Sync visar omtanke om kunderna

Jag har fått en del kritik från folk i min närhet för mitt emellanåt burdusa sätt att tala om för (tänkbara) kunder att de kanske borde tänka om, inte göra det så dyrt och krångligt som de först tänkt.

Kritik alltså – konstigt nog, jag tycker jag är omtänksam och medmänsklig.

Skönt då att Byggidioterna delvis har samma inställning som jag

—–

”FATTAR DU INTE ATT DET BLIR SKITDYRT? PISSAPJÄVLA DYRT! SÅ MYCKET PENGAR SÅ ATT DU ANTAGLIGEN SKULLE DÖ OM NÅGON KASTADE DEM PÅ DIG.

Ingen människa är värd så mycket (Hur mycket jävla hippie man än är).

Men vi kan bygga något mindre åt dig.

Hur mycket pengar har du?”

—–

Tjejen ville bygga ett slott – Hon skall naturligtvis få svar på sin fråga.

Annonser

LOU – Det fattas en hundring

Jag vet inte riktigt hur man skall tänka.

Orsaken och upprinnelsen till den förhållandevis lilla skandalen om Mölndalsbostäder känns lite som när jag skall mäkla fred alternativt döma någon hemma till rumsarrest. Alltså när barnen ställer till jävelskap, någon gråter, någon annan är skamsen (ibland).

——

I Uppdrag Granskning så drog Janne J ner byxorna på Mölndalsbostäder. Redaktionen hade plöjt igenom rätt många fakturor på utförd byggservicejobb i november 2009. Man hittade några godbitar där.

I inslaget verkade det ju ganska uppenbart att timmarna på fakturorna var saltade. Jag gissar att verkligt utförd tid ligger någonstans mellan de boendes uppfattning om hur lång tid det tog och den slutligt fakturerade summan. Nedlagd tid är ofta mer än vad folk tror.

——

Men.

Om Göteborgs upphandlingsbolag har skrivit ett ramavtal med byggaren om att köpa byggarbeten för 260 kr/tim då är det lite skumt. Samma verklighet gäller för Husbyggen som för alla andra, timpriset ligger normalt en hundring högre. Minst.

Om Husbyggen skall kunna köpa en underentreprenör, t ex en mindre byggfirma, och inte gå back så skall den byggfirman fakturera 240 kr/tim. Det går inte, det fattar alla.

Om Husbyggen skall betala sin anställde en lön enligt kollektivavtal som facket tycker är ok, då hamnar de direkta kostnaderna inklusive sociala, försäkringar och intern administration högre än 260 kr/tim. Det vet alla, också

Skumt

——

Hemma hos oss är grannpojken normalt sett förövaren när det sker dumheter, mina egna barn spelar alltid rollen som offer ypperligt väl. Jag kan aldrig veta säkert men det borde rimligen vara så att även mina små gullegrisar ställer till sattyg ibland.

Grannpojken får representera byggaren i det här, skyldig till allt annat bevisats.

——

Det är inget att skoja om, det läcker iväg massor med skattepengar i hanteringen. Det är fel på systemet eller på hur systemet används. Det är klarlagt.

Men jag vet inte vem som gör mest fel – den som lämnar det låga priset eller den som köper det eller tjänstemannen som attesterar fakturorna.

——

Det är LOU-vecka här på Syncbloggen, läs mer. 🙂

LOU – Dags för nya grepp kanske?

Erik på Byggbloggarna skriver om ett intressant försök att göra upphandlingar enligt LOU med annat än priset som avgörande faktor.

——

Vi har gjort enstaka upphandlingar på det sättet, med ett gott resultat.

Låt vara att vi inte behöver jobba med LOU i kommersiella projekt, så gör vi ändå oftast en traditionell upphandling med sedvanlig förfrågan/anbud/bullshit/prutning/bullshit/avtal. Kvalitén kommer inte alltid med när man jagar lägsta priset. Tyvärr.

Några gånger har vi gjort annorlunda, t ex när vi köpt kök till större bostadsprojekt med lite lyxigare framtoning. Då är det viktigt med varumärke och yta. Det funkar inte att fråga på lägsta pris då. I de fallen har vi satt en limit på xxx kr och talat om vad som skall ingå. Sen har entreprenörer/leverantörer fått presentera vad de kan prestera för den pengen. Det funkar fint.

Det blir ett visst mått av godtycke och bedömning, jag vet, men i privata projekt kan vi kosta på oss sånt. Den som handlar enligt LOU däremot behöver mätbara parametrar för att motivera urvalet. Det är väl där problemet ligger, att mäta rätt saker. I vårt fall med köksupphandlingen så visste vi att just kökens varumärke är viktig för en lägenhetsköpare i den högre prisnivån. Det var vår bedömning att projektet totalt sett blev bättre (=mer lönsamt) på det sättet vi gjorde.

Exemplet med Micasa som Erik skriver om gör väl just så, man mäter andra värden än bara pengar. Vad jag hört om LOU är det helt ok att göra så länge det är rättvist. Vi får hoppas att Micasa får fullfölja, att man lyckas och får efterföljare.

——

Vi får också hoppas att inte någon framtida reporter står i Uppdrag Granskning och slaktar Micasas försök som en orättvis, dyr och misslyckad upphandling. Det behövs nya grepp :)

”Att leverera en enrummare där det fattas en vägg och två dörrar? Lite över gränsen, va?”

(Citat från en före detta kollega)

Vi byggde exklusiva bostadsrätter i ett gammalt hus, och vi hade en leverantör(?), upphandlad direkt av beställaren, som skulle ordna all inredning, kök och badrum. I lägenheten ifråga skulle byggas en skiljevägg med två inbyggda skjutdörrar av glas. Konstigt nog kom aldrig de exklusiva dörrarna från Italien, och väggen stod där halvbyggd långt efter inflyttning. En ändlös rad av bortförklaringar, undanglidningar och lögner följde från vår leverantör. Damen som köpt lägenheten och flyttat in, klagade försynt men betalade snällt. Hon fick vänta några månader på en dräglig boendemiljö.

Som platschef, och jourhavande medmänniska, var jag upprörd, och fick till slut lov av beställaren att beställa dörrarna på annat håll. ”Ojdå, vi kan inte fixa det förrän nästa vecka” sa den lokala inredningsfirman. So what, vi hade väntat i månader.

Så enkelt det kan vara, och så svårt det kan bli.

Sommarjobb i februari, senast mars

1995 jobbade jag på medelstora byggfirman. Vi räknade på ett jobb för ett kommunalt bolag. Det gällde en verkstadsbyggnad på 1 200 m2, totalentreprenad. Upphandlingen tog i vanlig ordning lång tid. Vi var kallade till förhandling nr 2 fredagen den 14 maj. Byggentreprenörer är normalt inte så glada i att sänka anbudet, men man kan ju alltid få in mer jobb för samma pris, så jag tror att vi lovade att göra lite mer av något. Då fick vi jobbet.

Nu till det som är så korkat. Enligt tidplan startade det här jobbet den 19 maj. Så efter förhandlingen som blev muntlig beställning så hade jag en lördag och en söndag för att förbereda uppstarten på den arbetsplatsen. Det gick naturligtvis inte, och vi tappade ett par veckor direkt. Slutdatum var det mer noga med, det var aldrig tal om att förlänga byggtiden.

Samma sak händer varje år och extra tydligt blir det om man jobbar för offentliga sektorn. I maj och början på juni tokjobbar man för att handla upp ombyggnad av skolor och daghem på sommarlovet. Byggstart efter skolavslutningen och klart den 19 augusti, om och om igen, år efter år. Vad kan den usla timingen bero på? Kan det vara så enkelt att man såsar med projekteringen?

Jag tror kommunen skulle få ett bättre ekonomiskt utfall och bättre kvalitet på sina projekt om de handlade upp sommarjobben i februari. Då är entreprenörerna inte bokade inför sommaren, och arbetena kan förberedas ordentligt. Det enda som behövs är att förfrågningsunderlaget blir klart i tid, ungefär 3 månader tidigare, varje år.

Entreprenadformer – Hur svårt kan det vara?

Det är inte helt ovanligt att det blir lite rörigt när vi byggbranschen börjar snacka om entreprenadformer och sånt, det är knappt att vi själva kan begreppen.

Man skulle kunna tro att en totalentreprenad innefattar allting, att allt ingår, eller att en totalentreprenör gör allt. Fel, fel, fel. Ordet ”total-” skall bytas mot funktions-, det är alltså en funktionsentreprenad. Är man inte bekant med byggbranschen och spelreglerna så är den förklaringen lika med noll, pedagogiskt har jag här än så länge uppnått ungefär ingenting tror jag.

Ofta kan man se att ett projekt drivs som generalentreprenad, och det är lättare att förstå kanske, men det framgår inte att detta då är en utförandeentreprenad. Detta till skillnad från totalentreprenaden som ju egentligen är en funktionsentreprenad, vilket är en viss skillnad. Jag är lite osäker här, men magkänslan säger mig att jag inte lyckats förtydliga någonting ännu. Jag gör ett försök till.

Funktionsentreprenad – Bilreparation
Jag är aktivt ointresserad av bilar, och definitivt av reparationer och service, men tyvärr fast i ett behov av bil. Det får till följd att bilen ibland går sönder och får köras/bärgas till verkstaden. Där talar jag om vad som inte fungerar och att det skall funka efter reparationen. Jag kan ha önskemål om pris och hur länge den kan vara på verkstaden, men om mekanikern vill diskutera lösningar och teknik så är mitt mest sannolika svar:
– Jag skiter i hur du löser det, bara den funkar sen!
Jag har köpt en funktionsentreprenad, det som i byggjuridiken kallas för totalentreprenad. Bilreparatören har blivit totalentreprenör.

Utförandeentreprenad – Sockerkaka
Det händer hemma hos oss att sjuåringen bakar. Ibland beställer vi scones, ibland sockerkaka. Hon löser det mesta, det luktar gott i huset och köket ser ut som en krigszon (pappas flicka). Hon tar också hjälp av sin yngre bror för vissa moment. Hon läser receptet, och frågar ibland hur hon skall göra, vi förklarar och övervakar.
Vi har nu köpt en utförandeentreprenad, dessutom med ett visst samordningsansvar (lillebror), alltså är det en generalentreprenad. Dottern har blivit generalentreprenör redan i unga år.

Nu fattar väl alla?

 (för hjälp att välja entreprenadform – läs här)

PS

Sjuåringen har startat en del jobb på egen hand sista tiden, utan att få beställning. Oftast småkakor som går snabbt och enkelt och som blir väldigt gröna av karamellfärgen. Det kan liknas vid spekulationsprojekt i egen regi. Dock med extern finansiär som inte alltid är tillfrågad, och inte alltid får ta del av själva resultatet. Den egna vinningen är i detta fall överordnad.

En liknelse med en styrelse i ett börsbolag hade blivit tacksam här, men det ingår inte i Sync’s mission om att utreda begreppen i byggbranschen.

Anbuden kostar pengar – och beställaren måste betala

Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.