Skam och vanära la sig som en våt filt över den här bloggen för ett tag sen. Det stolta pepparkaksslottet som rasade blev en pinsam följetong. Man får nog minst åka till Hammarby Sjöstad eller något annat bygghaveri för att hitta motsvarande fiasko.

Men.

Skam den som ger sig – det gör inte min åttaåring i alla fall. Hon beställde ny deg, nu från annan leverantör. Jag blev entledigad från alla uppdrag utom själva limningen som ju är lite farligt och varmt. Lillebror fick däremot vara med som vanligt. Syndabocken var alltså utsedd.

Bagarn och hennes brorsa.

Hon kör på frihand dessutom, ingen mätande eller trams med ritningar och planering

Noggranna instruktioner – två kortväggar, två långväggar…

…taket skulle vara löst så man kan titta in. Jag fick efter visst motstånd projektera och utföra en förstärkning av takkonstruktionen. På nåder.

Sådärja. Amandas första egna hus.

Med avtagbart tak. Inflyttning skedde direkt. En familj av tomtar, två stora, två små, en docka. Sååå gulligt.

——–

(om den här kåken står sig mer än tre dar så kommer jag för minst ett år vara sämsta pepparkaksbyggaren i det här huset, vet inte vilket som skulle vara  värst – ett nytt ras eller jumboplatsen)