Nya bloggkollegan på Trygghetsvakten väckte en del minnen till liv. Under ett par år jobbade jag med fuktskadade kryprumsgrunder, unkna vindar och gödseldoftande golv i daghem, skolor och villor.

Fukt och mögel kan ställa till ett svårstoppat elände för människor. Det är svårt att åtgärda mögliga kryprumsgrunder och blöta källare för rimliga pengar. Ofta går det att fixa men omfattningen kan bli sådan att det knappt känns lönt att spara något, det är bättre och riva skiten.

Det vi kallar ”elak lukt” blir ett socialt handikapp som sänker människor. Vi byggde om kryprumsgrunden för en massa pengar hemma hos en familj som hade sina gåbortkläder hängande hemma hos hemma kompisar. Hade kläderna hängt hemma så hade de förstörts. Vi gjorde en besiktning hemma hos en annan familj, där det luktade riktigt djävligt. Där berättade mannen att hans matlåda luktade! Tänk dig att sitta med kollegorna och för att avnjuta en stunds vänligt skitsnack och din goda lunchlåda, när mögeldoften kommer smygande ur mikron då du värmer gårdagens köttbullar. Inte roligt. Inte alls.

I senaste BBR:en så har vi en ny rubrik om Fuktsäkerhetsprojektering. Man trycker hårdare på genomtänkta åtgärder både i projekterings- och utförandefasen. Det är naturligtvis en god tanke. Men precis som i gårdagens inlägg, så tycker jag man hittar på nya titlar och ökad debitering för en massa fuktkonsulter och annat löst folk. Vi är inte speciellt bra på att skriva byggbeskrivningar, även om vi blir skitbra på det så löser inte det Platschefens dilemma och det kommer att fortsätta regna på lösvirkeshus utan väderskydd. Så är det bara.

Vi sänker inte byggkostnaderna i samma takt som vi skaffar oss nya arbetsuppgifter, där vi administrerar oss själva, kontrollerar oss själva och försörjer oss på att rätta till felen efter oss själva. Vi sänker inte kostnaderna.