Härmed meddelas att Sync inte längre kan bevaka allt som sker forumet på www.byggahus.se . Tyvärr.
Det har varit roligt och givande men nu är det stopp. Jag släppte taget ett par dar och plötsligt har jag 217 olästa inlägg i min Reader. Så är det, jag hinner inte, annat att göra, måste prioritera, det är mycket nu, kanske en annan gång, det är inte dig det är fel på det är mig.
Så – ner i soptunnan. Slut på privatspaningar häromkring.
Jag var ju inne på det för ett tag sen, nu var vi där på ön igen. Utan barnen denna gången men med kollegan, byggarn och grävmaskinisten. Vi promenerade länge i värmen. Vi träffade en trevlig kund som vi kanske kan hjälpa lösa ett knixigt problem. Det innefatttar sannolikt fjäsk med berörda myndigheter, trolleri och 28 ton grävmaskin på en pråm tvärs över havet. Igen. Det gillar vi.
Oftast jobbar jag i ett ganska sunkigt kontor som snart skall byggas om, ibland går timmarna i en byggbyssja någonstans i stan. Det blir en del bra möten på fina kontor med riktig kaffemaskin och pyttesmå espressokoppar. Trevligast är det ändå när vi får komma hem till folk som har ett projekt där vi kan hjälpa till. Om den tänkta kunden dessutom ställt sig och bakat småkakor (lite snabbt sådär) för vår skull och bjuder på kaffe med en utsikt som denna, ja då är konsultlivet faktiskt snäppet bättre än drägligt för en stund. Igår var det så.
Jag dessutom en ny bästa kompis. Han heter Kasper och är 9 månader. Kasper har lite problem med några småsaker, t ex ”inte hoppa”, ”sitta still” och ”kom hit, Kasper”. Petitesser om ni frågar mig. Vi blir ju snart djurhållare hemma, men jag har faktiskt avböjt att få en egen kanin. Får jag en Kasper så blir jag däremot väldigt glad.
Jag ringde hem i morse, jag visste att femåringen skulle till barntimmarna för första gången. En stor dag alltså.
Ludde: -Hej, det är Ludvig.
Jag: – Hallå.
Ludde: – Vem är det?
Jag: – Det är din pappa.
Ludde: – Vad vill du då?
Jag:- Tänkte bara kolla – du skulle ju på något idag, barntimmar eller var det var.
Ludde: – Ja, kyrkans barntimmar!
Jag: – Ja, just det så hette det.
Ludde: – Vill du prata med mamma?
Jag: – Nej, jag ville prata med dig.
Ludde: – Okey, hej då. (Klick)
Jaha. Snopet (upphöjt till tre ungefär).
Tydligen hade vi pratat klart. Den femåringe pojken hade ju lämnat efterfrågad information (”Kyrkans barntimmar”) och hade inget mer att tillägga. Han var helt okänslig för att jag ringde och ville kallprata lite, jag satt ju på spårvagnen och hade tråkigt, men nej då. Den killen är med andra ord klippt och skuren för att jobba enligt AB04 (egentligen är han en riktig AB92-kille!) på det traditionella sättet. Du svarar på tilltal och sen du sköter ditt. Typ.
Den som läst här förut vet att mina ungar är utsatta för en kampanj för tidig rekrytering till byggbranschen. Luddes åttåriga storasyter har ju varit aningen mer negativ till just byggandet än Ludde men är samtidigt lite mer kommunikativ och lyhörd för motpartens tonfall och intentioner. Lite mer totalentreprenör, kanske partnering. ABT06 i förtroende på löpande räkning kanske.
Slut på genusfilosofiska analyser för idag. Byggbranschen behöver kvinnor för deras egenskaper och förmågor – inte för att uppfylla en procentuell kvotering i någon slags dåligt-samvete-åtgärd.
Vi väntar tillökning. Som flitig användare av sociala medier så tillkännages det på detta sättet. Det blir minst två stycken. Kanske tre. Tillökning hos familjen mitt ute i skogen, vad gör de där egentligen utan TV och telefon? Kaniner tänker ni nog.
Precis. Kaniner. En av mina barns föräldrar har hastigt och lustigt bytt fot, ändrat inställning, kommit till insikt eller hellt enkelt blivit söndertjatad. Hon har accepterat kaniner i familjen.
Vad gör man när detta händer? Jo, direkt efter investeringsbeslutet tagits så ringer man entreprenören (pappan i detta fallet) och meddelar glatt händelsen och sen i samma andetag också droppar att han minsann skall bygga en bostad till våra kaniner i helgen. Jaha. Vad hände med projketeringsskedet och det viktiga i att tänke efter före? Har ingen i familjen läst den här bloggen någon enda gång?
Nej, här sticker beställaren iväg och kollar på det roliga först. Små söta kaninungar och tillbehör. Intresset för själva buren eller huset de skall bo i är klent. Nåväl, jag googlar på kaniner(!) för första gången i mitt liv, lär mig ungefär ingenting mer än att Jordbruksverket har restriktioner på minsta yta för 2 kg kanin resp 3 kg kanin. Barnens mamma som är ansvarig för själva hanteringen av kaninköpet har inte mycket att komma med. Hon åker till en kompis som har en kaninbur, sen kommer hon hem med en helt oläslig bild i telefonen och ett svagt minne om ungefär hur den såg ut. OBS att den fortfarande skulle byggas i helgen.
Lördagen gick åt till andra familjeangelägenheter. Kusinen Lucas skulle döpas. Postludium som spelas på slutet är från Star Wars. Först då fattade jag att ungen är döpt efter Luke Skywalker, inte efter någon biblisk skribent, men hans mamma är ju präst och pappa kyrkomusiker, så de har väl koll på vem som egentligen gäller där uppe?
Söndagen gick sen åt till kaninbursbygge. Beställaren (d.y.) tyckte det var kul attt klä om till snickarkläder och ungefär där tog intresset för byggandet slut. Så där stod entreprenören och visste inte riktigt vad han skulle bygga och inte riktigt hur det skulle funka. Det enda som var helt säkert var att det skulle bli klart så fort som möjligt.
Yes.
Smen´s häst och skomakarn´s barn går utan skor.
Så därför ser vårt förråd i ”trädgården” ut så här. Nyss ditflyttat med traktor och hjälpsam granne. Det är i praktiken nybyggt kan man säga, garantitiden har iofs passerat men ansvarstiden gäller ett tag till. Det bara sex år gammalt, inte helt färdigställt någon gång men va fan sånt springer inte ifrån en heller. Ingen stress, nänä. Förutom tid-kostnad-kvalitet så har en del annat skitit sig i det här förrådet…
Tänkte det var dags för en sån här motvikt till alla präktiga Bror-Duktig-inlägg här senaste tiden. Den rediga tonen måste vara ganska jobbig i längden för den återkommande läsaren på Sync Blog.
Att jag alltid vet bäst betyder ju inte att jag alltid gör rätt. Eller hur?
Mats på Byggbloggarna har suttit ensam med tänkarmössan nerdragen över öronen. Gör man det kan det hända att en och annan idé kryper fram ur ens djupaste inre. Ur Mats kom det en tanke att byggbranschens organisationsproblem kanske kan lösas genom att hämta inspiration från militären. Byggblasket har lämnat sin syn på förslaget redan. Jag väntar spänt på en riktig expertkommentar från Leckne, ganska roligt faktiskt att hans inlägg idag var det här. Själv fick jag först fundera lite men nu har Sync beslutat att outa sin syn på detta också. Mats är ju nästan lite journalist tror jag så han får fejk-intervjua Sync själv. Han börjar med lite bakgrund.
Sync´s militära CV?
En av oss var märkligt nog halt just på mönstringen. Han vaggade fram som en gravid anka. En mopedolycka var orsaken och frisedeln given.
En annan av oss mönstrade 1997, då hade väl Försvarsmakten redan slagit igen butiken. Ingen tvingades göra värnplikt då så kollegan klarade sig undan. Frisedel utan en enda vit lögn.
Själv hade jag haft lite ont i magen och fått behandling för det, det största problemet var kanske en för omgivningen ovälkommen gasbildning. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för det än på slagfältet, men ok. Kanske inte så allvarligt men det räckte för att jag skulle kunna förbli passiv pacifist. Japp, frisedel och tack så väldigt mycket.
Den äldste och mest obstinate av oss var länge föremål för Försvarsmaktens intresse. Hans intresse för dem var mer blygsamt och han lät på olika sätt meddela att han faktiskt inte tänkte dyka upp till mönstring. Efter klassisk delgivning utan resultat så skickades polismakten att hämta honom. Han fick eskort genom större delen av Sverige för dyra skattepengar, ner till Stora Holm i Göteborg. Väl där så satt mönstringsofficeren och bläddrade i kollegans alla undanflykter. Bland annat ett vykort där det stod att han ”tyvärr inte har möjlighet att närvara” och ett brev där han (falskeligen!) lät meddela att han sökt politisk asyl i Sovjetunionen och inte hade tänkt komma tillbaka. Han fick trots detta frisedel.
En som egentligen inte jobbar på Sync men som är vår ledstjärna och moraliska kompass har också en historia. Han fick inte frisedel, men väl vapenfri tjänst. Den började på en flygplats i Jönköping, men där fick han inte vara kvar efter ett (i hans tycke) jätteroligt bus med brandlarmet. Man får inte leka brandlarm på flyplatser, inte ens om man själv är brandman, så han blev förflyttad till museet i Vänersborg. Där fick han snart förtroendet att åka till Paris och hämta lite konstverk och sånt. På vägen hälsade han på ett par polare i Amsterdam. När han hälsat ordentligt på dem ett par dar så hade glömt var han parkerat museets skåpbil. Vännerna och en lokal form av tobak hade nog grumlat hans annrs så fina ordningssinne. Oj, vad roligt holländska polisen hade när han stod där på stationen och förklarade att han slarvat bort sin bil. Men oroa er inte, konstvänner, det löste sig till slut.
Sync´s syn på militärer, vapen och sånt?
Jag måste erkänna att jag tycker det är coolt med krigsfilmer. Stora fordon, mullrande motorer, flygplan, precisionsvapen och iskalla män med stenhård attityd och sjuk humor. Men mer sällan speciellt roligt, det finns många fantastiska filmer, t ex Saving Private Ryan, Plutonen och Apocalyps Now. Rent organisatoriskt är det väl inte så mycket som imponerar egentligen, landstigningen i Normandie var ju i och för sig ett samordningsuppdrag modell större. Bland svenska rullar måste ju Repmånad vara den ultimata beskrivningen av effektivitet och finess. Den stämmer väldigt väl med de historier man får höra av dem som faktiskt gjort lumpen, meningslöst övande med bristfälligt material och ständigt långtråkigt väntande. Sen fanns det väl en svensk film där de värnpliktiga plockade isär försvarets bilar och sålde delarna. Ingen dum idé om ni frågar mig.
Min kompis Parkinson som fastslog en lag som han blygsamt kallade Parkinsons Lag hade ju som exempel brittiska amiralitetsmakten. Samtidigt som det blev färre båtar ute på havet och mindre krig så blev det fler tjänstemän som administrerade, faktisk ca 5,6 % mer administration per år enligt hans forskning. Ganska intressant att jämföra då om man läser Fokus artikel om svenska försvaret och sysslolösa officerare som klättrar på väggarna. Vi har en gigantisk militär organisation där rätt många utomstående verkar överens om att det egentligen bara är några få förband som duger något till. Dem skickar vi med gevär i hand till Afghanistan för att få lite mindre krig i världen. Heja Sverige.
Som projektorganisation måste man ju undra lite om krigsmakterna. Krigen i Vietnamn och Irak lämnade väl inte riktigt nöjda kunder efter sig, faktiskt lite tveksamt om det nånsin blivit så bra med krigandet alls. Projektet som svenska soldater deltar i just nu närmar sig slutbesiktning och det verkar lite darrigt, tycker jag. Som projekt betraktat.
Sync´s analys av byggbranschens behov av militär organisation?
?
Men kom igen nu, Sync, det måste väl finnas något bra?
Ok, om vi undantar att det är en organisation byggd för att vara verktyg åt ondskefulla härskare och ha ihjäl oskyldiga människor. Är det så du menar?
Visst, säger Mats. (tonfallet betyder ”wrap it up now!”)
I så fall tycker jag att militären har en föredömlig struktur med klar chain of command, tydliga roller och dessutom förstklassig kunskap om gruppdynamik. Sannolikt finns det mycket god kunskap om projektplanering (som i och för verkar skita sig plenty ganska regelbundet). En sak som oroar mig lite är att den stränga hierarkin, strikta strukturen och den underdåniga respekten (rädslan?) för den överordnade tar död på kreativitet och arbetsglädje. Jag har varit inne på det förut i andra sammanhang.
Å andra sidan verkar man inte ägna så mycket tid budgetarbete och prispressande. Det läcker iväg en del stålar och effektivitet i förhållande till insatt kapital är tveksamt. Våldsmonopol kan väl inte konkurrensutsättas men ett privat alternativ skulle nog sopa banan med försvaret. Jag vet inte men tror att det är så.
Så mitt förslag? Bra eller dåligt?
Ta på dig mössan, Mats, och tänk lite till. Det var inte helt tokigt men det kan bli bättre. Lite bättre 🙂
Jo, egentligen avslutade jag ju privatkund-temat igår men va fan. Fick ett sånt trevligt mail så det är dags för lite skryt. Jag träffar ju sällan privatkunder i egna hus nu för tiden, men ibland så händer det.
I lördags så packade jag in barnen i bilen, hängde cyklarna på dragkroken och åkte till en ö norr om GBG. Vi har hjälpt en boende där med en extra knölig ombyggnad och en ny avloppslösning som även Uddevallas miljötjänstenmän kunde godkänna. Nu börjar grannarna bli nyfikna också.
Så vi var där jag och barnen. Vi pratade om Sync-diagrammet Måste/Borde/Vill/Skullekunna, vi pratade om kostnadspåverkanskurvan och drack kaffe. Vi pratade naturligtvis om det fantastiska ROT-avdraget en god stund. Sen cyklade vi lite på ön, tjingsade på en bekant, drack en kall nera vid bryggan och rullade till slut hem över en lång brygga (bro?).
Hade det bara varit en utflykt så hade det ändå varit en kanondag. Nu kanske jag gjorde nytta också. I måndags fick jag ett mail:
”Hej!
Vill börja med att tacka dig för att du ”tittade till oss” i lördags! Nu känns det på riktigt på ngt sätt!…man har ett ansikte, ett avspänt och trevligt första möte. Dessutom en någorlunda uppfattning om vad ett sådant här projekt kan innebära för oss!”
….
”Vi satt i helgen och försökte gå igenom din cirkel med ”Måste-Borde…”och vi tror vi missade en tårtbit…och det var inte ”shit happens”!! Men vi har ändå försökt skissa lite på vad vi måste, vill, skulle kunna osv.”
–
Mailet forstätter med en sammanställning med mina rubriker Måste, Borde, Skulle Kunna Prydligt uppställda. Under Måste-rubriken står det:
Man blir ju nästan gråtmild, så bra.
Så här långt är det här en drömkund. Om nu bara jag och övriga byggare, grävmaskinister och annat löst folk fortsätter på det spåret så kan det bli det perfekta projektet – Drömprojektet.
P.S.
Fick dessutom ett bra tips hur åttaåringen skall få en häst till rimlig peng.
…att alla blogginlägg här senaste tiden om byggarens relation till privatkunden är ett helt planlöst och ganska ostrukturerat försök att hitta en väg genom bekymren som omger hemma-hos-jobben. Källan till problemen sitter nog i en nedärvd kultur av misstro, gamla oförätter och väl inarbetade fördomar om motparten hos både kunderna och byggarna. Historiskt så har det startats krig på just av sådana orsaker så att det blir en och annan entreprenadtvist är kanske inte så konstigt.
En del av problemet är att kundens surt förvärvade tusenlapp tappar så mycket i värde på vägen innan den landar i hantverkarens knotiga näve (om det skall skattas och skrivas kvitton). En annan är att det rör sig om så stora pengar i förhållande till privatekonomin. En inte helt oväsentlig del är att kunden tror sig kunna (eller nästan kunna) utföra jobbet själv och gärna petar i utförande och detaljer.
Så kan man ju hålla på. Länge. Fast jag lägger av nu.
Saken solklar för min del- när det skiter sig så handlar det nästan alltid om bristen på kommunikation i något stycke. Den måste vara tydligare, tidigare och bättre. Informationen från parterna måste vara rätt. Och i det fallet råder inte delad vårdnad om ansvaret – det lägger jag helt och hållet på byggaren.
Saxat från www.byggahus.se
”Många på forumet föreslår ju att man ska byta till en annan hantverkare om man inte är nöjd med den första eller helt enkelt ta in flera offerter. Kanonbra! men hur gör vi som är bundna av husleverantörens val av hantverkare??? vi FÅR INTE ta in någon annan t.ex elektriker för att göra extrajobben utan måste anlita ”ordinarie” elektrikern som har avtalet med huslev. Den här elektrikern är ju given för det här husbygget och har ju ingen anledning att deala några priser med mig som kund. Vi kan ju iofs göra jobben efter slutbesiktningen men det innebär ju att vi måste riva väggar och tak för att komma åt. Känns lite onödigt.”
Detta är en del av ett foruminlägg från en kille som är igång med ett husbygge och gissar att han kan få problem med underentreprenörer som inte duger. Han tror också att han kan få betala dyrt för tillägg och ändringar under byggtiden. Han känner att han är i händerna på presumtivt ondskefulla hantverkare med tvivelaktig heder och moral. Han är med andra ord rökt. Ingen kul start att få på sitt drömprojekt.
I princip har han rätt.
Det här är inget ovanligt, i stort så gäller det samma sak på alla entreprenader som utförs där ett fast pris överenskommits. Entreprenören har både rätt och skyldighet att utföra ändringar och tillkommande arbeten (ÄTA). Kunden kan inte plötsligt kalla in en annan elektriker till som kopplar lite egna trådar här och var, det går inte. Tänker man bara lite längre än näsan räcker så inser man det ohållbara i garantiförhållande och elsäkerhet. Det gäller i princip för alla entreprenadformer och ersättningsformer, det skiljer bara pyttelite hit eller dit. Det är för allas bästa dessutom. Sync Blog återkommer med ett inlägg bara på det ämnet så småningom.
Så vill man ändra något så är det egentligen bara att fråga snällt – Vad kostar det? Passar galoscherna så köper man, annars låter man bli.
Men det finns också en möjlighet att styra priset på ÄTA som i och för sig förutsätter löpande räkning. I nästan alla avtal så finns det ett fastslaget arvode för entreprenören och oftast också hans timkostnad. Arvodet skall läggas procentuellt på hans självkostnad. Jag upprepar självkostnad, det är alltså det han själv betalar. Elektriker brukar gärna använda en prislista på sitt material istället som blir rejält mycket dyrare för köparen. Detta tycker jag är ett jävla okynne. Byggentreprenörer brukar mer ärligt lägga på sitt arvode, oftast något mellan 12 och 20 %. Helt ok för mig. Dock blir det lite jobbigt när arvode läggs på arvode, det blir svårt att förklara det fina med det för en kund som kan åka till Bauhaus och köpa samma grej för samma pengar som entreprenören betalar i självkostnad.
Nåväl. Läser man kommentarerna inlägget så får han blandade råd och tips. Några spär på hans farhågor, någon är ganska klok och råder honom att fråga och diskutera med entreprenören i god tid (!) innan det skall utföras (jag blir alldeles varm i hjärtat av sådana människor). En kommentator säger att elektrikern förmodligen har krupit lågt när han tog jobbet för husfirman, nu kommer han svina för att tjäna något alls på hela jobbet. Suck. Killen som gjort inlägget avrundar med att han nog väntar med ändringar tills bygget är klart, skruvar ner gipsen i sitt då färdiga bygge och fixar det själv. Han konstaterar att det kanske inte blir billigare men att han slipper känslan av att blivit blåst. Grattis till ditt nya hus säger jag då. Dubbelsuck.
Min slutsats – En medveten kund som i god tid meddelar vad han vill ha lyckas bättre, han måste visserligen köpa av elektrikern på plats men inte till vilket pris som helst, egentligen handlar det som vanligt om kommunikation och ömsesidigt förtroende. Så enkelt.
Igår kväll var jag lite ilsk, men det har gått över nu. Istället kom jag på en sak som åttaåringa dottern sa tidigare igår när jag hämtade på fritids. Jag var sex minuter sen och skulle straffas för detta. Och visst, jag hade rört ihop det lite, hämtat alla två barnen i fel ordning. Jag var för tidig hos dagmamman och en smula sen till fritids. Ok. (Referenser till byggares tidhållning undanbedes bestämt)
– Ludde, våran pappa är ju helt värdelös, säger hon i bilen.
– Nä, men det var väl inte snällt, sa jag. – Så illa är det väl inte?
Känslig för tonfall och nyanser så frågar hon mer inställsamt:
– Vad betyder värdelös då?
– Ja, det betyder att man är utan värde, att man inte behövs, att man…
– Jaja, du är väl hopplös då, då. (Tydligt tonfall att konversationen var slut och jag var en mes)
För mig kändes det mycket bättre ändå. Hopplös kan jag leva med, värdelös känns inte bra. Nu skall jag strax sitta och redovisa ekonomi, beläggningsprognoser och andra tråkgrejor. Jag hoppas att jag slipper omdömet ”värdelös”, klarar jag ”hopplös” är det ok. Om det kan bli ”inte så jävla illa ändå” eller rent av ”helt ok” – då är min dag gjord.
(den här bloggen återgår snart till att uppfostra landets privatkunder)
Sync Blog 