Det finns en del miljöer kvar som påminner om ett gammalt leverne. Jag fick en bok i present om ett område i Stockholm som skulle rivas, det var gamla verkstäder och skjul med obskyra verksamheter och allmänt skumrask. En kåkstad mitt i det svenska medelklassgettot. Där blandades lyckligt hippieflumande utanförmänniskor med dem som inte helt självvalt stod bredvid samhället, det var istället missbruk och sjukdom som stängde dem ute, inte alls lika romantiskt och vackert.

Nåväl. I Göteborg vill vi ju inte vara sämre. Vi har några sådana områden kvar, men de blir mindre och färre efterhand. Egentligen kanske det inte är så mycket att romantisera om, det är risiga kåkar och verksamheter som borde gått ur tiden för länge sen. Ringön är ett sånt litet miniområde med allsköns bråte blandad med ganska modern bizniz. Om tjugo år är det borta. Jag kommer sakna människorna som finns där.

——

Där på Ringön längst in på bakgata vid en stökig brygga bodde världens snällaste mobilkranförare. Han bodde på en pråm. Jag lärde känna honom 1992 och han körde kran för oss många gånger efter det. Någonstans runt 2003 var jag av en tillfällighet ute på Ringön och visste att ett par av mina snickare hjälpte kranis med hans pråm, så jag åkte ner och hälsade på. Då hade han bott där med sambon i femton år och började så smått få ordning på badrummet och en antydan till sovrum. Innan dess hade man löst mer spartanskt.

Det krävs ett stabilt förhållande och en tålig kvinna för att sånt skall funka 🙂

——

En annan skön lirare har en husbåt, eller snarare han har ett hus på ett skrov. Det är en villa i lagom storlek byggd på en stor flytbrygga. Säkerligen är det stans finaste svartbygge. Den här mannen driver en liten verkstad som rent logiskt inte borde gå runt, men han fixar det ändå. Hans kontaktnät och hans sätt att tänka och jobba är – annorlunda.

Han är singel dessutom, en redig karl i femtioårsåldern. När han fått napp på Palace* fram på småtimmarna så bjuder han damerna på en vådlig resa i motorbåt över Göta Älv och en sängfösare i sitt guppande hus vid en kaj på Ringön. Sånt måste man älska.

*lokal krog för äldre och desperata

——

Men. Det är ju Spik-Harry som är huvudperson i detta inlägget. Han kom från ingenstans och knackade på när det tidigare nämnda svartbygget var i sin linda. Han sa att det såg ut som han behövdes, han skakade hand med den tidigare nämnda kvinnokarlen och började jobba. Det skrevs inga anställningsavtal eller så, om ni fattar, det löste sig på annat sätt. Harry bosatte sig på plats och jobbade för mat och husrum.

Vi hade i ett projekt en liten verksamhet för renovering av fönster och dörrar i anslutningen till detta och kollegan som är en social jävel med tycke för udda existenser blev naturligtvis kompis med Harry. Harry fixade alla kollegans småmaskiner, han skruvade isär, lagade och smorde. Harry fixade allt.

Att någon 2007 knackar på och erbjuder sina tjänster för mat och husrum är ganska fantastiskt. Det känns så Astrid Lindgren på något sätt. Att han dessutom jobbade som en tok, riktigt bra och effektivt, förstärkte ju känslan av det här är för bra.

Yes, mycket riktigt. En morgon när mannen i huset på bryggan kom till sin verkstad var alla av värde borta. Även Harry var borta. Man kan tänka sig en viss ångest med tanke på vad som försiggått och hur bra det går ihop med försäkringsbolag och polisanmälningar och sånt. Men hursomhelst, han lyckades hitta några personuppgifter på Harry och polisanmälde ändå stölden. Då fick han veta att Harry var efterlyst.

Harry hade haft lite bekymmer. En tidigare kompanjon hade gett sig på Harry rent fysiskt, Harry hade kontrat med att skjuta den forne kompisen med en spikpistol!

Så, vi vet inte varför, men Harry hade lämnat min kollegas dyra maskiner i en snygg rad på bänken, sen hade han förmodligen dragit i sig något starkt, lastat allt annat i en liten båt och långsamt glidit bort i natten. Om jag minns rätt så hittades grejorna ganska snart, men Harry var väck. Förmodligen hade han en ny anställning. Samma villkor, samma Harry.