Julknytkalas – nedräkning påbörjad

Ja, så är det. Det är bara knappt tre dygn kvar.

Jag gissar att det bakas en del hemma hos några utvalda, och det gravas lax, planeras inför julmustinköp och annat pyssel. Några är coola, andra dubbelkollar, en kanske är orolig för att hon skall göra rödbetssallad till 180 personer. 🙂

En som kammat hem publikens jubel tidigare – muraren Appelqvist – är också på gång. Jag pratade med honom tidigare idag, han hade ju varit lite orolig för tillgången på tolvkiloskalkoner. Mycket riktigt, det blev också svårt med så stora flygfän så han har beställt fyra stycken sjukilosfåglar istället. Allt för vår skull.
(jag som egentligen mest undrade hur man hanterar ett mindre bra kalkonår i kalkonbranschen – typ – vilket jävla kalkonår, kalkonkalkonår eller bara jävlaskitkalkonår?)

—–

Så när mannen på bilden här nedanför, yvig i hårsvallet som en Strindberg-karikatyr, stormar in i lokalen lite för sent på torsdag med fyra grillade kalkoner så förtjänar han och hans homies en extra varm applåd.  Förutom att han (de) då fixat 4 x7 kg pippi i en sannolikt för liten ugn, kört för fort från Hällingsjö till Göteborg och sen haft svårt att hitta sista biten, så  har han med sig tre döttrar. Tre döttrar som jobbar som hantverkare i byggbranschen. Dessutom anställer han nog konsekvent deras pojkvänner 🙂

Respekt för denna man och må han aldrig få betala en endaste öl själv i baren på Röda Sten!

(Bilden är från en stengård i Montelavar, Portugal. Murarn var en av några som var med på en resa 2008. Det var en slags förbrödning mellan konstnärer, byggae och fastighetsägare. Sync skall snart ordna fler sådana resor. Håll utkik)

Annonser

Detta är en konstpaus, Berra

Jo, Berra, allt är inte dystert och grått i byggbranschen. Jag har en del kompisar som jobbar för att göra våra byggnader lite vackrare, intressantare eller helt enkelt bara lite roligare. Det skrev jag ju om för ett tag sen.

Förra veckan var det ett coolt reportage i min favotidning Fokus. Tyvärr hittade jag inte länken då när det var nytt, men nu så poppade den fram minsann. Men vad är väl tio dar mer eller mindre?

Det handlar om hur konstnärer flyttat ut sin street art långt åt h-e ut i vildmarken. Typ förbi Viktoria och hundra mil till eller nåt.

Kolla bildspelet. Sync vill åka dit.

Sync har haft ekonomimöte…

…och det finns väl få saker som är roligare än att gå igenom kostnader, konstatera årets resultat, bli förvånad och lite trött och sen optimistiskt spika nästa års budget.
(Jag skulle kunna tänka mig minst ett alternativ som vi helt säkert föredrar – sitta i myshörnan på kontoret och prata om vad vi måste göra och borde göra, sen världsförbättra lite i teorin och ganska frekvent göra avbrott för fika och skvaller).

Nåväl, att vara född på sextiotalet har man ju gemensamt med både Reinfeldt och Anders Borg, jag tolkar det som att jag blivit vuxen och ansvarig för mig själv, alltså måste det bli ordning i leden. Reinfeldt/Borg har ju varandra, måcklisarna, jag får göra bägges jobb själv. Kollegan är mer som den där Schlingmann, en spinndoktor som sitter och planterar tankegångar, intrigerar och påverkar i smyg. I övrigt vet jag inte om vi har så mycket mer gemensamt med moderaterna faktiskt.

Vi har spikat budget, bestämt vissa saker vi skall göra och andra saker som vi skall försöka göra och några saker vi vill göra. Vi har formulerat en antal mål och rankat dem inbördes:

  1. Fakturera en bra summa varje månad
    (kan verka lite självklart, men tro mig, det är det inte alltid)
  2. Hålla egna kostnader på en viss maxnivå varje månad
    (dock lägre än faktureringen, inte heller självklart, konstigt nog)
  3. Utvecklas
    (ej definierat, men vidareutbildning på ett par kurser ligger nära till hands)
  4. Ha roligt och må bra
    (vi är lättroade både jag och kollegan, den delen av målet uppfyller vi lätt)
  5. Göra lite gott i världen
    (samvetet gnager och vi vill göra lite mer än slentrianmässigt autogiro till alla)
  6. En resa om året
    (inte inom räckhåll just för stunden, men resan till Montelavar 2008 är modellen)

——

Montelavar, Portugal 2008

Sync har haft det tufft…

…precis som alla andra. Vi startade våren 2008. Då vi mentalt kvar på toppen av högkonjunkturen. Egentligen stod hela byggbranschen på ett sluttande plan och inför en oundviklig nedgång. Vi visste det, men lurade oss själva ändå att allt skulle fortsätta som förut.

Vi hade köpt nya datorer, cyklar och väldigt fina cykelhjälmar. Vi hade gjort en hemsida och långa listor på projekt som skulle starta bara vi hade tid. Det var mjukstart och invärtes myspys i några månader först, men så småningom hade vi nog tänkt jobba för fullt och dessutom ta betalt för det.

Då kändes det väl ungefär så här:

Nu finns det ingen anledning att gnälla eller tycka synd om sig själv. Vi fick in en del jobb, anpassade oss till nya förutsättningar, vi gick ner i vikt och jobbade på. Från hösten 2008 som betecknades som ”koma” av en fastighetsägare så började det röra på sig lite lätt under början på 2009. Slutet av 2009 var ett crescendo som heter duga. Då var det hårdkörning, långa dagar och det syntes i faktureringen.

Nu är det 2010. Sync har det väl förspänt. Som för nästan alla så är det kort framförhållning men det som ligger på lut är riktigt spännande. Det enda som egentligen krävs för ett fullskaligt världsherravälde är att vi får bort de här orden ur alla förstudier och projektplaner:

  • Kanske
  • Eventuellt
  • Sannolikt
  • Förhoppningsvis
  • Förmodligen
  • Preliminärt
  • Förutsatt

——-

Tecknare – Jean-Maurice Bosc

Sync har haft en konstpaus…

…eller en av oss. Kollegan. Men nu är han på det igen.

Själv är jag ju konsekvent tråkig och formaliserad i mitt tänk och beteende. Budgetfascist, kontrollfreak och ständigt redo att sänka roliga idéer onödiga/dyra/dumma. Allt in the name of projektledning. Sån är jag.

Kollegan däremot har en annan ingång. Med minst en halv fot kvar i konstnärsvärlden och ett oförtröttligt barnasinne så vill han göra lite roligt och fint också. Kollegan är djupt insyltad i arbetet med att knyta konstnärer till byggbranschen och har egen nyckel till huset där konstnärerna håller till. Sån är han.

——

Det finns ju några kommuner i landet och faktiskt några företag som tagit ett principbeslut att 1 % av byggkostnaderna skall gå till konstnärlig utsmyckning. Det är mycket pengar det.

Skeptikern i mig säger: – Håhåjaja, vi får väl se.

Det brukar inte finnas pengar över på slutet, så gäller att konstnären får komma in tidigt i spelet i så fall. Att med hopplöst liten budget hitta på något när bygget är klart och färdigt är en ganska otacksam uppgift.

Däremot tror till och med jag som auktoriserad tråkmåns och glädjedödare att det kan funka bra om man tidigt i processen bestämmer sig att detta är viktigt för projektet och att beställaren är väldigt tydlig med detta. Det behöver inte kosta så mycket heller, 1 % är väldigt mycket om man frågar mig.

Så om vi ger plats för en konstnär med kreativa och roliga idéer i projekteringsskedet, har en lyhörd arkitekt och en engagerad och tydlig beställare, om vi får konstnären att stanna i ramarna för vad som funkar ekonomiskt, då kan det bli riktigt bra.

——

(hittade teckningen i en gammal bok – Barbara Henniger – duktig tjej det)