Syncs bidrag till Stockholmskravallerna?

OBS – detta är tidsinställt och releasetiden är vald med omsorg. Kl 13 idag står jag och pratar inför ett gäng besiktningsmän på ett kontor i centrala Stockholm.

Att i övrigt fullt friska besiktningsmän utsätts för det här är märkligt och för lite nervöst. Att som småkonsult komma från landsorten och ha synpunkter på vad huvudstadens besiktningsmän har för sig – ja, det är …….. intressant, det känns lite som ett försök att bota  ……..(plats för valfri fobi)

Att en, som det verkar, frisk chef på det företaget tycker det är värt att satsa dyrbar interntid för hela firman på att jag håller låda och lajvbloggar är ju som en bal på slottet, det kan vara trist och tråkigt, eller…..eller helt underbart.

Upplägget är enkelt. När motståndaren är kunnig, många fler men också lite lagom stinn efter cateringlunchen så satsar jag nog på attack. Jag har gjort en mini-enkät i mitt nätverk och frågat – Behövs besiktningen? Finns alternativ? Vad kan besiktningen tillföra för nytta till hela byggprocessen.

Jag skall prata i 60-90 minuter. Inräknat en socialiserande mjukstart på ca 12 minuter så tror jag att jag har några tveksamt imponerade åhörare redan efter tjugo minuter. Det beror lite på hur hårt man skruvar resultatet från min lilla mini-enkät 🙂

Det sannolikt behövas ca 70 minuter sen för att släta över, bli kompisar, be om ursäkt och kanske, kanske att jag får stanna ändå  tills ölkranen öppnar kl 17.00.

– – – –

Och Stockholm – Jag beklagar att det finns idioter i IFK-klacken som provocerade till bråk, slängde bengaler och hade sig efter cupfinalen. Däremot beklagar jag inte att IFK Göteborg vann. Att mina barn har årets Blåvitttröjor på sig i min PP-presentation är enbart för att det är så gulligt 😉

– – – – –

Jag kan väldigt mycket, jag vet

Jag har ju sällan backat för att ge mig på att göra saker jag inte begriper hur man egentligen löser. Det finns inte inbyggt någon sån spärr i min lilla hjärna att jag kanske skulle fundera lite innan jag lovar. Är det en manlig egenskap, Viktoria? Japp, visst är det så. Skönt – då är jag manlig, blir lite orolig ibland.

Jag hade varit arbetsledare på stora byggbolaget och resultatchef på medelstora byggfirman innan jag befordrades till hantverkare. Jo, så var det. När jag hade startat lilla firman -97 och svågern och jag jobbade i början så fuskade vi som hantverkare när det föll sig så (två platschefer som byggde saker själva, tänk er!). Vi hade bägge ungefär samma något lättsamma inställning till sånt vi inte begrep oss på. En typisk konversation på ett nytt jobb kunde låta så här.

Kunden frågar: – Kan ni fixa detta?
Vi svarar: – Jajamensan
Kunden: – Har ni gjort det förut?
Vi svarar: – Näej
Kunden (nu lite bekymrad): – Men ni vet hur man gör, väl?
Vi (självsäkert): – Nej, men löser sig nog, inga problem.

Märkligt nog kunde vi lämna pris på jobben ändå, oftast löste det sig men inte alltid. Bastubänken som rasade under tyngden från störste beställaren och hans affärsbekanta satte vi ju tillbaka, bryggan som inte överlevde första vintern på samma adress har jag ju redan flaschat här. Det där skärmtaket som blåste iväg och rullade över hustaken en stormig dag, ja det skulle ändå fixas till. De två avfuktare som svågern T kopplade åt fel håll är nu officiellt preskriberade. Att vi rent tekniskt befuktade två kryprumsgrunder i ett år var väl ganska pinsamt då, men så här tolv år senare kan man ju börja småle lite grann.

———

Man lär sig av sina misstag sägs det ju.

Jag kan väldigt mycket. Känn på den.

———

År 2030 – mina förslag till åtgärder

Byggbloggarna håller sig med gästartister också, Russel Smieder från SCB skriver om prognosen för arbetsmarknaden 2030. Russel har räknat ut att vi kommer sakna 250 000 personer på arbetsmarknaden år 2030. Tuff skit.

  • År 2030 – då har de där förtiotalisterna slutat golfa och åka motorcykel, då sitter de på dyra äldreboenden och förväntar sig fett med samhällsservice från oss yngre.
  • År 2030 – då fyller jag 61 år, och räknar mig till de yngre. Herregud!
    (Minnesnotering: Gör en egen prognos om vad som sannolikt kommer att hända mig och jämföra med listan på vad jag vill ska hända mig)
  • År 2030 – då har jag sannolikt jobbat ytterligare 20 år i byggbranschen.
    (om jag nu inte gör allvar av planerna på att bli pilot/fotbollsspelare/författare/bonde/läkare/dagisfröken eller något annat skojigt)

SCB har alltså räknat ut att vi kommer sakna 250 000 personer på arbetsmarknaden år 2030. Detta kan bli problem. Jag kanske inte har tänkt så länge på detta men har ändå några spontana förslag till att lösa detta:

  • Vi tar död på argumentet att invandring är en belastning för Sverige. Om det kommer 250 000 människor med sina familjer och flyttar hit så får de ett varmt välkomnande, en bostad och ett bra jobb.
  • Byggbranschen slutar slösa bort halva tiden på att projektera fel, bygga fel, prata om fel och sen blogga om samma fel. Vi behöver inte ha så många byggkonsulter i så fall. Och inte så mycket gnäll och navelskådning heller.
  • Vi lägger vårt krut nu på klimatfrågan. Om vi inte gör det – och de värsta profetiorna slår in – då är det år 2030 allvar och arbetskraftsbrist i Sverige ett ganska pyttelitet problem på Planeten Jorden.

LEAN Säljtavla – eller att överarbeta en tavla?

 

När jag jobbade på stora konsultbolaget så infördes en ny grej i koncernen, säljtavlan. Lanseringen och internutbildningen för detta måste kostat miljoner, 2 000 ingenjörer bara i Sverige som skulle lära sig sälja bättre. Vi fick till och med gå inspirationsföreläsning med supersäljaren Per Lange. Han är typ megakändis som säljcoach och som underhållning är han verkligen värd att lyssna på. Standup-comedy, fast på riktigt.

Säljtavlan var ett relativt enkelt schema som man ställer upp med tänkbara nya jobb. De delas in i kolumner med procentsatser på chansen att du skall få uppdraget. Systemet är likformigt för alla så att man kan lägga ihop flera tavlor och se en trend avdelningsvis eller ännu större.

Som motvalls kärring och allmän pessimistkonsult så tyckte jag detta var ett fiasko. Ytterligare ett system som sysselsätter folk med onödiga arbetsuppgifter. Det måste gå mängder med tid att fixa sin lilla säljtavla och sen vårda den – du måste ju flytta runt dina tänkbara jobb lite så det märks att du jobbar. Om tavlan faktiskt hjälper dig att dra in mer jobb är underordnat själva administrationen av tavlan. Dessutom har varje byggfirma med minsta självbevarelsedrift, liten eller stor, redan en lista på vilka jobb som är på gång. Varje firma funderar på vilka jobb de skall räkna på, vilka de absolut vill ha och de som inte är så noga. Att det lanseras som en nyhet 2007 på stora konsultfirman är genant.

I LEAN är Överarbete definierat som det femte slöseriet. Jag tror det är väldigt vanligt i stora organisationer att någon långt upp i hierarkin hittar på ett system som teoretiskt funkar bra, men som blir en belastning totalt sett. Det naturligtvis skitbra om man på koncernnivå kan addera tusen säljtavlor och se en trend. Jag kan ha fel, men om 2 000 konsulter sitter och lägger tid på ett system som inte ökar försäljningen, då blir resultatet i stora konsultbolaget sämre. Även om säljtavlorna blir väldigt fina att se på.

Vi var kungar i Warszawa – på olika sätt

På ett bygge så tog vi in ett par polska murare. De hade bra referenser, men hade väl inte funnits med i en officiell svensk lönelista ännu, om man säger så. Vi ordnade så att de fick anställning i ett svenskt företag med kollektivavtal och polsktalande löneadministratör. De var med oss i 18 månader på det projektet, nästan från start till mål. Killarna fick plötsligt 130 kr/tim och tog ett stort kliv in i samhället. Åtminstone på pappret. De kunde inte prata svenska och min polska är inte mycket bättre, men vi använde teckenspråk och, så småningom, en svensktalande polack som tolkade.

Att våra polska vänner inte kunde delta i snacket i matrummet eller ute på bygget gjorde tyvärr att det var en viss distans mellan dem och oss. När vi skulle ordna en liten studieresa efter en lyckad etapp på bygget så tänkte jag slå två flugor på smällen. Jag tänkte att vi kunde vända på steken, att vi åkte till deras hemmaplan där vi blir utlänningar och de blir de infödda.

Vi bokade in en helg i Warszawa, flyget dit är ju faktiskt nästan gratis. Totalt 25 personer var vi (byggnadsarbetare, beställaren, mäklarna, arkitekten, antikvarien) 23 svenskar och 2 polacker. Två nätter på hotell och några bra studiebesök blev det. Vi fick en rejäl påminnelse om att andra världskriget faktiskt hände på riktigt och att vi svenskar historiskt har våldsfört oss på Polen många gånger om. Min plan funkade ganska bra – den att våra polska vänner skulle ta kommandot, men lite blygsel och respekt för överheten bromsade fortfarande.

Den andra kvällen i stan fick vi en middag med fem rätter som var och en täckte dagsbehovet av kalorier och fett för en mindre armé. Ihop med en gedigen tömning av vinkällaren så tog det knäcken på halva (det då blivande) Sync. Dock inte mig eller min bror. Nejdå, vi skulle på lokal också.

En av de polska murarna Janne (pseudonym) uppnådde på nattklubben det jag tänkt mig. Han blev kung i baren. Han hade med sig kanske 15 svenskar, han var den enda som kunde polska och han var vår ledare just då. Jag hoppas att det kändes lika bra för honom som för oss.

Janne (fortfarande pseudonym) hade ju också fått en rejäl middag i magen, och tog upp en grej som han startade kvällen innan – han hetsade till vodka-race. Ett klassiskt scenario – chefen skall supas under bordet. Fast denna gång lite mer raffinerat, i Polen med en polack mot en svensk och vodka i floder. Omdöme, självbevarelsedrift och ansvarskänsla borde naturligtvis hindrat mig att anta utmaningen, tyvärr var de egenskaperna kvar på hotellet. Men märkligt nog så stod jag distansen ut. Janne kroknade efter en 7-8 vodkashots, och jag blev vodkakung i Warszawa.

Helt säkert är att middagen på 7 000 kalorier, tjockt med stekflott på smörgåsen och att jag vägde 40 kg mer än Janne påverkade utgången till min fördel. Den egentlige kungen den kvällen, Janne (som ju heter något annat), hade förhoppningsvis ett par fantastiska dagar hemma i Polen med sina nya svenska kompisar. Vi hade i alla fall skoj.

Blåvitt var bäst i Europa 1982

IFK Göteborg vann UEFA-cupen 1982. Svennis var ung super-tränare, men stjärnan hette Torbjörn Nilsson. Hade han haft mer av Zlatans ego och självförtroende, så hade han också varit kung i Italien. Kung på Ullevi är i och för sig lika stort, men vi är tyvärr få som begriper det fullt ut.

Blåvitt, som varit rejält på dekis på sjuttiotalet, dominerade svensk fotboll under många år efter första cupsegern. En rad SM-segrar, ny UEFA-cup -87, 10 gubbar i landslaget samtidigt, glory days. Grovjobbare och artister i ljuv förening. Det som Blåvitt levde på var spelsystemet, en grundidé om disciplin och en ordning och reda som inte funnits tidigare. Rak backlinje, zonspel och, framförallt, samarbete.

Själv har jag spelat korpfotboll på absolut lägsta nivå. Det har ingen som helst likhet med Blåvitt -82.

Nu händer det tyvärr allt som oftast att vi i byggbranschen bygger som ett korplag spelar. Ett korplag som är ihopsamlat i sista minuten. Spelarna är inte uttagna för sina fina egenskaper (~referenser) som bollspelare (~entreprenörer) utan för att de var tillgängliga (~lägsta pris). Spelsystemet jobbas fram av coachen (~platschefen) under en symbolisk uppvärmning som ingen tar på allvar (~startmöte). Motståndarna är i detta läget okända, ingen har kollat upp vad som väntar på andra sidan (~planeringsmöte). Domaren kommer sist av alla och har nollkoll på vem som skall spela, vilken serie det är och vem som borde ha boll med sig (~beställarens ombud). När matchen väl är igång så vill alla vinna men man spara sig gärna till strax före slutsignalen (~slutbesiktningen). Känner man att man inte grejar det så kan man alltid filma sig till en frispark eller straff (~ÄTA-rapport om tidsförlängning). Efter matchen så finns det ingen ände på orsakerna till att det gick som det gick (~efterbesiktning).

Jag stod på läktaren när Blåvitt slog Barcelona och Manchester United. Då var den självklara drömmen att själv få vara stjärna på planen. Nu är jag mer intresserad av tränarrollen, eller snarare coachjobbet. Jag har nästan coachat ett ”Real Madrid” på ett bygge, vi hade enorma resurser, grovjobbare och artister. Vi presterade och fick beröm, men de kostade också därefter. Elefantsjuka.

Jag önskar att vi kunde prestera som Blåvitt gjorde 1987 – med små resurser, smartare än alla andra, med samarbete och lagkänsla. Vi tränar för det nu, men var är Torbjörn Nilsson?

Ny regel – En skall bort

Den vanliga kunden har tre önskningar när han/hon beställer ett jobb:

1.      Det skall gå fort
2.      Det skall bli väldigt bra
3.      Det skall bli billigt

Nu har jag lärt mig en regel som skall råda framöver. En skall bort. Det är ju så själklart. Testa kombinationerna och se själv!

1.      Vi kan bygga snabbt och bra, men då kanske vi måste använda enorma resurser. Det kostar fläsk.

2.      Vi kan bygga fort och billigt, men sannolikt blir det fel och håller inte så länge.

3.      Vi kan bygga bra och billigt, om man tar sig tid att tänka igenom sina metoder, om man håller sig till det är värdeskapande, om kunden anpassar sig till möjlig teknik och inväntar de rätta entreprenörerna.

Vi kan fortfarande att bygga långsamt, dåligt och dyrt. Där får vi med alla tre i samma projekt, inga problem.

Kylskåp som inte behövs

 

Detta utspelades sig runt 1995, jag var platschef på medelstora byggfirman. Vi byggde om ett daghem i Göteborg, vi rev ut varje avdelning och bytte golv, sen återställde vi befintligt.

På en avdelning fick vi inte igång kylskåpet efter återmonteringen. Vi försökte på alla sätt men skåpet var 20 år gammalt och kompressorn ville bara inte funka mer. Föreståndaren jagade mig för att få det åtgärdat. Jag menade att vi inte ansvarade för funktion på ett så gammalt kylskåp. Jag vände mig till kommunens ansvarige, han var på semester men hans chef tog beslutet, han bad oss fixa ett nytt. Sagt och gjort. När jag fakturerat så ringde han som egentligen skulle tagit beslutet och förhörde sig om fakturan. Jag förklarade läget, han blev nöjd, vi la på luren. Det tog nog inte mer än en kvart, så ringer dagisförståndaren och säger upprört att nu får hon betala kylskåpet, och så sa hon det som är själva budskapet idag:

– Om jag hade vetat att jag skulle få betala kylskåpet, då hade jag inte beställt det. Så mycket behöver vi det inte.

Så vad säger detta egentligen. Jag tycker det är utryck för att man inte ser helheten, dagisföreståndaren hade bara sin lilla enhet i tanke, med mycket begränsad budget förvisso. Jag har jobbat på stora byggbolaget och stora konsultbolaget, det är samma snack överallt. Misstro, gnäll och dåligt samarbete inom företaget för att man inte ser helheten. Man slarvar bort samordningsfördelarna som skulle bli med en stor organisation. Konstigt va?

Gör vi fel nu, så exploderar skiten!

Ett hus kan man likna vid en maskin som skall fungera utan provkörning och hanteras av en som inte kört något liknande förut. I industrin pratar man om prototyp, det är väl ungefär vad vi levererar som färdig produkt.

Jmf replik ur filmen Armageddon, när hjältarna sitter i raketen strax före take-off
“Grabbar, vi sitter i en maskin med 750 000 rörliga delar och 650 ton flygbränsle, byggd av den som bjöd lägst!”
(inte ordagrant, men va fan…)

Så i värsta lågkonjunkturen kan man nu klämma skiten ur konsulterna och entreprenörerna som skall rita och bygga fuktskyddsprojekterade, torra nollenerigihus på ingen tid alls, och det med en minimal budget. Vi är för övrigt ungefär samma gäng som har hittat på enskiktsfasaderna, borrat igenom halva Hallandsåsen och byggt miljonprogrammet på sjuttiotalet.

Grattis Planeten Jorden.

”Övertid? – Jag river den nu”

När jag jobbade på stora byggbolaget så jobbade vi ibland över. Så är det, ibland får man för mycket att göra. En kollega på avdelningen jobbade mycket över under en period, de körde dygnet runt på en arbetsplats. Obekväm arbetstid och en del övertid. Han hittade en blankett att fylla i som kunde skickas med löneredovisningen, den var sällan använd.

Detta gjordes inte ostraffat. Arbetschefen AC ringde till kollegan och frågade vad det här pappret gällde, han hade inte sett ett sånt förut. Kollegan förklarade att han ville ha betalt för OB och övertid. ”Jag river den nu”, var AC’s lösning på problemet. Kollegan kunde glömma OB och övertidsersättning, åtminstone i lönekuvertet.

För så var det, vi fick lösa reglering av övertiden själva. Arbetsledare och platschefer tog inte ut övertidsersättning. Antingen med kompledigt eller med att ta ut grejor från någon leverantör. På den tiden hade järnhandlarn ett bredare sortiment, cyklar och båtmotorer gick lite oftare om man säger så. Jag vet inte hur lång preskriptionstid det är på denna typ av bedrägeri men min sambos cykel var betalning för några av mina timmar någon sen kväll 1991.

Stora byggbolaget sparade några kronor, kostnaderna doldes i den stora mängden fakturor på bygget och vi tog ut det vi tyckte var skäligt. Sannolikt var några mer försiktiga än andra. Ingen skada skedd, typ, lite mindre pengar till statskassan bara. Jag vet inte hur det funkar 2009, men jag har mina aningar.

Jag tycker var och en får ha sin skattemoral, det är inte min poäng. Däremot att arbetsledare och platschefer inte erkändes bättre, att man fick dölja sin övertid, att man inte fick vara korrekt ens om man ville. Det är märkligt och tänkvärt, nu när byggbolagen slår sig för bröstet om kampanjar ID06 som ett sätt att slå ut svartarbetet.