”Att leverera en enrummare där det fattas en vägg och två dörrar? Lite över gränsen, va?”

(Citat från en före detta kollega)

Vi byggde exklusiva bostadsrätter i ett gammalt hus, och vi hade en leverantör(?), upphandlad direkt av beställaren, som skulle ordna all inredning, kök och badrum. I lägenheten ifråga skulle byggas en skiljevägg med två inbyggda skjutdörrar av glas. Konstigt nog kom aldrig de exklusiva dörrarna från Italien, och väggen stod där halvbyggd långt efter inflyttning. En ändlös rad av bortförklaringar, undanglidningar och lögner följde från vår leverantör. Damen som köpt lägenheten och flyttat in, klagade försynt men betalade snällt. Hon fick vänta några månader på en dräglig boendemiljö.

Som platschef, och jourhavande medmänniska, var jag upprörd, och fick till slut lov av beställaren att beställa dörrarna på annat håll. ”Ojdå, vi kan inte fixa det förrän nästa vecka” sa den lokala inredningsfirman. So what, vi hade väntat i månader.

Så enkelt det kan vara, och så svårt det kan bli.

Sommarjobb i februari, senast mars

1995 jobbade jag på medelstora byggfirman. Vi räknade på ett jobb för ett kommunalt bolag. Det gällde en verkstadsbyggnad på 1 200 m2, totalentreprenad. Upphandlingen tog i vanlig ordning lång tid. Vi var kallade till förhandling nr 2 fredagen den 14 maj. Byggentreprenörer är normalt inte så glada i att sänka anbudet, men man kan ju alltid få in mer jobb för samma pris, så jag tror att vi lovade att göra lite mer av något. Då fick vi jobbet.

Nu till det som är så korkat. Enligt tidplan startade det här jobbet den 19 maj. Så efter förhandlingen som blev muntlig beställning så hade jag en lördag och en söndag för att förbereda uppstarten på den arbetsplatsen. Det gick naturligtvis inte, och vi tappade ett par veckor direkt. Slutdatum var det mer noga med, det var aldrig tal om att förlänga byggtiden.

Samma sak händer varje år och extra tydligt blir det om man jobbar för offentliga sektorn. I maj och början på juni tokjobbar man för att handla upp ombyggnad av skolor och daghem på sommarlovet. Byggstart efter skolavslutningen och klart den 19 augusti, om och om igen, år efter år. Vad kan den usla timingen bero på? Kan det vara så enkelt att man såsar med projekteringen?

Jag tror kommunen skulle få ett bättre ekonomiskt utfall och bättre kvalitet på sina projekt om de handlade upp sommarjobben i februari. Då är entreprenörerna inte bokade inför sommaren, och arbetena kan förberedas ordentligt. Det enda som behövs är att förfrågningsunderlaget blir klart i tid, ungefär 3 månader tidigare, varje år.

I slutet på månaden är det fattigt i byggbranschen

Hemma hos oss är det ebb i kassan i god tid innan lönen kommer (Familjen AB har ett likviditetsproblem eller snarare cashflowstörning). Som tur är så hjälper försäkringskassan till med ett litet bidrag den 20 varje månad, så barnen inte skall gå hungriga mer än max en vecka. Detta scenario delar vi med många medelklassfamiljer med god inkomst och dålig budgetstyrning.

Sync envisas ju med att babbla om MåsteBordeVillSkullekunna, en slag definition av nödvändigheten av det du köper i ett projekt. Samma sak gäller i mataffären. En veckohandling direkt efter lön är inget att skoja om, konsumtionssamhället får sig en injektion och både ICA och Anders Borg får klirr på kontot. Goda ostar, ett par DVD-filmer och nya skor till barnen (och till pappa) blandas i kundvagnen med 4 säckar grillkol för 100 kr och en storpack tvättmedel. Några goda köttbitar och påfyllning i konservförrådet hinner man med, och toppar det med några roliga ekologiska såser från den asiatiska hyllan. Tänk att man kan proppa i 3 000 spänn i en kundvagn, på bara 45 minuter. Det finns gott om sakker man vill ha och skulle kunna köpa (och det gör man ju).

Sista dagarna innan lön, när barnbidraget gått åt till blodpudding och till att tanka bilarna, då är handlingen på ICA inte lika rolig. Behovet av mat på bordet och mjölk i kaffet är detsamma, men grönmögelost och soltorkade tomater köps inte de dagarna. Falukorv med 44% vatten blir då ett alternativ igen och billigaste köttfärsen känns dyr i förhållande till färdiga köttbullar. Här får man överväga vad som verkligen måste köpas, BordeVillSkullekunna är nu helt borta i värderingen.

Det är inte svårt att göra jämförelsen med byggbranschen. För bara ett år sen var det fullt blås, projekten stod på kö och det var bara resursbrist som höll tillbaka. Nu står samma projekt startklara och resurserna (arbetskraften i alla fall) finns tillgängliga men det saknas pengar. Bankerna är livrädda för vad som skall hända imorgon, fastighetsägare och projektutvecklare vet att de måste klara sig till nästa lön (högkonjunktur) och har en helt annan inställning nu. Det är slutet på månaden i hela branschen, och nästa löneutbetalning känns inte inom räckhåll.

Delad glädje och dubbelt ledarskap

Delad glädje är dubbel glädje. Glädjen att ha två friska och roliga barn delar jag med barnens mor. Vi har det tillsammans. Barnen, huset och bilarna. Sjukdagar och klädhögarna i tvättstugan, solen på altanen och en väldigt mycket för stor tomt att sköta bättre.

Det är som ett litet företag, vi kan kalla det Familjen AB. Verksamhetsbeskrivningen för Familjen AB är ungefär ” Familjen AB har inget långsiktigt vinstkrav, men får inte gå med underskott under längre tid än 3 månader. Syftet med verksamheten är att bedriva barnuppfostran, utveckla individerna i Familjen AB och skapa förutsättningar för välmående och glädje. Familjen AB skall också verka för att förvalta arvet från tidigare generationer, underhålla och förstärka sociala nätverk samt därmed förenlig verksamhet.”.

Rent organisatoriskt så utövar vi delat ledarskap. Precis som miljöpartiet, genus-korrekt med en man och en kvinna, och utåt sett helt demokratiskt. Vi har i och för sig inte blivit valda demokratiskt, det har faktiskt kommit en del kritik i den frågan, men det funkar ändå hyggligt med de anställda (pojke 4 år, flicka 7 år). Jag chefar ju emellanåt i byggbranschen och har praktiserat någon form av delat ledarskap, men alltid med en viss hierarki. I militären kallas det befälsordning. Men inte hemma, nänä, där är det två jämnstarka chefer.

Svagheterna i denna typ av organisation utnyttjas skamlöst av de anställda. Idag när vi handlat mat så hade sjuåringen köpt en paket gräddbullar. För egna pengar. Hon frågade i bilen: ”Pappa, kan vi få äta en gräddbulle i bilen?”

Jag tvekade, övervägde sockerproblemet kontra tjat och gnäll, funderade över verksamhetsbeskrivningen (barnuppfostran?) Jag är en svag människa och jag gav med mig nästan direkt. Tre minuter och en gräddbulle senare börjar hon om: ”Pappa, kan vi få en gräddbulle till?”

Nu är det stopp: ”Nej, det blir inget med det!” säger jag då.

Då utnyttjar hon lömskt svagheterna i ledarskapet i Familjen AB: ”Mamma brukar låta oss äta tre stycken gräddbullar i bilen”. Den för stunden icke närvarande mamman har alltså sanktionerat tre gräddbullar per bilresa, samma mamma är på exakt samma nivå i befälsordningen som jag, så nu är det bekymmer i ledarskapet. Hur löser Miljöpartiet sådana gräddbulle-problem?

Att barn ställer sina föräldrar mot varandra i olika situationer är vanligt och förhoppningsvis ganska lätthanterligt inom respektive familj. Om ett riktigt företag (eller för all del byggprojekt) har en oklar och alltför platt organisation så finns risken att små söta problem på sjuårsnivån växer till riktiga vuxenproblem.

MåsteBordeVillSkullekunna – Styrning mot budget

När jag var liten så kunde man lägga tre kronor på disken i tobaksaffären, sen plockade tanten ihop godis för hela summan. Nuförtiden så plockar man själv och man blir märkligt nog lika överraskad varje gång, ett drygt halvkilo på godisvågen och en femtiolapp är förlorad.
Sync har forskat även i detta.

Jag har aldrig tagit politisk ställning. Jag vill gärna tro att jag är humanist och predikar gärna delaktighet och ansvar, och värnar gärna om de svagaste i sammanhanget. Men jag gör undantag i vissa fall. Och om det gäller att styra mot en budget så behövs en envåldshärskare. När jag tar på den mössan blir jag fyrkantig och lite burdus, och en del kunder vänder sig då istället till någon mer säljande (~inställsam) person.
Men så är det – Skall vi styra mot budget så är det budget som gäller.
Livet är hårt ibland,

 sync-diagram-mastebordevillskullekunna2

Cirkeldiagrammet som lanserades häromdagen representerar alltid hela din budget, 100%. Man kan spika budgeten på ett par olika sätt, antingen slår man fast den direkt, pang bom så här mycket pengar får det kosta. Punkt. Ett annat alternativ är att man adderar alla sina ”måste” med sina ”borde” och sätter av lite till ”vill” och ”skulle kunna”.

Som sagt – antingen slår du fast din budget direkt, eller så plockar du det du vill ha och får veta kostnaden sen. Om det nu inte är en godispåse utan ett hus så är det mentalt ganska smärtsamt att få veta vad det skulle kosta att bygga det du ”vill” och ”skulle kunna” först när du står vid kassan. Du kan då hamna i läget att du plockat en påse godis som du inte har råd att köpa, tråkigt.

Så vad gör man istället då? Jo, man ställer upp fyra kolumner och tar alla aktiviteter (t ex olika byggjobb) och värderar i vilken mån de passar in på måste/borde/vill/skullekunna. Det blir väldigt tydligt hur mycket pengar som behövs för att uppfylla allt ”vill” och ”skullekunna”, men också vilka pengar som behövs för att klara av det du ”måste” och det du ”borde”. Om inte pengarna till allt finns i din plånbok så ser du nu var du kan börja skala bort kostnader (i kolumnen skullekunna, som ni förstått nu).

Slutsats – Har man mycket pengar så kan man göra det man vill, har man ännu mer pengar kan man göra ännu mera. Men har man en begränsad budget så måste man prioritera. Det är här man knyter ihop resonemanget. Ett bra projekt med en nöjd kund skall se ut ungefär som cirkeldiagrammet. Ganska mycket måste, en del borde, en hyfsad andel vill och åtminstone lite grann av skulle kunna.

Vi har då täckt in Jantelagen, luterskt självplågeri och lite lyxkonsumtion. Jag tror nästan vi har definierat ordet lagom!

MåsteBordeVillSkullekunna – Definitioner och filosofi

 

sync-diagram-mastebordevillskullekunna2Sync släppte ju häromdagen ett stycke på detta temat.
Det är nog på sin plats att följa upp detta med bevisföring och bakgrundsmaterial.

Måste göra är:

·Myndighetskrav BBR

·Lagar och regler

·Kundens egen värdering på ”minsta möjliga”

 Borde göra är

·Åtgärder som drivs av miljösamvete för Planeten Jorden

·Bättre närmiljö för den boende

·Åtgärder som betalar sig under en viss tid

Vill göra är t ex

·Större badrum

·Större kök

·Flera rum

·Garage

·Bastu

Skulle kunna göra är

·Lyx och prål

·Tokiga idéer

·Saker som kostar mer än det smakar (för andra alltså)

 

Mer filosofiskt
Det går en slags skamgräns mellan ”Borde göra” och ”Vill göra”. De saker du borde är nästan alltid något som kollektivet mår bra av, t ex miljöåtgärder, eller det som gynnar din plånbok på sikt. De saker du vill är de som gynnar dig själv, sånt som man kan unna sig om det finns pengar över. Prioriterar man vill före borde så är det själviskt och kortsiktigt (står förmodligen i en paragraf i Jantelagen)

Man kan också säga att måste + borde = tråkigt medans vill + skulle kunna = skoj.

 

 

LEAN i Lönneberga

Man kan ju lätt få för sig att LEAN-tänket är något nytt, men det är det inte. Toyota har det sen 40-talet. Men det vore ju lite förmätet av oss att tro att det uppfanns i modern tid. Jag tror faktiskt varje fattig afrikansk bonde känner igen principen, sen några generationer tillbaka. Han eller hon måste använda sina knappa resurser på ett effektivt sätt. Det funkar inte att administrera bort en stor del av omsättningen, det finns inget kapital att binda i ett lager, det finns inte resurser att slösa med.

Emils pappa Anton var säkert utbildad och aktiv i LEAN-tänket. Han anlitade drängen Anton på lång tid och de lärde känna varandra väl. Jag tror att de hade en givande processutveckling över kaffebordet, vi kallar det erfarenhetsåterföring de stämde av med Bondepratikan. Även Lina och Krösa-Maja fanns med i systemet, nödvändiga för att det skulle fungera. Möjligen var det utåt sett ett hierarkiskt patriarkat, men i praktiken måste det funkat nästan som LEAN. Jag har sett filmerna, det är en platt organisation, jag tycker det är solklart.

Jag var på ett seminarium nyligen där Hans Reich från Chalmers pratade om LEAN. Han droppade en del kul saker omkring sig, till exempel citatet av Gustav Möller ”Varje ineffektivt använd krona är en stöld från de fattiga”. Emils farsa var fattig och han grymtade surt när mor i huset slet ut blyertsstiftet i sin dagbok. En ineffektivt använd krona var för honom skillnaden på att gå hungrig eller äta sig mätt.

Jag tror att LEAN är ett alldeles utmärkt sätt att tänka och jobba. Ingvar Kamprad har ju lyckats med en liknande variant, i Småland precis som Anton Svensson. Men principen med resurssnål produktion föddes inte i Småland eller Japan helt nyligen, den måste rimligtvis vara tusen år gammal. Till och med äldre än Astrid Lindgren.

MåsteBordeVillSkullekunna – helt enkelt

Efter lång forskning, mycket skoj och några bedrövelser så kan nu Sync avslöja hur ett projekt skall se ut. På pappret, alltså. Man kan säga att det här är ett försök att bestämma graden av ”nödvändighet” på varje funktion, önskning och idé. Och att ha pengar i projektet som räcker hela vägen.

För i vårt diagram framgår det att vi behöver en budget där 50% täcker det du måste, 25% fyller upp det borde, 15% till sånt du vill göra och ända ha kvar 10% till det där lilla extra som du skulle kunna göra.

Sync diagram - MåsteBordeVillSkullekunna

Sync diagram – MåsteBordeVillSkullekunna

Detta går att applicera på de mesta i livet, men vi håller oss till byggprojekt för bostadsändamål för stunden. De flesta beställare (människor) börjar mentalt sitt projekt med en idé eller möjligtvis ett behov. Direkt hamnar tanken i sektorn ”Vill göra”, i den sektorn kan man få in ett fräckt badrum och stort kök med dubbelugn, kanske en altan i västerläge eller platt-tv’n infälld i väggen. Det är en rolig fas, mäklare och säljare tycker detta är en bra sektor, man börjar spåna och utan att man märker det glider man in i nästa sektor, ”Skulle kunna göra”. Här är det riktigt skoj. Nu kan man planera en altan stor som en hockeyrink, 25 meter swimmingpool i trädgården, en extravåning för barnen eller varför inte ett utekök modell License to grill. Mäklare och säljare följer gärna med hit, och får arkitekten också hänga på kan det bli riktigt livat.

Få människor uppehåller sig särskilt länge i sektorn ”Borde göra”. Här får man fundera på värmepumpar och dränering, tilläggsisolering och fönsterbyten. Inget roligt men sådant som betalar sig med tiden. Miljösamvetet drar en del människor till denna sektor. Mäklaren har dock annat för sig nu.

Ibland finns det saker man ”Måste göra”, laga ett läckande tak eller helt enkelt uppfylla lagar och regler. Bygger du nytt så måste du bygga ett badrum med vissa mått, och du måste bygga ett kök men det måste inte ha dubbelugn. Är det renovering eller ombyggnad så är denna sektor kanske mindre, det beror helt på startläget och din egen värdering av måste. Ett badrum enligt BBR kan väl vara ca 5 m2 som minst med badkar och WC, det är ett måste. I ett badrum borde det finnas en bra förvaring. Många vill ha både dusch och badkar. En del önskar att de skulle kunna få en hel spa-avdelning istället.

Som sagt – Graden av nödvändighet?

——

UPPDATERING: Andra inlägg på samma tema

MåsteBordeVillSkulleKunna – Definitioner och filosofi

MåsteBordeVilleSkullekunna – Styrnining mot budget

Långhårig och inkvoterad

1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.

Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.

Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.

Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.

Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?

 

Spillprocent, svinn eller kompensation

Dags för en rolig historia. Lille Pelle kommer hem med en lapp från skolan. Rektorn meddelar att Pelle minsann stulit blyertspennor i skåpet i skolans förråd. Mamma blir arg och utbrister:

– Men Pelle, det förstår du väl att du inte får stjäla! Du är bättre uppfostrad än så, jag skäms över dig!

Hon hämtar andan och fortsätter:
– Om du behöver pennor och sånt kan ju jag ta det på jobbet. Det vet du.

Är det inte så? Vi uppfostrar våra barn att inte stjäla, men själva tycker vi det är ok att ta med lite pennor hem till barnen? En packe papper som var avsedd för kopieringsmaskinen passar också fint hemma. Ungarna producerar ju teckningar fortare än vi hinner packa ner alstren för långtidsförvaring i förrådet i källaren.

Är det någon skillnad på pennor och papper från kontoret jämfört med att ta med ett par gipsskivor hem från bygget, eller kanske en halv paket skruv som ändå blivit över? Är det värdet på stöldgodset som avgör om det är ok?

Skall det inte användas så känns det ju ok, men då skulle grejorna inte funnits där alls egentligen. När man köper material till ett bygge så lägger man till en spillprocent, en shithappens-faktor. Detta är ett litet annat problem, det hänger ihop med planering och förberedelser, det hinner vi inte med här.

Jag hade en väldigt klok chef på stora konsultbolaget som klippte av en diskussion om (i mitt tycke tveksamma) debiteringssätt. Han sa helt enkelt att alla löser det bäst på sitt sätt. Jag tror på det. De flesta har någon slags heder där man kan ta med lite papper från kontoret hem till barnen, om man vet att man faktiskt jobbade lite över utan att ta betalt en annan gång. Man har så att säga sitt eget mentala konto av tjänster och gentjänster med sin arbetsgivare. Frihet under ansvar, liksom.

Men om man inte kan räkna så bra, då kan det ju bli så att det blir för mycket grejor som åker med hem utan motsvarande gentjänst. Eller om det systematiskt funkar som en slags förtäckt lönereglering. Det är då det blir fel.