hon var kvinna. Resultatet av mötet hade sannolikt ändå blivit detsamma om säljaren varit en pojke.

Klicka gärna på kommentaren nedan och läs Fredriks invändning och fyll på själv om du vill.

—–

Annonser

Sync – Trendsättare i byggbranschen?

Vi som inte var på plats på Stockholm vatten-framsida (?) när Byggtjänst hade sin Trenddag 2011 kunde se det live på webben. Eftersom det sändes en heldag och undertecknad trots allt jobbar några timmar varje dag så missade jag andra halvan i realtid. Därför får jag kolla i efterhand i mån av tid och uppkoppling.

Tyvärr – återigen – missar man  i efterhand Kjell Aleklett som pratade om Peak Oil och satte lite perspektiv, det flyttade våra andra problem lite närmare ankdamsnivån.

—–

Nu är det ju så att jag simmar i samma ankdam som talarna och besökarna på Trenddagen och tycker det andra är spännande också. Jag kollade i morse på anförandet av Jessica Löfström, VD, ExpanderaMera. Hon har bemanningsföretaget Expanderamera och sitter i någon branchorganisationsstyrelse och lite till.  Hon är dessutom duktig på att prata och marknadsföra sig själv.

Hon sa att när hon startade för elva år sen så var Expanderamera unikt, det fanns inte den tjänsten på marknaden då. Det kan knappast vara rätt, bemanningsföretagen fanns i Göteborg tidigare än så i alla fall. Rekryteringsföretag fanns nog också, kanske inte inriktade på bygg dock, vad vet jag?

(jag kan skvallra om att dagspriset på en kvalificerad platschef är 100 000 kr enligt säkra källor)

Jessica Löfström inledde förresten med en enkel frågeställning om varför alla byggen måste start klockan 06.30 eller 07.00. Varförför inte kl åtta som alla andra så att snickarn kan lämna på dagis också?

Jessica lobbar ju förstås för att släppa in utländska arbetare och tjänstemän. Hon tipsar om att plocka in kompetens från andra branscher som IT eller militären (Mats har ju testat den tanken). Hon raljerar lite om klichéerna i branschen också, om vår syn på oss själva – att vi har raka rör, att vi inte snackar skit, att vi bygger ett bestående resultat, att vi gillar att visa upp det vi byggt för våra barn.

Jag känner att vi connectar lite, jag och Jessica. Idéer och synpunkter är desamma till stor del. Faktum är att vi kört ett projekt där jag fick genomföra fantastiskt mycket av mina idéer, det är ett minne för livet för fler än mig, det vet vet jag. Nedan följer lång text för den som orkar, självgodhet och mina bästa minnen.

—–

Det här bygget har flashat förbi i många inlägg här på bloggen. Jessicas inledning om arbetstiderna löste vi redan 2006, vi bestämde från start att bygget skulle vara öppet från 06.00 – 19.00 fem dar i veckan. Vi gjorde ett schema för vilka om skulle vara först på bygget och vilka som skulle stänga på kvällen.  Det ingick i morgonrutinen att tända upp bygget och ha kaffet på för dem som kom halv sju. På kvällen var det en koll runt bygget att ingen blivit kvar, släckning och låsning, sen slogs larmet på. den som ville kunde hinna med både dagislämning och tandläkarbesök utan att tappa arbetstid.

Det internationella inslaget var ett medvetet val till viss del, ett par polska killar fick sin första vita anställning och de fick också förmånen (?) att ta med sina nya svenska kompisar och visa upp Warzava. Vi hade flera nationaliteter än vi hade koll på, min idé om en världskarta på väggen i lunchrummet blev aldrig av tyvärr.

Sen hade vi en önskan till våra entreprenörer att få in tjejer på bygget, faktiskt med hyffsad framgång. I och med att det var restaurering och mer avancerad måleri fick vi ett helt gäng tjejer den vägen men byggsidan bidrog också, murarfirman hade 3 st, elfirman hade en tjej på plats, husmålarna hade också en traditionellt målande tjej. Ett tag hade vi 20% kvinnor på bygget, det var vi enormt malliga för.

Jessicas tips om att vända sig till andra branscher hade vi inte egentligen inte i strategin, men jag fick en tanke en gång att kolla vad folket på bygget egentligen hade för bakgrund, vi hade poeter, tandläkare, konstnärer, lastbilsmekaniker, bagare och en som helst vill bli luftballongchaufför. En brokig samling livshistorier. Vi gjorde en enkät men hade inte tid att köra den igenom hela manskapet, tyvärr där också.

Jessicas vänligt raljanta kommentar om hur vi ser på oss själva är så nära sanningen att det blir komiskt. Vi hade många kramkalas och väldigt få grabbiga fighter. Kommentarer om att man vill visa upp det man bygger blev bevisad när vi hade en familjedag och alla fick ta med sig fru/mamma/farmor och visa upp det hela. Fantastisk uppskattat och mitt bästa minne från projektet.

Vi jobbade hårt på att göra bygget attraktivt. Det var en delad entreprenad och många löshästar som skulle samlas till ett gäng. Vi hade en medveten strategi ett år innan bygget startade att bygga upp intresset och visa vad som komma skulle. Under byggtiden hade vi massa skoj för att lyfta stämningen på arbetsplatsen, bland annat en succéartad soppkokartävling.

—–

Somraren 2010, alltså tre år senare, träffade jag en av killarna som var med med nästan hela bygget. Han är från Kroatien och vågade knappt säga ett ord på hela tiden, men jobbade och skrattade varje dag. Nu hälsade han glatt och babblade nu nästan obehindrat på svenska. Han sa att det var det bästa bygge han varit på. Nånsin.

—–