Privatkunder – maskinfetischister

Att skruva en altan med en skruvdragare inköpt på Jula för några hundralappar är ungefär jämförbart med att äta en god grillad entrecote på plasttallrik och med engångsbestick. Det känns fel. Det är fel. Har man möjlighet så skall man undvika dåliga verktyg. En del av maskin-nördarna på www.byggahus.se har fattat detta men inte alla. De är för sköna när de drar igång, man får sig ofta ett gott skratt när man läser inläggen om deras handmaskiner och dess finesser. Samtliga nördar är för övrigt män vad jag kan se. Han som jämförde skruvdragarna från Rusta med de från Jula, och ville få feedback och omdömen, är en god representant för de mer nyvakna hembyggarna, tror jag.

Jag minns en ganska söt historia från svågern när han jobbade på firman. När det var arbetsdag på kooperativa dagiset så lånade han hem vår sladdlösa betongborrmaskin, en Hilti 36 V. Den låg nerpackad i en plastlåda stor som en resväska och kostade ungefär lika mycket som en normal månadslön. Gissa om de andra papporna på dagis blev imponerade och avundssjuka när svågern packade upp monstret. De stod där med sina pyttemaskiner, Bosch 9,6 V och sånt trams. Jag kan se det framför mig, de vuxna pojkarnas stora ögon och deras sorgsna suckar för att de aldrig får köpa en egen Hilti. Snyft.

Nåväl. Privatpersoner måste väl ha en rimlig nivå på sina inköp av leksaker, men försörjer man sig på byggverksamhet så är inget snack – då skall man ha riktiga grejor. När jag hade byggfirman så låg det handmaskiner i förrådet för säkert ett par hundra tusen spänn. Många röda lådor med dyra maskiner var det. Jag hade en tät relation med en säljare på Hilti, kan man säga. Han kunde ringa i slutet på månaden och med darrande stämma säga:
– Kompis, du måste köpa en bilmaskin av mig, jag har inte uppfyllt kvoten denna månaden annars, den har kostat elva men du får den för nio.
(OBS detta var 1999,  men det var mycket pengar då också)

Visst, självklart, en bilmaskin kan vara bra att ha. Kör till. (Jag måste varit en drömkund). Nu är inte jag den värsta i den genren, jag har ett par närstående med en pervers fetisch för Festool. Det är ett snobbmärke för snickeriverktyg på toppnivå. Precision och finess i varje detalj, dessutom kan man koppla ihop väskorna med varandra till en proffsig men något vulgär styrkedemonstration varje gång man skall packa ur bilen. Bilen är för övrigt inte lika noga, den kan gärna kosta hälften av vad de fantastiska maskinerna gör, skit samma bara det är en bil som rullar. När jag tänker på det så låter det faktiskt som att säljaren på Festool har samma förhållande till sina kunder, som min Hilti-dito hade för länge sen.

Så är det dags för lite sensmoral, käre herr privatkund – Om du försöker se förbi den prylkåta ynglingen i en överlastad KingCab och istället ser den yrkesverksamma hantverkaren, så kanske du kan tänka på det här. Det att den höga timpengen till snickarn inte bara är lön, sociala avgifter, försäkringar och annat tråkigt, han skall dessutom ha råd att köpa rejäla, och alltid dyra, maskiner för att kunna utföra jobbet hemma hos dig. Och kanske, men bara kanske, kan du få provköra något.

Annons

Idag, inte imorgon, idag

Jag hade för länge sen en skojig skämtteckning med en arg gubbe som skriker. Den har jag skickat genom faxen* många gånger till leverantörer och andra. Oftast när jag ringt och beställt något som jag ville ha direkt. Som en skämtsam ursäkt för att jag är sent ute, igen.

Den arga gubben skriker:

– JAG VILL INTE HA DEN IMORGON!!!
HADE JAG VELAT HA DEN IMORGON HADE JAG BESTÄLLT DEN IMORGON!

Jo, är det inte så då? Att vi väntar med att bestämma oss, skjuter upp beställningen eller (hemska tanke) planerar närmsta dagarna lite för dåligt. Vi lämnar inte någon tid för leverantörerna att jobba med sin planering och logistik och sina egna inköp. Visst kan ett bygge råka ut för oförutsedda saker, det kan hända en del konstigheter. Det är helt olika karaktär på ombyggnad och nybyggnad. Jaja, det är det. Men ändå.

Jag reagerade på ett uttryck jag hörde en gång i ett TV-inslag, en man pratade om att de hade en ”händelsestyrd” verksamhet (jag tror att han var rektor på en skola?). Händelsestyrd? Jaha.

En akutmottagning på ett sjukhus är händelsestyrd, det tycker jag verkar ganska klart. Räddningstjänsten – japp, det är händelsestyrd verksamhet. Att driva skolverksamhet är knappast händelsestyrt i den jämförelsen kanske.

Återstår då att analysera ett normalt bygge – är det händelsestyrt? Nähä, varför ringer vi i så fall och beställer våra skruvar och spikar för sent, varje dag, hela tiden?

*Förklaring för yngre människor – fax var som mail fast på en telefon med papper i liksom. Typ.

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

Spillprocent, svinn eller kompensation

Dags för en rolig historia. Lille Pelle kommer hem med en lapp från skolan. Rektorn meddelar att Pelle minsann stulit blyertspennor i skåpet i skolans förråd. Mamma blir arg och utbrister:

– Men Pelle, det förstår du väl att du inte får stjäla! Du är bättre uppfostrad än så, jag skäms över dig!

Hon hämtar andan och fortsätter:
– Om du behöver pennor och sånt kan ju jag ta det på jobbet. Det vet du.

Är det inte så? Vi uppfostrar våra barn att inte stjäla, men själva tycker vi det är ok att ta med lite pennor hem till barnen? En packe papper som var avsedd för kopieringsmaskinen passar också fint hemma. Ungarna producerar ju teckningar fortare än vi hinner packa ner alstren för långtidsförvaring i förrådet i källaren.

Är det någon skillnad på pennor och papper från kontoret jämfört med att ta med ett par gipsskivor hem från bygget, eller kanske en halv paket skruv som ändå blivit över? Är det värdet på stöldgodset som avgör om det är ok?

Skall det inte användas så känns det ju ok, men då skulle grejorna inte funnits där alls egentligen. När man köper material till ett bygge så lägger man till en spillprocent, en shithappens-faktor. Detta är ett litet annat problem, det hänger ihop med planering och förberedelser, det hinner vi inte med här.

Jag hade en väldigt klok chef på stora konsultbolaget som klippte av en diskussion om (i mitt tycke tveksamma) debiteringssätt. Han sa helt enkelt att alla löser det bäst på sitt sätt. Jag tror på det. De flesta har någon slags heder där man kan ta med lite papper från kontoret hem till barnen, om man vet att man faktiskt jobbade lite över utan att ta betalt en annan gång. Man har så att säga sitt eget mentala konto av tjänster och gentjänster med sin arbetsgivare. Frihet under ansvar, liksom.

Men om man inte kan räkna så bra, då kan det ju bli så att det blir för mycket grejor som åker med hem utan motsvarande gentjänst. Eller om det systematiskt funkar som en slags förtäckt lönereglering. Det är då det blir fel.

Det är lite synd om beställaren ibland

Byggblasket skrev detta igår, läs det först. Sync replikerar.

Jag är möjligen partisk med min bakgrund, men byggarna är inte skurkarna hele dagen. Alla använder den mest gynnsamma delen av sin dubbla moral. Att en byggare skulle avstå från en möjlig förtjänst för att en materialtillverkare skall tjäna mer när byggaren själv har sänkt ner sig till lägsta pris i anbudet är knappast troligt. Att byggaren byter material utan att kompensera även beställaren måste vara undantag, då behövs det bättre projektledning.

Och det är nästan komiskt att man i tidiga skeden kan hitta på så skitfräcka detaljer och material. Man kan tro att arkitekter och beställare sitter och frossar i designtidningarna och har workshops om inredning och lullull. Men när det skall byggas och blir klart att allt skojigt kostar mycket pengar, då kroknar beställaren betydligt. Jag tycker det är usel pedagogik av arkitekter och projektledare att först tillåta en massa lullull, och sen klippa bort det för att det är dyrt. Det blir som att locka barn med godis, och sen byta godiset mot havregrynsgröt innan ungen får smaka.

Tack för kaffet!

För snart tjugo år sen var jag och kollegorna på stora byggbolaget på besök hos järnhandlarn vi dagligen handlade av. Vi gick runt i butiken och på lagret, genom kontoret och säkert vidare till något slags kalas med överflöd av mat och dryck. När vi gick genom butik så berättade säljaren att deras näst största artikel (i pengar räknat) var kaffe. Hoppsan.

Så är det, vi köper kaffe till byggena. Gärna och mycket, för det skall alltid finnas kaffe. I goda tider så bjuder byggaren alla UE också, i snåltider så dras det in. Ibland bjuder inte byggaren på kaffe ens till de egna gubbarna. Det är sannolikt fel sätt att spara pengar, i min mening.

Någon som tror att kaffet är billigt hos järnhandlarn? Nej, precis – helt rätt. Men det är enkelt och snabbt, och leverans ingår! Dessutom är det märkligt att när vi privat står i butiken och gärna värderar priset mot KRAV-märkning, rättvisemärkning och kanske rentav smak innan vi gör vårt val, vi köper glatt bryggmalet-whatever utan att fundera på sånt när vi ringer järnhandlarn. Trots att det kan vara hundra gånger mängden, på bygget jämfört med hemma. Förklara det!

Naturligtvis borde vi teckna avtal med Lidl eller någon annan lågpriskedja, och köpa kaffet till lägsta pris och hantera det med rationell logistik. Det kan gärna vara rättvisemärkt. Så om någon tycker jag var spydig mot Dipart i föregående inlägg, så tänk om. Vi behöver nya, gärna naiva, inköpare som ifrågasätter och skriver oss på näsan när vi kör på i våra gamla spår.

Nyanställd inköpare på löpande räkning?

I en artikel i Byggindustrin så droppar man nyheten(?) att firman Dipart har börjat tänka efter före, och på det sättet sänker man kostnaderna. Bakgrunden till rubriken är att en ny inköpare började ringa runt och fråga vad en klyvsåg kostade – egentligen. Han sänkte slentrianpriset med 23%. Ojojoj.

Dipart verkar vara en reko firma, de har CSR och samvete. Jag har läst tidigare om deras engagemang med glasögon till de mindre bemedlade. Mycket behjärtansvärt. Så antagligen har artikeln blivit lite konstigt utspädd och naivt formulerad? Nej, den är faktiskt plankad rätt av månadens pressrelease.

Men det kan väl inte vara så att en ny inköpare blir den förste på Dipart att ringa och kolla vad en klyvsåg kostar? Det kan väl inte vara så att Dipart först nu börjar teckna avtal med sina leverantörer?

Kan det vara så att ersättning på löpande räkning gjort att man inte haft anledning att bevaka sina kostnader?